Fascismen och arbetarklassen

Kominterns 7:e kongress 1935
Fascismen och arbetarklassen
Utdrag ur Georgi Dimitrovs tal ”Fascismens offensiv och Kommunistiska Internationalens uppgifter i kampen för arbetarklassens enhet mot fascismen”, 2/8 1935

Kamrater! Redan Kommunistiska Internationalens VI världskongress förberedde det inter-nationella proletariatet på att en ny fascistisk offensiv var i antågande och uppfordrade till kamp mot den. Kongressen påpekade, att “fascistiska tendenser och grodden till en fascistisk rörelse förefinnes nästan överallt i mer eller mindre utvecklad form”.

I en situation, då den mest djupgående ekonomiska kris brutit ut, då kapitalismens allmänna kris skarpt tillspetsats och då de arbetande massorna håller på att revolutioneras, gick fascismen över till en bred offensiv. Den härskande bourgeoisin söker alltmera sin räddning i fascismen för att kunna genomföra utomordentliga plundringsåtgärder mot de arbetande, för att förbereda det imperialistiska rovkriget, överfall på Sovjetunionen, Kinas utplundring och delning samt för att på grundvalen av allt detta kunna förebygga revolutionen.

De imperialistiska kretsarna försöker att vältra hela krisens börda över på de arbetandes skuldror. Därtill behöver de fascismen.

De vill lösa marknadsproblemen genom att förslava de svaga folken, öka det koloniala förtrycket och på nytt omdela världen genom ett krig. Därtill behöver de fascismen.

De försöker förekomma de revolutionära krafternas tillväxt genom att krossa arbetarnas och böndernas revolutionära rörelse och genom krigiskt överfall på Sovjetunionen – världsproleta-riatets bålverk. Därtill behöver de fascismen.

I en rad länder, särskilt i Tyskland, har det lyckats dessa imperialistiska kretsar att före massornas avgörande vändning till revolutionen tillfoga proletariatet ett nederlag och upprätta en fascistisk diktatur.

Karakteristiskt för fascismens seger är likväl just den omständigheten, att denna seger å ena sidan bär vittne om proletariatets svaghet, emedan det blivit desorganiserat och lamslaget av socialdemokratins splittringspolitik under dess samarbete med borgarklassen, men å andra sidan är ett uttryck för bourgoisins egen svaghet, då den gripits av skräck inför förverkligandet av arbetarklassens kampenhet, skräck inför revolutionen och då den inte längre är i stånd att upprätthålla sin diktatur över massorna med den borgerliga demokratins och parlamentarismens gamla metoder.

På Sovjetunionens Kommunistiska partis (bolsjevikernas) XVII kongress sade kamrat Stalin, att fascismens seger i Tyskland “inte bara bör betraktas som ett svaghetstecken hos arbetarklassen och som ett resultat av socialdemokratins förräderi mot arbetarklassen, vilket banat väg för fascismen. Den måste även betraktas som ett svaghetstecken hos bourgeoisien, ett tecken på, att bourgeoisien inte längre förmår härska med parlamentarismens och den borgerliga demokratins gamla metoder, varför den är tvungen att i den inre politiken tillgripa terroristiska styrelsemetoder – ett tecken på, att den inte längre förmår finna en utväg ur den nuvarande situationen på grundvalen aven fredlig utrikespolitik, och att den därför är tvungen att taga sin tillflykt till krigspolitiken.”

Fascismens klasskaraktär

Kamrater, såsom Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté på sitt XIII plenum riktigt fastställde, är fascismen vid makten en öppen, terroristisk diktatur av finanskapitalets mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest imperialistiska element.

Fascismens mest reaktionära avart är av tysk typ. Den nämner sig fräckt nationalsocialism, ehuru den inte har någonting gemensamt med socialismen. Hitlerfascismen är inte bara borgerlig nationalism. Den är en bestialisk chauvinism. Den är den politiska banditismens regeringssystem, ett system av provokation och tortyr gentemot arbetarklassen och mot böndernas, småbourgeoisins och de intellektuellas revolutionära element. Den är medeltida barbari och bestialitet, den är tygellös aggressivitet gentemot andra folk och länder,

Den tyska fascismen uppträder som den internationella kontrarevolutionens slagklubba, som det imperialistiska krigets främsta anstiftare, som organisatör av ett korståg mot Sovjetunionen, det stora fosterlandet för de arbetande i hela världen.

Fascismen är inte en form av statsmakten som skulle “stå över båda klasserna, över proletariatet och bourgeoisin”, såsom exempelvis Otto Bauer påstått. Den är inte den “revolterande småbourgeoisin, som bemäktigat sig statsmaskineriet”, såsom den engelske socialisten Brailsford förklarar. Nej. Fascismen är ingen över klasserna stående makt och inte någon småbourgeoisins eller trasproletariatets makt över finanskapitalet. Fascismen är finanskapitalets egen makt. Den är en organisation av terroristiskt övervåld mot arbetarklassen, mot böndernas och de intellektuellas revolutionära skikt. I utrikespolitiken är fascismen chauvinism i dess allra grövsta form, som uppammar ett djuriskt hat mot andra folk.

Denna fascismens innersta karaktär måste särskilt starkt framhävas, därför att fascismen under den sociala demagogins täckmantel fått möjlighet att i flera länder draga med sig de av krisen ruinerade småborgerliga massorna och till och med vissa delar av de mest efterblivna proletära skikten, vilka aldrig skulle ha följt fascismen om de hade förstått dess verkliga klasskaraktär, dess riktiga natur.

Fascismens utveckling och själva den fascistiska diktaturen antar olika former i olika länder, beroende på historiska. sociala och ekonomiska förhållanden, på det ifrågavarande landets nationella säregenheter och internationella läge. I en del länder, företrädesvis i sådana, där fascismen inte har en bred massbasis och där kampen mellan olika grupperingar inom den fascistiska bourgeoins eget läger är tillräckligt stark beslutar sig fascismen inte genast för att likvidera parlamentet utan upprätthåller en viss legalitet för de andra borgerliga partierna och även för socialdemokratin. I andra länder, där den härskande bourgeoisin befarar ett snart utbrott av revolutionen, upprättar fascismen antingen genast sitt oinskränkta politiska monopol eller skärper alltmera terrorn och överväldet mot alla konkurrerande partier och grupperingar. Detta utesluter inte, att fascismen i sådana ögonblick. då dess läge är särskilt skärpt, söker utvidga sin basis och förena den öppna terroristiska diktaturen med en grov förfalskning av parlamentarismen – utan att likväl ändra sitt klassväsen.

När fascismen kommer till makten innebär det ta inte ett vanligt borgerligt regeringsskifte, utan det innebär att en av det borgerliga klassväldets statsformer’ den borgerliga demokratin, ersättes med annan form: den öppna terroristiska diktaturen. Det vore ett allvarligt fel att ignorera denna skillnad, som skulle hindra det revolutionära proletariatet att mobilisera de bredaste skikten av de arbetande i stad och på land till kamp mot fascisternas hotande makterövring, och även att utnyttja de inom bourgeoisien eget läger existerande motsättningarna. Men ett Inte mindre allvarligt och farligt fel är att underskatta bourgeoisiens för närvarande allt mer reaktionära åtgärder i den borgerliga demokratins länder, samt dessa åtgärders betydelse för den fascistiska diktaturens upprättande, där man kväver de arbetandes demokratiska friheter, förfalskar och beskär parlamentets rätt och skärper förföljelsen mot den revolutionära rörelsen.

Kamrater, man får inte föreställa sig att fascismen kommer till makten så enkelt och ledigt, som om någon av finanskapitalet tillsatt kommitté skulle avgöra, vilket datum den fascistiska diktaturen skall upprättas. I verkligheten kommer fascismen vanligen till makten under en ömsesidig, stundom skarp kamp mot de gamla borgerliga partierna eller en bestämd del av dem, under kamp t.o.m. inom själva det fascistiska lägret, vilken kamp ibland går ända till väpnade sammanstötningar, såsom vi sett i Tyskland, Österrike och andra länder. Allt detta försvagar likväl inte betydelsen av det faktum, att de borgerliga regeringarna före den fascistiska diktaturens upprättande vanligen genomgår en rad förberedande etapper och genomför en rad reaktionära åtgärder, vilka direkt hjälper fascismen att komma till makten. Den som inte under dessa förberedande etapper kämpar mot bourgeoisiens reaktionära åtgärder och mot den växande fascismen, han är inte i stånd att hindra, utan han tvärtom underlättar fascismens seger.

Socialdemokratins ledare suddade ut och dolde fascismens sanna klasskaraktär för massorna och manade inte till kamp mot bourgeoisiens allt mer reaktionära åtgärder. De bär ett stort historiskt ansvar för att en betydande del av de arbetande massorna i Tyskland och i en rad andra fascistiska länder i den fascistiska offensivens avgörande ögonblick inte i fascismen kände igen finansens blodtörstiga rovdjur, sin värsta fiende, och att dessa massor inte var redo till motstånd.

Var ligger då källan till fascismens inflytande över massorna? Fascismen lyckas draga massorna till sig därför, att den demagogiskt appellerar till deras särskilt ömmande behov och krav. Fascismen inte endast underblåser massornas djupt inrotade fördomar, utan den vädjar även till massornas bästa känslor, till deras rättfärdighetskänsla och ibland t.o.m. till deras revolutionära traditioner. Varför utger sig de tyska fascisterna, dessa storbourgeoisins lakejer och socialismens dödsfiender, för massorna som “socialister” och framställer sitt maktövertagande som “revolution”? Därför, att de försöker utnyttja den tro på revolutionen, den dragning till socialismen, som lever i hjärtat hos Tysklands breda arbetande massor.

Fascismen handlar i de ytterliggående imperialisternas intresse, men den framträder inför massorna under masken av en kränkt nations försvarare och vädjar till den kränkta national-känslan, så som t.ex. den tyska fascismen dragit med sig massorna med parollen “mot Versailles”.

Fascismen strävar till den mest hejdlösa exploatering av massorna, men närmar sig dem med en skicklig antikapitalistisk demagogi, utnyttjar de arbetandes djupa hat till den rovlystna bourgeoisin, till bankerna, trusterna och finansmagnaterna och uppställer de i det givna ögonblicket för de politiskt omogna massorna mest lockande parollerna; i Tyskland – “det allmännas bästa står över det enskilda”. I Italien – “vår stat är inte kapitalistisk, utan korporativ”. I Japan – “för ett Japan utan exploatering” I Förenta staterna – “för rikedomens fördelning” osv.

Fascismen utlämnar folket att sönderslitas av de mest korrumperade, fula elementen, men framträder inför folket med krav på en “ärlig och omutlig makt”. Fascismen spekulerar i massornas djupa besvikelse över den borger1iga demokratins regeringar och hycklar förtrytelse över korruptionen (t. ex. Barmat- och Sklarekaffärerna i Tyskland, Stavitzskyaf-fären i Frankrike och flera andra).

Besvikelsen hos de massor, som överger de gamla borgerliga partierna, utnyttjar fascismen i de mest reaktionära borgerliga kretsarnas intresse. Men den imponerar på dessa massor genom sina skarpa angrepp mot de borgerliga regeringarna, genom sin oförsonliga inställning till bourgeoisiens gamla partier.

I sin cynism och falskhet överträffar fascismen alla den borgerliga reaktionens andra avarter och anpassar sin demagogi till varje lands nationella säregenheter och t. o. m. till olika sociala skikta säregenheter inom samma land. Och småbourgeoisins massa, t. o. m. en del arbetare. som bragts till förtvivlan av eländet, arbetslösheten och osäkerheten i sin existens, faller offer för fascismens sociala och chauvinistiska demagogi.

Fascismen kommer till makten som ett angreppsparti mot proletariatets revolutionära rörelse, mot de i jäsning befintliga folkmassorna, men den iscensätter sitt maktövertagande som en “revolutionär” rörelse mot bourgeosin i “hela nationens” namn och för “nationens räddning” (vi erinrar om Mussolinis “marsch” mot Rom, om Pilsudskis “marsch” mot Warszawa, om Hitlers nationalsocialistiska “revolution” i Tyskland o. s. v.)

Men vilka masker fascismen än iklär sig, i vilka former den än framträder, på vilka sätt den än kommer till makten så måste det fastslås, att

fascismen är kapitalets mest våldsamma offensiv mot de arbetande massorna; fascismen är otyglad chauvinism och erövringskrig; fascismen är rasande reaktion och kontrarevolution; fascismen är arbetarklassens och alla arbetandes värsta fiende!

Vad bringar den segerrika fascismen massorna?

Fascismen lovade arbetarna en “rättvis arbetslön”, men sänkte i verkligheten deras levnadsnivå ändå djupare, till liggarens nivå. Den lovade de arbetslösa arbete, men bragte dem i verkligheten ändå tyngre lidanden av svält, slaveri och tvångsarbete. Den förvandlar i verkligheten arbetarna och de arbetslösa till det kapitalistiska samhällets mest rättslösa parias, upplöser deras fackföreningar, berövar dem strejkrätten och arbetarpressen, driver dem med våld in i fascistiska organisationer, förskingrar deras försäkringsfonder och förvandlar fabrikerna till kaserner, där kapitalisternas tygellösa godtycke härskar.

Fascismen lovade den arbetande ungdomen att för den öppna en bred väg till en lysande framtid. I verkligheten har den resulterat i massavskedanden av ungdom från fabrikerna, arbetstjänstläger och en oavbruten militär drill i och för erövringskrig.

Fascismen lovade de anställda, de lägre tjänstemännen och de intellektuella att trygga deras existens, tillintetgöra trusternas allmakt och bankkapitalets spekulation. I verkligheten har den bragt dem ändå större hopplöshet och osäkerhet för morgondagen, den ställer över dem en ny byråkrati av sina lydigaste kreatur, den skapar en outhärdlig trustdiktatur, utsår korruption och demoralisation i oerhört omfång.

Fascismen lovade de ruinerade, utarmade bönderna att likvidera gäld-slaveriet, att upphäva arrendeavgifterna och t.o.m. att ersättningslöst expropriera godsägarnas jord till förmån för de jordfattiga och ruinerade bönderna. I verkligheten låter den i hittills oanad grad de arbetande bönderna förslavas av trusterna och den fascistiska statsapparaten och böndernas huvudmassa utsugas ytterligare av storagrarer, banker och ockrare.

“Tyskland skall bli ett bondeland. eller också skall det inte alls finnas” – förklarade Hitler högtidligt. Och vad har bönderna i Tyskland fått under Hitler? Ett moratorium, som redan är upphävt? Eller lagen om arvsrätten till bondgårdarna som leder till att miljoner bondsöner och -döttrar utträngas från landsbygden och förvandlas till paupers (tiggare)? Lantarbetarna har blivit halvt livegna och berövats t.o.m. den elementära rätten till rörelsefrihet. De arbetande bönderna har berövats möjligheten att sälja sina lantbruksprodukter på marknaden.

Och i Polen?

“Den polska bonden – skriver den polska tidningen ‘Czas’ – använder sig av metoder och medel, som troligen tillämpats endast under medeltidens epok: han be. varar elden i spiseln och lånar eld åt sin granne, tänd. stickorna delar han i flera delar, och lånar- smutsigt tvål vatten av sina grannar. Han kokar tomma silltunnor för att få saltvatten. Detta är ingen fabel, utan det verkliga läget på landsbygden, varom alla kan övertyga sig.”

Och detta, kamrater, skriver inte kommunister, utan en reaktionär polsk tidning!

Men det är långt ifrån allt.

Varje dag underkastas arbetarklassens bästa söner, revolutionära bönder, förkämparna för en skönare framtid I1t mänskligheten, ett ohyggligt våld och en oförskämd behandling i det fascistiska Tysklands koncentrationsläger, i Gestapos (den hemliga polisens) källarhålor, i de polska tortyrkamrarna, i de bulgariska och finska polishäktena, i Belgrads “Glavnjatj”, i den rumänska “Sigurantsan” och på de italienska öarna, inför vilka de tsaristiska gendarmernas nedrigaste våldsdåd förbleknar. Den brottsliga tyska fascismen piskar i hustrurnas närvaro deras män till en blodig massa, skickar mödrarna deras mördade söners aska per post. Steriliseringen har blivit till ett politiskt kampmedel. På de fångna antifascisterna insprutar man i tortyrkamrarna med våld giftämnen under huden, bryter armarna av dem, slår ut ögonen, hänger upp dem, pumpar vatten i dem, skär ut ett fascistiskt hakkors på deras levande kroppar.

Jag har framför mig Internationella Röda Hjälpens statistik över mördade, sårade, häktade, stympade och torterade i Tyskland, Polen, Italien, Österrike, Bulgarien och Jugoslavien. Bara i Tyskland har under den tid nationalsocialisternas välde varat mördats över 4 200 personer, arresterats 317 800, sårats och grymt torterats 218 600 antifascistiska arbetare, bönder, anställda, intellektuella – kommunister, socialdemokrater, medlemmar av oppositionella kristliga organisationer. Och i Österrike har den “kristliga” fascistiska regeringen sedan februaristriderna 1934 mördat 1 900 personer, sårat och stympat 10 000 och arresterat 40 000 revolutionära arbetare. Och denna statistik, kamrater, är långt ifrån uttömmande. Jag har svårt att finna ord och uttryck för den förbittring som griper oss när vi tänker på de lidanden, som de arbetande för närvarande genomgår i en rad fascistiska länder. De siffror och fakta, som vi anför, ger inte ens till en hundradel en verklig bild av den exploatering, av den vitgardistiska terrors lidanden, som fyller arbetarklassens dagliga liv i olika kapitalistiska länder. Heja böcker av beskrivningar kan inte ge en tydlig föreställning om fascisternas oräkneliga grymheter mot de arbetande.

Djupt upprörda och fyllda av hat till de fascistiska bödlarna sänker vi Kommunistiska Internationalens fanor för det oförgätliga minnet av John Scheer, Fiete Schulze och Lüttgens i Tyskland, Koloman Wallisch och Münichreter i Österrike, Sallai och Fürst i Ungern, Kofardjiev, Lütibrodsky och Voikov i Bulgarien, inför minnet av de tusen och åter tusen kommunistiska, socialdemokratiska och partilösa arbetare, bönder och representanter för de progressiva intellektuella, som offrat sitt liv l kampen mot fascismen.

Vi hälsar från denna tribun det tyska proletariatets ledare och vår kongress hedersordförande, kamrat Thälmann (Stormande bifall, hela salen reser sig). Vi hälsar kamraterna Rakosi, Gramsol (Stormande bifall, hela salen reser sig) Antikainen Ionko Panov. Vi hälsar Caballero, de spanska socialisternas ledare, som kontrarevolutionärerna satt i fängelse, Tom Mooney, som sedan 18 år försmäktar i fängelse, och tusentals andra kapitalets och fascismens fångar. (Stormande bifall.) Och vi tillropar dem: “Kampbröder, vapenbröder, ni är inte glömda! Vi är med er! Varje timme av vårt liv, varje vår blodsdroppe skall vi offra för er befrielse och för att befria alla arbetande från den skändliga fascistiska regimen.” (Stormande applåder, alla reser sig.)

Kamrater! Redan Lenin har förberett oss på att bourgeoisin kan lyckas överfalla de arbetande med “rasande terror och för längre eller kortare tidsperioder göra motstånd mot revolutionens växande krafter, men att den likväl inte kan rädda sig från undergång,

“Livet” – skrev Lenin – “kräver sitt. Må bourgeoisien väsnas och rasa ända till sinnesförvirring, må den överdriva och göra dumheter, må den i förväg hämnas på bolsjevikerna och försöka slå ned (i Indien, i Ungern, i Tyskland osv.) ytterligare några hundra, några tusen ,eller hundratusen bolsjeviker av i går eller i morgon: när bourgeoisin uppträder så, handlar den på samma sätt som alla av historien till undergång dömda klasser har handlat. Kommunisterna måste veta, att framtiden i varje fall tillhör dem, och därför kan (och måste) vi förena den högsta lidelsefullhet i kampen med den största kallblodighet och en nykter värdesättning av bourgeoisins raseri.”

Ja, om vi och hela världens proletariat med fasta steg går den väg, som Lenin och Stalin visat oss, så kommer bourgeoisien att gå under, vad som än må hända.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.