Laos historia

Laos hela historia har varit en revolutionär kamp mot västerländsk imperialism. En kamp likt David och Goliat.  Sedan landets självständighet 1945 och sedan socialiststyret infördes 1975, har landet befriat sig både ifrån fransmännen och amerikanerna. Laos var en fransk koloni från 1893 till 1953, bortsett från ett kort uppehåll under andra världskriget då den västvänliga koloniala ockupationsmakten byttes ut till en fascistvänlig sådan som japanerna var med och tillsatte under sin närvaro i Laos.

Det nuvarande Laotiska folkets revolutionära parti har rötter i det indokinesiska kommunistpartiet (ICP), som grundades av Ho Chi Minh 1930. Ho Chi Minh ledde kampen för vietnamesisk självständighet och var ordförande i Demokratiska republiken Vietnam (Nordvietnam) från 1945 till sin  död 1969.

Vid andra världskrigets slut 1945 kapitulerade japanerna i augusti samma år och Frankrike återtog kontrollen av Indokina. I och med franska kompromisser fick den lokala laotiska borgarklassen fortsätta att sköta landet och kungen fick sitta kvar på tronen. Under andra världskriget hade två huvudinriktningar av politiska krafter vuxit fram. Den ena var befrielserörelsen Lao Issara (nationalistisk och antikolonialistisk) som hade starka band till gerillan i Vietnam och som ville ha bort fransmännen. Den andra riktningen bestod av grupper som tvärtom fruktade det vietnamesiska inflytandet och därför ville behålla det franska styret. I februari 1951 på ICP:s  andra kongress beslutade man att upplösa partiet och bilda tre separata partier som skulle företräda de tre staterna i Indokina. I Laos bildades Laotiska folkets revolutionära parti. Det socialistiska Nordvietnam samt Kina och Sovjetunionen som stödde marxistiska gerillagrupper i Laos och Kambodja samtidigt som de imperialistiska stormakterna USA och Sydvietnam båda finansierade marionettregimer i Kambodja, Laos och Sydvietnam. Med tanke på det intensiva motståndet från vietnamesiska befrielsearmén (Vieth-minh) under Vietnamkriget började Frankrike under 1950-talet inrikta sitt intresse på Vietnam och Laos som fick allt större självbestämmande.

Nationell befrielse
1950 fick de franska imperialisterna åter kontroll över Laos under militär ledning av Charles de Gaulle. 1954 erkände fransmännen Laos självständighet och Laos förklarade sig då som en ”konstitutionell monarki”.  Efter självständigheten hamnade landet i ett inbördeskrig som skulle vara i 20 år. Kriget utkämpades mellan den västorienterade regeringen under prins Souvanna Phoumas ledning och den socialistiska befrielserörelsen Lao Issaras efterföljare, den kommunistiska rörelsen Pathet Lao, ledd av prins Souphanouvong. Pathet Lao grundades av prins Souphanouvong 1949 med stöd av Vietminh i Vietnam.  I september 1959 bildade Nordvietnam Group 959. Målet med 959 var att flytta trupper, vapen och materiel (till sjöss och på land) från Nordvietnam till Sydvietnam och att bygga och underhålla stödfunktioner och att hjälpa Pathet Lao att bli en starkare motkraft mot den laotiska kungliga regeringen. 1964 drogs även USA in i kriget. 1968 med hjälp av den nordvietnamesiska armén, kunde Pathet Lao skjuta fram sina positioner i landet vilket ledde till att ett fredsfördrag slöts mellan Pathet Lao och Laos regering.

Fredsfördraget varade inte på grund av att den laotiska regeringen krävde att Pathet Lao skulle avväpna sig. Med Nordvietnams hjälp förde Pathet Lao en sista kamp mot regeringen i Laos 1975 vilket ledde till avskaffandet av den laotiska monarkin i november 1975 och upprättandet av Demokratiska folkrepubliken Laos.

Vid Laotiska folkets revolutionära partis maktövertagande 1975 var revolutionärerna fast tillgivna marxism-leninismen och att skapa ett ”nytt socialistiskt samhälle och en ny socialistisk människa.” De förklarade sina två ekonomiska mål som uppnåddes genom ” den socialistiska omvandlingen till ett socialistiskt byggande”. Det fastställde LPRP 1975 när de hade avslutat den ”nationella demokratiska revolutionen”. Det nationella målet hade varit att utvisa de franska kolonisatörerna och de amerikanska imperialisterna. Det demokratiska målet var att störta ” förrädare, borgarklass, byråkrater, reaktionärer, feodalherrar och militarister”.

LPRP hävdade att de hade vunnit den nationella demokratiska revolutionen genom att vinna ett folkkrig med en allians av arbetare och bönder, under hemlig ledning av LPRP som opererade som nationell front. Det proklamerades i ett åtagande om ”den proletära internationalismen” och ”lagen om den indokinesiska solidariteten” och att Vietnam och Sovjetunionen skulle definieras som vänner och USA-imperialismen och den kinesiska ”stormaktshegemonin” och den thailändska militarismen som fiender.

Nutid
I Laos idag har man satt fart på produktionskrafterna för att säkerställa det socialistiska byggandet mot de kapitalistiska och imperialistiska krafterna, vare sig de är inhemska eller utländska. Förbindelserna mellan den socialistiska republiken Vietnam och Folkrepubliken Kina har upprätthållits.

I Hmong folkets skogar i Laos har tidigare CIA-stödda terrorgrupper i det dolda fört terroristattacker mot Laos. Med hjälp av den socialistiska republiken Vietnam samlades en stor militär offensiv som fungerade som en motkraft mot dessa terrorister, som man misstänkte tog emot medel från före detta generalmajoren av den kungliga laotiska armén, Vang Pao (nu avliden). Målet med dessa Hmong gerillor var att återställa Path-stryret, detta ser PDR som en imperialistisk aggressionshandling.

Laos har precis som många andra länder i Sydostasien problem med fattigdom men med sin sociala progressiva politik har man minskat den. Regeringen har haft flera svårigheter med att genomföra den 7: e socioekonomiska utvecklingsplanen. Den globala ekonomiska krisen och klimatförändringarna gör situationen ännu mer ohållbar. Men med de ökade insatserna och biståndet som man har fått av utvecklingspartners, har Laos uppnått ett antal framgångar. Regeringen har spenderat cirka 896 miljarder på fattigdomsbekämpande program och planerar att satsa ytterligare 7387 miljarder mellan 2011 till 2015. För att uppnå utvecklingsmålen har regeringen byggt vägar till de fattigaste distrikten för att göra det möjligt för människor på landsbygden att transportera sina grödor till marknader i stadsområden. Regeringen har också uppmuntrat folk till att odla grödor såsom socker, majs, kaffe, maniok (kassava) och sockerrör för att generera mer intäkter. Enligt översynen räknar regeringen med att sänka andelen fattiga familjer ytterligare till 15 procent i slutet av 2014 och till 10 procent år 2015. År 2011 uppskattades det att 19 procent av landets familjer var fattiga. Den främsta drivkraften för den ekonomiska tillväxten i Laos under de senaste två och ett halvt åren har skett inom industri- och tjänstesektorer. Industrin bidrog med 29,6 procent av den totala bruttonationalprodukten mellan 2011 till 2012.

Laos, och Vietnam stärker samarbetet inom hälsosektorn. Enligt avtalet kommer ländernas hälsoministerier att anordna utbytesbesök av vårdpersonal samt hälso- och sjukvårdspersonal och studenter genom studiebesök och kort- och långsiktiga utbildningar. Dessa kommer att inriktas på utveckling av vetenskapliga program och forskningsprojekt, och samtidigt uppmuntra samarbete mellan företag och investeringar i hälsa, inklusive produktion av läkemedel, medicinsk utrustning, och vacciner. Vietnams hälsoministerium kommer att fortsätta att utföra kliniska undersökningar av Laos medborgare i det nuvarande avtalet och bestämmelserna i den vietnamesiska regeringen. Hälsoministeriet kommer också att fortsätta att skicka erfarna läkare till Laos för att ge tekniskt och medicinskt professionellt stöd till Laos sjukvårdspersonal på begäran av det laotiska hälsoministeriet.

Laotiska folkets revolutionära parti (LPRP) grundades den 22 mars 1955. Kaysone Phomvihane var den första att leda LPRP och räknas officiellt som partiets grundare. Han ledde LPRP från 1955 till sin död 1992 i Vientiane. Utöver denna post, var han även Demokratiska folkrepubliken Laos förste premiärminister från 1975 till 1991. Detta år fick Laos sin första författning. Den slår fast att det i landet råder press- och yttrandefrihet.

Kommunistpartiet har styrt landet sedan 1975. På lao vilket är det officiella språket i landet, tituleras partiet Phak Paxaxon Pativat Lao (PPPL). Det finns två tongivande tidningar i Laos. Den ena, kommunistpartiets egna, Pasason (Folket) och den andra en kommunistisk dagstidning, Vientiane Mai (Det nya Vientiane). Landets president heter Choummaly Sayasone. Han tillträdde presidentposten 2006. Parallellt med detta blev han även generalsekreterare för Laotiska folkets revolutionära parti. Dessförinnan var han försvarsminister från 1991 till 2001. Landets nuvarande premiärminister heter Thongsing Thammavong. En facklig landsorganisation existerar i Laos. Medlemsantalet uppskattas till 70 000 vilka är fördelade på fem fackförbund. Det är även tillåtet att strejka.

Trots att regeringen de senaste åren gjort rejäla satsningar på att bekämpa fattigdomen, är de sociala klyftorna fortfarande synbara i landet, framförallt i storstäderna och på landsbygden där undernäring är vanligt förekommande. Även minoritetsfolken bosatta i de laotiska bergstrakterna lever i en tillvaro präglad av fattigdom. Laos betraktas som en av Sydöstasiens fattigaste länder. Över en fjärdedel av laotierna lever i fattigdom.  Den sammanlagda bruttonationalprodukten för Laos uppskattas till 1 170 amerikanska dollar per invånare. Analfabetismen är utbredd . Av denna anledning är utbildningsnivån låg. Långt ifrån alla laotier kan tala lao vilket i sin tur leder till att de har svårigheter med att tillgodogöra sig undervisningen i skolorna.

De huvudsakliga näringsgrenarna i landet är jordbruk, fiske, skogsbruk, gruvnäring och turism. Laos är även rikt på naturresurser, däribland timmer, vattenkraft och mineraler.  Arbetsmarknadssituationen i Laos är dyster då endast 10 till 15 procent av arbetskraften har en anställning. En växande andel laotier beger sig till städerna för att söka jobb på fabriker eller inom industrier. Andra åker till grannländer, exempelvis Thailand, där de erbjuds anställningar inom främst byggbranschen och jordbruket. Laos som turistland är relativt oexploaterat. Naturen är vacker och arkitekturen spektakulär, i synnerhet i Luang Prabang, beläget i norra Laos. Staden är för övrigt upptagen på Unescos världsarvslista.

På den 39:e årsdagen för grundandet av den Demokratiska folkrepubliken Laos som hölls den 2 december 2014 betonades att under Laotiska folkets revolutionära partis ledning har man under de senaste åren på ett framgångsrikt sätt lyckats upprätthålla politisk stabilitet, säkerhet, social ordning och ekonomisk tillväxt i Laos vilket också nämndes av parti- och regeringsledare i de tal som hölls för att markera årsdagen. President Choummaly Sayasone sade följande i ett tal som hölls i anslutning till årsdagen:

– Vi gläds över att Laos fortsatt åtnjuter politisk stabilitet, säkerhet och social ordning och man har dessutom uppnått en relativt hög tillväxttakt gällande bruttonationalprodukten, 7,5 procent jämfört med 2013. Han framhöll också i sitt tal de framsteg som gjorts på områden som till exempel utbildning, socialt och kulturellt framåtskridande och för folkets välmående överlag som enligt honom har förbättrats. Han konstaterade också att fattigdomsbekämpandet har resulterat i att antalet fattiga hushåll har reducerats till 8,11 procent.

Charlie Paulsson
Manne Nilsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.