En av dagens stora rubriker på bland annat text-TV och på nyhetssändningarna (2015-04-20) var det faktum att allt färre barn o ungdomar sysslar med organiserad idrott. Jag blir inte ett dugg förvånad. Kraven ökar redan före 10 års ålder och föräldrarna hinner inte skjutsa eftersom allt fler lagidrotter har träningar vid pass halv fyra och liknande. Vem ska skjutsa lille Fridolf på träningen när föräldrarna är på jobbet?
Själv hade jag den ”oerhörda lyckan” att under några år jobbade natt när barnen kom upp i den åldern att deras intresse vaknat för att spela fotboll. Sen blev det arbetslöshet och sjukdom som ”räddade” mina barns deltagande inom sportens värld.
Jag som alltid var noggrann att de skulle hinna äta innan dagens kraftansträngning, häpnade över ledarnas arroganta attityd om att familjen skulle äta middagen senare och att det viktigaste var att de kom direkt från skolan till träningen och att maten kunde vänta!!
Men som tur är så finns det olika typer av ledare och alla är verkligen inte sådana som mitt skräckexempel….
Ett annat problem som jag själv tycker är mycket värre är att spontanidrottandet mer eller mindre upphört. Om man inte bortser från den nya tidens spontanidrottare, som t. ex skateboardåkare och inlines, där den nya generationen utövar sin sport på våra gator och torg. Så har all spontanidrott om inte dött ut så i alla fall drastiskt minskat.
Att barnen själva delar upp sig i lag och spelar t. ex fotboll på ängen därhemma blir allt sällsyntare. Samtidigt som spontanidrottandet minskar, blir det allt större grupper som hamnar utanför och därmed inte ges möjlighet att delta i den organiserade idrotten. Över 20 % av barnen motionerar inte alls och omkring 40 % rör på sig så lite att risken att drabbas av övervikt är överhängande.
Spontanidrottandet har ersatts av föreningsidrott. I allt yngre åldrar lockas barnen in i föreningsidrotten och därmed tvingas de att allt tidigare koncentrera sig på en enda idrott. Specialiseringen börjar mycket tidigt och underblåses av såväl föräldrar som ungdomsledare. Barnen berövas möjligheten till mångsidig och allmän nyttig motorisk träning.
Det börjas med organiserad träning allt tidigare, det finns exempel på tävlingsverksamhet redan vid 5 – 6 årsåldern. Krav ställs på engagerade föräldrar som kan skjutsa till och från träning och tävling. De som inte hänger med hamnar utanför.
Föräldrarnas ekonomiska förmåga, tillgången till bil, utanförskap och engagemang avgör vilka barn som kan delta i idrottsliga aktiviteter. Deltagar- och terminsavgifter skjuter i höjden. Allt handlar om ekonomi. Inte att sätta barnens bästa i centrum.
Stora grupper av våra ungdomskullar, bland dem många invandrarbarn, hamnar på detta vis utanför idrotten. Vilket på sikt blir förödande för såväl svensk idrott som folkhälsan.
Färska undersökningar säger att arbetarklassens barn tränar allt mindre. Samhället har blivit allt mer individualiserat. Datoranvändandet dominerar fritiden allt lägre ner i åldrarna. Mindre fysisk aktivitet leder till sämre betyg i skolan och senare i livet till lägre ekonomisk standard. Fetman som tidigare var ett var ett överklassproblem, har nu också blivit ett problem för arbetarklassen.
Naturligtvis bidrar föreningslivets alltför tidiga specialisering och elitsatsning till att öka på problemen. De som inte platsar i laget som tioåring slutar, och vänder idrotten ryggen.
Många ungdomar vill faktiskt idrotta. Men möjligheterna finns inte. Vi måste se till att fler föräldrar har RÅD att låta sina barn komma med i föreningslivet och bereda plats för dem som inte når toppresultat i unga år. Vi måste ställa krav på kommunerna att öka bidragen till ungdomsidrotten, likväl som vi måste ställa krav på föreningarna att hålla nere avgifterna och inte tolerera utslagning i tidig ålder.
Det måste finnas plats för alla oavsett föräldrarnas ekonomiska förutsättningar och möjlighet till engagemang. Idrott har blivit en klassfråga.
Av var och en efter förmåga till var och en efter behov. Idrott åt alla.
Mats Hedell
