Malmös kommunister inför Internationella kvinnodagen

Lördagen den 5 mars samarrangerade Sveriges Kommunistiska Parti Malmö och Kommunistiska Partiet Malmö, med respektive ungdomsförbund, en lyckad manifestation inför internationella kvinnodagen.

Torgmötet inleddes klockan 12 på Möllevångstorget av konferencier Lisa Engström. Sedan talade Marie Norgren (SKP), Karin Brag (KP), Victor Diaz De Filippi (SKP) med flera. Åhörarna lyssnade till trevlig musikunderhållning av bland annat Nadia Montes.

– Det blev ett lyckat arrangemang som visar att när två kommunistiska partier samarbetar leder det till framgång, säger Håkan Jönsson, SKP Malmös ordförande.

Marie Norgrens, SKP Lund, tal vid manifestationen:

Idag,  inför den 8 mars, vill jag hylla en man, min fosterpappa. Han är min stora förebild. Det är tack vare honom som jag blev kommunist och feminist.  Som 8-åring kallade han mig sin lilla kommunist, eftersom jag redan då hade en uttalad känsla för orättvisor. Att jag också alltid höll på Sovjetunionen i ishockey bekräftade alltid hans utsaga.

Min fosterpappa var en stolt arbetare som aldrig såg sig som ett offer, som gav mig tron på att flickor och arbetarbarn  i min generation kunde bli vad som helst. Han ingöt hopp och drömmar, alla kunde förverkligas.

Mina fosterföräldrar hade träffats under 30-talet. Flyttade tillsammans utan att vara gifta, trots att min fostermamma var djupt religiös. Gifte sig först efter flera års sammanboende. Trots att han hade tunga fysiska arbeten som hamnarbetare och hantlangare på byggen, delade de på hushållssysslorna.

Jag var barn på 60-talet och såg mina fosterföräldrar leva i ett jämlikt förhållande, jag fick en uppväxt i en miljö rik på kultur och litteratur.  Jag fick med mig klara regler omkring etik och moral och ett solitt politiskt fundament.

Det är så vi präglas. Av den tidiga barndomsmiljön. Av föräldrar som vågar ha en ståndpunkt, vare sig den är politisk eller religiös, som vågar visa vägen, vågar vara tydliga.

Vi går in i 60-talet från ett 50-tal med god ekonomi och välfärd i Sverige. Under 50-talet startar Koreakriget och Vietnamkriget, befrielsekriget i Algeriet inleds och den kubanska revolutionen segrar.

Från 1920 till 1965 steg den kvinnliga förvärvsintensiteten i Sverige från 4 till 30 procent för de gifta kvinnorna. Det gjorde att den traditionella borgerliga synen på kvinnan förändrades radikalt. Främst gällde detta arbetarklassens kvinnor, som av ekonomiska skäl måste bjuda ut sin arbetskraft i den kapitalistiska produktionen.

När medellivslängden ökade, kvinnorna födde färre barn och fler kvinnor kom ut på arbetsmarknaden gavs nya förutsättningar för andra kvinnoideal inom arbetarklassen.

Från att tidigare ha varit barnaföderskor och vårdat barn blev detta endast ”parenteser” i många kvinnors liv. Små moderna bostäder, allmän skolplikt, skolluncher, förenkling av hushållsarbetet, färdigprodukter, konfektionsindustrins framfart betydde att kvinnorna kunde förena hemmafrurollen med förvärvsarbetarrollen.

De socialistiska kvinnorna såg däremot arbetarkvinnornas dubbla förtryck och förde en dubbel kamp mot både borgarna och de antifeministiska männen i arbetarklassen.

På 50-talet var behovet av utbildad arbetskraft skriande, vilket påverkade kvinnornas situation. 1965 var 60 procent av de yrkesverksamma kvinnorna tjänstemän, 30 procent av männen.

Tack vare kvinnorättsrörelsen hade kvinnorna redan på 20-talet tillgång till högre utbildning på nästan samma villkor som männen. Därför var de en resurs, en reserv av arbetskraft som man nu kunde ta av. Arbetsköparna riktade nu in sig på gruppen ”husmödrar” med högre utbildning.

De tidigare överklasskvinnorna, som varit helt beroende av sina män, och de s.k. medelklasskvinnorna gick samman och krävde rätten till självständigt arbete. Ett uttryck för att det fanns attraktiva arbeten till dem på arbetsmarknaden. De hade också ”valfrihet” mellan hemarbete och yrkesliv, goda anställningsförhållanden, självständighet, oberoende och självförverkligande.

Kvinnornas ställning på arbetsmarknaden var dock marginell .

När det gällde lönerna tjänade exempelvis kvinnorna inom SIF år 1965 80 procent under 1600 kr per månad medan 85 procent av männen hade över 1600 kronor per månad.

Att 55 procent av kvinnorna förvärvsarbetade november 1969 dolde det faktum att majoriteten var deltids eller tillfälligt anställda.

Förutsättningen för att kvinnornas buffertroll skulle kunna upprätthållas var ju att hemsysslorna sågs som ett alternativ till yrkesarbetet. Kapitalismen skapade en löneklyfta! Näringslivet såg inget behov av daghem! Reklamen riktade sig mot husmodern.

Under 1960-talet debatterades kvinnans ställning i samhället livligt, vilket kallades könsrollsdebatten. Det har utvecklats till en militant och radikal kvinnorörelse.

60-talets kvinnorörelse hade sin utgångspunkt i USA, där den växte till en mycket mäktig proteströrelse. Vi minns Kubakrisen, Algeriets självständighet 1962, Paris 68 och den betydelse det haft. Gruvstrejken 69. Vänsteraktivismen. FNL-grupperna. Fredsrörelsen  som varit stark under 50-talet fortsatte in på 60-talet. Optimismen som rådde. Miljonprogrammen påbörjades 1965. 1967 bildades KFML. 1968 Grupp 8, en Revolutionär Kvinnorörelse, socialistisk feminism. Grupp 8 hade som krav – kvinnors rätt till arbete – daghem – utbildning – sänkt arbetstid – kvinnolöner – fri abort – smärtlindring vid födsel. Grupp 8 hade stort inflytande på flera av dessa frågors genomförande.

1964 godkändes p-pillren i Sverige. Många kvinnor blev dock allvarligt sjuka, om än långt efteråt. Flera drabbades av dödlig bröstcancer. Än idag finns en 50 procentig ökad risk för bröstcancer av p-piller om det finns anlag för sjukdomen. Nyare p-piller har också visat sig ha en förhållandevis stor ökad risk för blodpropp i jämförelse med äldre.

Den sexuella friheten var och är således tveeggad.

Under 1970-talet hade vi oljekris, vänstern var stark och miljörörelsen växte. Husockupationer var vanliga. Det var en våg av strejker i Sverige, som hade inletts med gruvstrejken i Malmfälten 1969. Vietnamkriget avslutades 1975. I Chile hade Pinochet tagit makten genom en militärkupp.

Fler och fler kvinnor i Sverige reagerade mot diskrimineringen de utsattes för . Det ledde till en arbetarradikalisering med krav på högre löner och människovärdiga

arbetsvillkor.

1972 hölls det första offentliga 8 mars-mötet i Sverige. Samma år på hösten hölls den första socialistiska kvinnokonferensen i Stockholm.

Det specifika med kvinnoaktivismen på 70-talet var att det var en gräsrotsrörelse. När 80-talet inleddes, blev kvinnofrågan mer en fråga för etablissemanget.

Aborten blev inte fri förrän 1975 och sjukdomsstämpeln på homosexualitet togs inte bort förrän 1979. Och 1982 kom första AIDS-fallet i Sverige. Homosexuella, en redan stigmatiserad grupp i samhället, drabbades ännu mer.

Daghemsfrågan var en kampfråga under hela 1970-talet. 1977 gick fortfarande bara ett av tio barn på dagis.

Det har nu gått flera decennier sedan 60- och 70-talen, som på många sätt var avgörande för kvinnan. Men var står vi idag med hänsyn till jämställdheten?

Kvinnornas frigörelseprocess och kvinnorörelsen har alltid påverkats och påverkas av internationella och nationella händelser.

De imperialistiska krigen och den växande militarismen betyder att livet blivit ännu svårare för barnen och kvinnorna, som är krigens största offer. Även kvinnor som deltagit i befrielsekrig har upplevt att deras frihet dröjt efter segrarna. Arabiska vårens kvinnor kämpade sida vid sida med männen. Sedan förpassades de till hemmen och deras frihet inskränktes.

Klimatförändringar och miljöpåverkan drabbar också kvinnor och barn i högre grad än män. Det är de fattigaste som drabbas och de fattigaste och mest sårbara är oftast kvinnorna och barnen.

Bland flyktingarna är också där barnen och kvinnorna de mest utsatta. Enligt UNHCR har i genomsnitt två barn dött varje dag på Medelhavet sedan september förra året.

Fler än 2 miljoner flickor mellan 4-11 år könsstympas världen över. Finns fall även i Sverige.

Beträffande jämställdheten härhemma är det min bestämda uppfattning att majoriteten av svenska folket inte anser att kvinnor är lika mycket värda som män. Annars hade det inte sett ut som det gör idag. Föräldraförsäkringen delas inte lika av parterna. Vi har ojämlika löner mellan könen. Näthat. Prostitution. En lukrativ porrindustri. Trafficking.

Damidrotten diskrimineras. Och då tänker jag främst på lagidrotterna. Nu senast på

bandydamernas VM-guld och firandet på Sergels Torg. Detta ägnade TV-sporten ett minimalt inslag åt, (visade det inte ens engång) för att sekunden efter visa ett inslag från en bandymatch för herrar mellan Västerås och Vänersborg. Damerna hade dessutom vunnit åtta raka segrar. Jag vill framhålla att jag älskar herr-ishockey och herr-fotboll.  Det ekonomiska stödet till damidrotten är skrattretande i förhållande till herridrotten.

En manlig kommunist och feminist har framsatt teorin att det är på grund av att kvinnor uppträder i grupp som de diskrimineras inom lagidrotter och att detta verkar provocerande på män. Eller så är det så att kvinnor själva anser att de är mindre värda än män och inte kämpar för sin sak.

Inom individuella idrotter tjänar kvinnorna fler pengar utanför idrotten än inom den genom sponsorpengar. De som har det mest fördelaktiga utseendet och tilltalande sättet tjänar mest på sin sport. Det har alltså inte att göra med om man är den mest begåvade eller skickligaste idrottskvinnan.

På Metropolitan Operan skulle det gå 113 år innan man återigen framförde ett verk av en kvinnlig kompositör. Förra gången var 1903! I medierna är kvinnorna i ledande positioner i minoritet, om det inte är i lättklädda sammanhang förstås.

Inom handeln slits kvinnorna ner i kassan och jobbar deltid medan männen har lättare sysselsättningar och avancerar. Ja de kanske till och med blir ICA-handlare med Jaguarer.

Egoismen känner heller inga gränser när män och kvinnor utnyttjar andra kvinnors kroppar som behållare för att få ett barn, kvinnor blir en handelsvara, att bruka och missbruka som allt annat inom kapitalismen. Positivt är att regeringens utredare nyligen sagt nej till surrogatmödraskap i Sverige.

När det gäller hushållsarbetet råder också stor ojämlikhet mellan könen, där kvinnan tar det största ansvaret.  Arbetslivet har blivit tuffare. Kvinnorna har ofta dubbelarbete genom arbetet i hemmet, vilket inte anses som produktivt.  Allt fler kvinnor dukar under för arbetsbördan. Vi ser att diskussionen om ”hemmafruidealet” dyker upp igen. En högre andel av mammorna befinner sig utanför arbetsmarknaden än män, hela 13 procent. Endast 4 procent av papporna. Här kan dölja sig hemmafruar. Det är mammor som varken arbetar, studerar eller är arbetslösa. Reklamen skapar behov, reklamen fångar upp tendenser. Patriarkala familjestrukturer förstärks. Arbetarkvinnor utsätts för dubbelt förtryck.

Visst, fler kvinnor som arbetar heltid och som samtidigt har barn har ökat under 2000-talet men att så många står utanför arbetsmarknaden är ändå oroande.

Reklamen visar två motsatta idealbilder: den nya ”Legofiguren” där pappan är föräldraledig och mamma affärskvinna i kostym med portfölj och den andra idealbilden mamman som syltar, saftar och bakar. När kvinnan kommer ut i arbetslivet och ”lyckas” enligt kapitalismens normer, då är hon bara samma gamla figur som den vanliga mansrollen.  Husmodersfiguren består oförändrad.

Ökad tillgänglighet av alkohol medför ökat könsbaserat våld och HIV. Våldet i Sverige ligger på jämförelsevis höga nivåer, säger sociologen Linnea Bruno, vilket beror på kön, rasifiering, social ställning, ålder och släktskap. Det finns forskning som visar att Sverige ligger i topp i EU när det gäller våld mot kvinnor. I en WHO-rapport toppar Sverige med hänsyn till sexuella trakasserier och rån utförda mot kvinnor av vita män. Alltså inte män från Mellanöstern eller Nordafrika som vi ska hjärntvättas till att tro.

Men när vi talar om jämställdhet måste vi också se på mannens och pojkens utsatthet.

Få män vinner i vårdnadstvister. Kraven på att leva upp till den traditionella mansrollen är stora. Vi ser detta tydligt i att pojkar mellan 11-17 år utsätts för sexuella trakasserier, ja till och med våldtäkter, i högre grad än jämnåriga flickor enligt forskare i USA. Jag har tittat på svensk forskning och hittat att tendensen i Sverige är likartad och att det mycket väl kan stämma här också. Det är ett mycket skamfullt ämne. Pojkarna kränks för att de är för mjuka och känsliga, inte tillräckligt ”Macho”. Det är pojkar som begår övergrepp på pojkar men också flickor som förgriper sig på pojkar. Det kan även handla om prostitution.

Det är av synnerligen stor vikt att vi arbetar med genusfrågor redan i förskolan.  Att vi uppvärderar egenskaper som omsorg, omtänksamhet och moderlighet. Egenskaper som inte är förbehållet kvinnan utan som också finns inom mannen.

Hur har då kvinnan det inom vänstern? Ofta är männen omedvetna om att kvinnorna blir ett komplement, som får de mindre viktiga arbetsuppgifterna. Ja kanske rentav hamnar vid kaffebryggaren. Detta oavsett om kvinnan är mer teoretiskt påläst inom t.ex. marxism-leninismen än mannen är. Det är maktens språk som gäller. För kvinnorna förefaller det kanske abstrakt. Man har ett annorlunda sätt att uttrycka sig på och har svårt för att komma till tals. På frågan om varför de aldrig når toppen, får man svaret.   – — Ja, men de vill ju inte. Kanske blir kvinnan någons fru eller flickvän. Något slags påhäng. Kvinnofrågorna blir inte tagna på allvar. De är bara en del av klasskampen. Eller man säger att det där är medelklassproblem. Så har både kapitalismen och vänstermännen stängt munnen på oss.

Andra ytterligheten är vänsterkvinnan, som är en dålig kopia på machomannen.

Genom att vänstermännen eller vänsterkvinnorna beter sig så, hävdar de att männen är världens skapare och då spelar det ingen roll om vi har socialism eller kapitalism.  Ska vi få med oss kvinnor för en revolutionär politik som inte blir desillusionerade måste vi bekämpa auktoritärt beteende inom vänstern.

Orsaken står naturligtvis att finna i att vänstern är en produkt av det kapitalistiska samhället och att vi som tillhör den influeras av det omgivande samhället. Det fråntar oss emellertid inte vårt ansvar att bekämpa dessa farliga tendenser. Ska vi växa och få med oss kvinnorna måste vi ta uppgiften på allvar.

Könsrollsrörelsen under 60-talet dominerades av intellektuella. Enligt Marx och Engels dialektik var de krav som ställdes progressiva. Den kvinnorörelse som styrdes av Folkpartiet och Socialdemokraterna uppfyllde inte de kriterierna.  Dagens Feministiskt Initiativ eller borgerliga feminister gör det inte heller.

Klass, kön, rasism, sexuella minoriteters, funktionshindrades rättigheter hör ihop.

Vi måste kämpa idag, liksom då, på bred front. Kvinnofrågan rör i lika hög grad mannen som kvinnan och också barnet. Problematiken är mångfacetterad och vi måste vara insatta i vetenskapen och de senaste forskningsrönen.

Vi kommunister står upp för solidariteten! Som kommunister ska vi alltid vara med den svagare parten, när denna utsätts för förtryck. Det vare sig den romske tiggaren, resandefolket, den våldsutsatta kvinnan, palestiniern i Gaza, den handikappade, HBTQ-personen.

Min fosterpappa stod upp för klasskampen men också för kvinnan och sig själv. Vi behöver fler män som honom. Vi behöver många som står upp för kommunismen, klasskampen och kvinnokampen. Tack!

Marie Norgren, SKP Lund

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.