Kampen om produktionens fördelning

Det finns få länder i Europa som innan kapitalets kris 2008 privatiserat och försämrat för folket som Sverige. Det enda landet som ligger i paritet med oss är England. Denna utveckling påbörjades på åttiotalet när den dåvarande socialdemokratiska regeringen såg till att minska löneandelen av produktionsresultatet, en utveckling som är ständigt pågående.

Konsekvenserna av nyliberalismen är en nedmontering av sociala förmåner som arbetarklassen i hård kamp tillkämpat sig. Svårvunna förmåner och rättigheter plockas bort. Nyliberalerna riktar sina attacker mot fackföreningar och andra folkliga krafter.

Det kan väl knappast ha förbigått någon att 2016 är ett avtalsår, den siste mars är slutdatum för ca 500 avtal som då skall vara omförhandlade och förnyas.

Arbetsköparna har under en längre tid varit på offensiv för att skydda sina profiter som tar en allt större del av alla de vinster som skapas inom produktionen, en produktion som skulle vara omöjlig utan arbetarklassen och insatser från samhället.

Det är beklämmande att se hur arbetsköparna klampar in i avtalsrörelsen för att exploatera flyktingströmmarna som anlänt till Sverige för sina egna profiter, med det påstådda syftet att skapa fler enkla jobb för nyanlända.

Cyniskt utnyttjar man den flyktingkatastrof som imperialisterna med stöd av NATO tillsammans med reaktionära bundsförvanter i Mellanöstern har skapat i Irak och Syrien. NATO-ländernas vapenleveranser till diverse obskyra ”oppositionsgrupper” har gett dem möjlighet att militärt utmana Syrien och även Iraks regeringar. Det är den grundläggande orsaken till att 11 miljoner människor i Syrien drivits på flykt, inom och utom landet. Av dem kom drygt 150 000 till Sverige förra året.

I sken av humanitet och fraser om integration och möjligheter för flyktingar att få ett arbete för sin försörjning, har arbetsköparna tillsammans med bankkapitalet och de borgerliga mediemogulerna drivit en kampanj för sänkta löner och demontering av fackliga lagar som t.ex. LAS (Lag om anställningsskydd).

Bland annat Karin Johansson, VD för Svensk Handel, och Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne påstår att vi i Sverige behöver fler enkla jobb med lägre löner för att flyktingar och långtidsarbetslösa skall bli anställningsbara.

Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe vill öka den så kallade korridoren (se fotnot). Industrins arbetsköpare vill kunna lägga ut arbetstiderna mer flexibelt och kunna anpassa dem efter produktionen. I stället för att som nu bara kunna kräva 40 minuter extra per dag, måndag till fredag, vill arbetsköparna kunna öka på tiden och kräva att de anställda jobbar fem timmar extra i ett svep. Dessutom vill arbetsköparna kunna lägga ut de fem timmarna på lördagar. Argumentet är att extrapass ihop med ett vanligt pass på vardagar blir långt och inte särskilt effektivt. Det blir mer effektivt med ett femtimmarspass på en lördag.

I kampen för lägre löner och ”enkla jobb” har arbetsköparna fått stöd av den statliga myndigheten ”Finanspolitiska rådet” som i en rapport i slutet av förra året kom med budskapet att Sverige behöver en kriskommission av experter som ska ta fram förslag hur de nya svenskarna skall integreras med hjälp av nya typer av jobb med låg lön och låga kvalifikationskrav. En växande skillnad i arbetslöshet mellan inrikes och utrikes födda angav rådet som motiv för sitt drastiska utspel.

Samtidigt som det konstateras att det empiriska forskningsläget vad gäller stor flyktinginvandring till länder med höga minimilöner är begränsat så hävdar rapporten att dess idéer är väl förankrade i empirisk forskning och i en förståelse av den svenska arbetsmarknadens funktionssätt.

KTH-ekonomerna Hans Lööf och Gustav Martinsson ifrågasatte myndighetens slutsatser och hävdade att påståendet att sänkta eller frysta lägstalöner skulle leda till fler jobb saknar stöd i såväl internationell statistik som i tidigare forskning och slår fast att det inte finns någon vetenskaplig grund för att en satsning på låglönejobb skulle leda till minskad arbetslöshet.

Ekonomerna är också kritiska till att Finanspolitiska rådet väljer att bortse från sysselsättningsstatistiken och istället lyfter fram arbetslösheten. Jämfört med övriga EU har Sverige både högt arbetskraftsdeltagande och en hög sysselsättningsgrad.

Sett ur ett europeiskt perspektiv är sysselsättningsgraden för utrikesfödda totalt sett inte låg i Sverige. Tvärtom. För hela den europeiska unionen, EU28, låg den genomsnittliga sysselsättningsgraden på knappa 58 procent år 2014. Det kan jämföras med 59 procent för utrikesfödda i Sverige. Det är högre än den totala sysselsättningen för både inrikes- och utrikesfödda i Irland, Polen, Frankrike och Belgien och bara marginellt lägre än Finlands sysselsättningsgrad på 59,3 procent.

Ekonomerna ställer också en berättigad fråga:

Vad är det för slags enkla jobb som kan vara aktuella i Finanspolitiska rådets förslag? Den internationella standarden för yrkesklassificering, ISCO-08, benämner denna typ av jobb ”elementary occupations”. Här ingår städare, snabbmatspersonal och torghandlare. Men Finanspolitiska rådet anser att de nya jobben inte skall konkurrera med de befintliga utan i stället återskapas från verksamheter som i hög utsträckning försvunnit i det moderna Sverige. Det skulle exempelvis kunna vara hemhjälp, piccolo, hissförare, skoputsare eller jobb som sköts maskinellt sedan årtionden tillbaka i tiden.

Det finns många argument för att de arbetande i årets avtalsrörelse bjuder upp till kamp om produktionsresultatets fördelning. Profit eller lön, så står frågan.

Vi kommer att få höra till leda att Sverige är ett litet och exportberoende land, därför kan våra löner inte stiga mer än omvärldens på grund av konkurrensen. Men de berättar mer sällan om att Sverige under de senaste 25 åren haft ett exportöverskott som inbringat ca 3000 miljarder, miljarder som storföretagen och bankirerna använt för att spekulera i utlandet med.  Miljarder som skulle betytt mycket för utbildning, sjukvård, äldrevård och välfärd. Dessutom skapar ett stigande exportöverskott en ökande arbetslöshet på grund av bristande inhemsk konsumtion, privat och offentlig. Dessutom bidrar exportöverskottet till att skuldsätta andra nationer, bland annat grekerna får lida för att tvingas leverera profiter till svenska kapitalister och bankirer.

Wallenbergsfärens maktbolag Investor har sedan förra årsskiftet ökat bolagets nettoförmögenhet med sju procent. Investor redovisar en vinst före skatt på 14,9 miljarder kronor för fjärde kvartalet 2015. Det kan jämföras med vinsten på 13,1 miljarder kronor för motsvarande period föregående år.

Pengar finns, de är bara fel fördelade; låt årets avtalsrörelse bli en omfördelning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.