Irans Tudehparti: ”Valshowen är över, kampen mot diktaturen fortsätter”

Parlamentsval hölls i Iran den 26 februari för att välja medlemmar till samtliga platser i den Islamiska konsultativa församlingen. Det är Irans parlament, även kallat Folkets Hus eller på Farsi Majlis-e Shura-ye Eslami). Det iranska parlamentet har 290 platser. Medlemmarna av det iranska parlamentet och presidenten väljs på en fyra år lång mandatperiod. Val till det iranska expertrådet hålls var åttonde år. De valda kandidaterna i Islamiska Republikens tionde parlamentsval kommer att tjänstgöra från den 3 maj 2016 till den 3 maj 2020.

Irans Tudehparti har offentliggjorde följande deklaration inför parlamentsvalet.

Fredagen den 26 februari kommer det att hållas parlamentsval i Iran. Ett val som har betecknats som “avgörande och viktigt” av såväl Högsta Rådets ledare Ali Khamenei och av den teokratiska regimens alla fraktioner vilka anser att folkets deltagande i parlamentsvalet kommer att vara av stor betydelse. 26 februari, kommer Iran bevittna ett val som har kallats som ”avgörande och viktigt” av Ali Khamenei, den högste ledaren [av den teokratiska regimen], liksom av alla regimens fraktioner, som har bedömt folkets deltagande i det att vara avgörande. Röster inom fraktionerna uppmanar folket att delta i ett ”val”, där kandidaterna är handplockade av väktarrådet, och förutsättningen för kandidaturen är att uttrycka full lojalitet till den nuvarande politiska regimen, det vill säga den teokratiska diktaturen och dess makroekonomiska politik.

Ogiltighetsförklaranden av mer än 50 procent av kandidaterna för kandidatur av väktarrådet och det efterföljande ogiltigförklarandet på nytt av 75 procent av de som motsatte sig deras spärr, bör anses som en allmän uppgörelse om mandaten tillhandahållna av varje styrande fraktion och den roll varje fraktion kommer att ha i valkampen den 26 februari.

Det viktiga här är att nu med resultaten från ogiltighetsförklaranden i hand, är det tydligt både för det iranska folket och regimens reformvänner att ingen förändring om än liten kan förväntas i denna process för folkets rättigheter. Ledarnas regimpolitik är tydlig. Precis som den tidigare monarkistiska regimen [regimen innan 1979 års regim] i det ”islamska Iran ” kan inte folkets grundläggande rättigheter instiftas inom det ramverk som fastställts av den despotiska regimen och den Högsta ledarens absoluta styre. Folket får endast delta i ett ”val”, vars röstberättigade har passerat genom filtren i det mörksinnade väktarrådet.

Genom att hänsynslöst och vilt ogiltighetsförklara ett stort antal reformvänliga kandidater har regimens ledare gjort klart för oliktänkande, politiska krafter i landet, liksom samhället i stort, att reformen kurs som inleddes i och med presidentvalet 1997 vilket ledde till valet av Mohamad Khatami – med rösterna från personer som har gjutits mot ledarens favorit kommer inte att tillåtas i fortsättningen som ett alternativ för väljarna.

I täten upp till omröstning uppgav den högste ledaren att valet är ”folkets rätt”. Men efter optimistiska spekulationer från vissa politiska krafter om goda avsikter , uppdagades och avslöjades de omfattande ogiltighetsförklaranden verkställda av regimen av de nominerade reformvänliga – och ogiltighetsförklaranden inkluderade även ett antal  ”fundamentalister”. Khamenei hade tidigare sagt att alla människor hade rätt att delta i valet, även de som ”motsätter sig regimen”, men efter det omfattande ogiltighetsförklarandet av röster som sannolikt måste ha utförts med hans samtycke – förtydligade han innebörden av vad han hade sagt: ” … det betyder inte att de inte kan välja och utse representanter till parlamentet som motsätter sig regimen … Alla röstberättigade, även de som är kritiska mot regimen, måste delta … Ingenstans i världen, tillåts de som inte godkänner det huvudsakliga innehållet av ett system och de får de heller inte vara delaktiga i beslutsfattandet. ”Hans budskap till folket och de politiska krafterna i landet är tydligt: han behöver folkets röster för att försäkra sig om regimens fortsatta styre. Det iranska folket har inte rätt att fritt välja sina kandidater. Valprocessen intrigerande av den teokratiska regimen i Iran är inte en okänd för folket eller de politiska krafterna i landet.

Inför presidentvalet 2014, presenterade Mohamad Khatami, före detta ordförande, en tydlig och korrekt bedömning av valet inom ansvarsområdet som erbjuds av den nuvarande regimen. Han sade: ”Om de vill utesluta reformisterna, eller några av dem, kommer de inte bry sig om den inhemska eller globala allmänna opinionen. Vad som är viktigt är att de, som de inte vill, inte ange kontor – och jag är säker på att de inte vill att vi ska komma in i detta val. Även om vi har tagit oss igenom denna fas intakta, kommer vi helt enkelt inte att tillåtas att ha fler röster än det som de är beredda att acceptera. ”

Uppenbarligen är det inte bara en samling av folkets sanna representanter som inte kommer ut ur denna valshow och det framtida parlamentet kommer övergripande fortsätta samma inslagna kurs som det nuvarande parlamentet har tagit. Konstruktion av parlamentsvalet den 26 februari är en fortsättning på den vanliga trenden av den teokratiska iranska regimen inklusive dolda grupperingar och kapplöpningar, som är det slutliga resultatet i en maktbalans mellan de styrande fraktionerna uppbyggd kring trohet och lojalitet till det absoluta högsta ledarskapet. Därför skulle det inte vara fel att påstå att balansen och maktdelningen bland regimens fraktioner har slutförts under de senaste veckorna bakom kulisserna – och genom ”diskret övervakning” och samråd – och resultatet av omröstningen om 26 februari kommer inte att ha någon inverkan på det som redan har bestämts ”uppifrån”.

Det faktum att den teokratiska regimen i Iran måste vinna politisk legitimitet i världen för att lägga grunden och fundamenten för sina planer med JCPOA (den gemensamma och övergripande handlingsplanen som undertecknades mellan Iran och P 5+1 (de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd) i januari. Regimen försöker uppmuntra olika skikt i samhället att delta i detta kontrollerade och uppgjorda val med hjälp av beräknande propaganda och tomma och innehållslösa slagord.

Om de iranska reformvänliga krafterna anser sig ha ett uppdrag och roll i denna avgörande fas av vår nations historia, kan de bara lyckas på ett sätt och det är att återvända till folket och försöka mobilisera en folkrörelse, på samma sätt som Mir-Hossein Mousavi gjorde under presidentvalet 2009.

Deltagande i detta val innebär till varje pris att underkasta sig de högsta religiösa ledarnas krav och förhindrandet för det iranska folket till ett fritt val – i stället kommer man tvingas att rösta på handplockade kandidater till väktarrådet. Detta spel för gallerian kan omöjligen anses vara ett val. Resultatet av att delta i sådana här spel är en fortsättning av den nuvarande svåra situationen. Det är endast genom en gemensam kamp och organiserade protester från alla folkskikt och dess krafter mot monopolfunktionen och den despotiska tendensen av den nuvarande ordningen, att den härskande regimen kan pressas tillbaka och tvingas ge vika för folkets krav.

Poängen är att man inte kan göra anspråk på att vara ledande i en kamp för demokratisk ”förändring” och samtidigt hålla tyst om de viktigaste målen för ett ”storslaget” och ”maximalt” val. Illusionen kan inte främjas, varigenom de viktigaste socioekonomiska kraven och förväntningar hos folket – har brutits under ekonomisk press och politiskt förtryck utövat av den iranska teokratiska regimen – kan förverkligas och tillgodoses genom ett sådant val.

Irans Tudehparti tror att för att konfrontera och bekämpa regimens plan att integrera och konsolidera och befästa makten genom detta val, är det nödvändigt att ett brett spektrum av demokratiska, vänster, progressiva, och folkliga krafter tar på sig en särskild roll i en bred kamp för att avslöja, nederlaget och motverka detta ”projekt av förtroendeskapande med regimen” – som i princip skulle innebära slutet för den gröna rörelsen och dess fängslade ledare.

De som favoriserar den teokratiska regimen försöker återigen att sätta människor i korsningen och vägvalet att välja mellan ”dåligt” och ”sämre”. Dock kommer kärnan i denna diktatoriska regim förbli densamma, och med undantag för vissa ytliga och triviala förändringar i människors liv, är inget annat perspektiv tänkbart. Det var för att sätta sådana här svåra förhållanden som dessa bakom sig som det iranska folket för 37 år sedan konfronterade den gamla regimens diktatur vilket ledde till segern i 1979 års revolution.

Det råder ingen tvekan om att efter valet den 26 februari kommer en mängd av regimens olika fraktioner och dess politiska kretsar att spela med statistik och siffror och hålla färgstarka tal och skriva analyser i media att skildra resultatet av ”maximal deltagandet från folket som en seger. Dock kommer motsättningarna mellan nationen och den teokratiska regimen inte lösas genom taktiska drag och lekar med statistik. Direkt efter valet i dag, oavsett hur vanliga människor reagerar på det ”manipulerade och uppgjorda valet”, kommer nivån på förväntningarna hos de människor från JCPOA få ut av allvarligt svåra ekonomiska situationen kommer att vara mycket högre än tidigare.

Om regimen och det reaktionära  väktarrådet inte hade tömt framtida parlament eventuella för verklig substans, då 26 februari skulle ha kunnat scenen som att avslöja oförmågan hos de handplockade kandidater diktaturens att infria sina löften , i jämförelse med de kandidater som är både hängiven och lojal mot sanna reformer och försvara rättigheterna för människor i efter JCPOA perioden.

Kampen mot diktaturen och processen att gå vidare till utvecklingen av den demokratiska fasen är ostoppbar. Den allvarsamma och svåra ekonomiska situationen understryker ständigt vikten av å ena sidan det ekologiska sambandet mellan de politiska förändringarna för frihet, och å andra sidan de ekonomiska förändringarna till förmån för social rättvisa. Inga ytliga argument kan motivera fortsatt teokratisk diktatur. Framtiden för vårt land utgörs av en betydande utveckling eftersom den teokratiska regimen går från en kris till en annan och deras enda sätt att hantera kriser, dvs suppression och undertryckande, kan inte längre vara klädd som något annat än en diktatur. Under perioden efter JCPOA och efter ett val där regimen ännu en gång har bestämt sammansättningen av parlamentet genom att trampa på folkets rättigheter kan vi och bör vi ifrågasätta den teokratiska diktaturen genom samfälld aktion av sociala rörelser och politiska krafter som förespråkar demokratisk förändring. Skapa den nödvändiga kraften för verklig politisk utveckling och införandet av demokrati är bunden till att skapa en bred enighet bland alla de krafter som tror på demokrati och social rättvisa i landet ”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.