Marxismen och mjölkböndernas kris

När Centerpartiet helt nyligen höll sin partistämma i Falun var det, förutom ett vansinnesbeslut i NATO-frågan, framför allt två frågor som avhandlades på partistämman, dels arbetslösheten samt krisen för mjölkbönderna. När det gäller arbetslösheten bekräftade centerstämman att man lämnat sin tidigare av tradition folkrörelsetradition för att förbli ett extremt högerparti. För att råda bot på arbetslösheten vidhöll stämman uppfattningen att ”trösklarna” för att komma in på arbetsmarknaden är alltför höga. Det är en omskrivning för att avskaffa strejkrätten för de fackliga organisationerna samt att kollektivavtalen avskaffas för att ersättas med av riksdagen fastlagda lägsta löner. Genom detta vill man införa låglöneyrken såsom skoputsare och forna tiders gårdfarihandlare som cyklade runt i bygderna för att sälja skosnören och egenhändigt tillverkade vispar. Man vill alltså införa 40- talets låglöneyrken och därmed dämpa kraven på en god utbildning för alla. Man möter alltså dagens problem genom gårdagens arbetsmarknad något som kapitalismen för länge sedan odugligförklarat och därmed avskaffat då det inte innebär effektivitet och profit. Marx skulle ha beskrivit det som ett resultat av produktivkrafternas utveckling.

När det gäller mjölkböndernas kris blir det mer intressant. Bakgrunden till deras problem är att en mjölkbonde i veckans alla vardagar, fem i veckan, tvingas att lägga ner sin verksamhet p g a bristande lönsamhet. Intressant med Centerpartiet är att blotta åsynen av ordet BIDRAG får nackhåren att resa sig på varje modern centerpartist, detta gäller dock inte när det handlar om mjölkbönderna. De lösningar centerstämman mejslade ut i nära samarbete med LRF och Mjölkböndernas organisation består endast och allena av just bidrag. Centerpartiet säger sig värna om en levande landsbygd och att hela Sverige skall leva och medlen för att komma dit är bidrag och ingenting annat. Dieselbidrag, konstgödselbidrag, kobidrag, räntebidrag, EU- bidrag, undantag från djurskyddslagen mm.

För den som är intresserad av en levande landsbygd och bevarandet av faunan samt att man inte nöjer sig med meningslösa politiska floskler visar sig en annan verklighet.

Mjölkböndernas absolut största och avgörande problem är att de är skuldsatta långt upp över öronen. Mangårdsbyggnaderna är intecknade över taknocken upp till sista varvet på skorstenen. Denna enorma skuldsättning beror på att det krävs ett enormt konstant kapital (traktorer, skördetröskor, plogar, harvar, mjölkmaskiner mm) för att driva ett modernt jordbruk. Detta konstanta kapital står inte i vettig relation till det mervärde som skapas. Mervärdet som skapas räcker inte för maskinunderhåll samt en vettig lön till bonden. Kapitalets organiska sammansättning är alltså felaktig och denna felaktighet kan den enskilde bonden temporärt klara genom ökad upplåning. Den dag det skapade mervärdet inte längre räcker till för att betala räntor till den långivande banken måste bonden lägga ner verksamhen. Något som alltså innebär att fem mjölkbönder i veckan lägger ner sin verksamhet med enorma personliga tragedier som följd. Det visar också att det inte är bönderna som är ägare till de jordbruk de bedriver, det är bankerna som äger dem och då i första hand Svedbank. Detta bekräftar en annan marxistisk tes nämligen att den privata äganderätten endast existerar däri att den inte existerar för nio tiondelar av befolkningen.

För oss som verkligen vill ha en levande landsbygd och att hela Sverige skall leva framstår det som en huvuduppgift att för att producera mjölk under rimliga förhållanden för bonden och oss konsumenter – vi kan ju inte gärna betala 100 kr litern för vår konsumtionsmjölk – måste det konstanta kapitalet minskas på ett dramatiskt sätt.

I princip stod Sovjetunionens kommunistiska parti redan på 1920- talet inför samma problem. Man hade en svältande landsbygdsbefolkning som inte på något sätt kunde frambringa det konstanta kapital som behövdes för att bedriva jordbruk. Då handlade det inte om införskaffandet av traktorer och skördetröskor utan snarare om hästar och oxar samt utsäde.

Den lösning som Sovjetunionens kommunistiska parti fann utifrån partiets marxistiska analys blev att för att kraftigt minska det konstanta kapitalet måste man skapa kollektivjordbruk. För Sovjetunionens kommunistiska parti som gjorde en marxistisk analys av jordbruksfrågan innebar det också att man inte accepterade dogmatiska lösningar, man närmade sig problemet på ett dialektiskt sätt och skapade därför när det passade statliga kollektivjordbruk och när det inte passade skapades privata kollektivjordbruk. Genom detta fick den svältande jordbruksbefolkningen mat för dagen och man skapade ett överskott som även räckte till den växande stadsbefolkningen.

Lösningen för dagens mjölkbönder i Sverige är inte att kopiera vad man gjorde i Sovjetunionen för snart 100 år sedan, lösningen består i att vi angriper problemet utifrån marxismen på ett dialektiskt sätt. Helt klart och odiskutabelt är att lösningen på mjölkböndernas problem inte går att finna inom kapitalismens ramar då den kapitalistiska utvecklingen för mjölkbönderna innebär att systemet är självdestruktivt.

Morgondagens jordbruk måste för att överleva innebära kollektivjordbruk samt ibland kanske det räcker med gemensamma maskinstationer som med utbildad personal och verkstäder servar bönder inom ett visst geografiskt område. Där måste diskussionen börja om vi menar allvar med att slå vakt om landsbygden och dess underbara fauna.

Lars Lundberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.