Vårt fosterland Ryssland står inför en stor utmaning. En militär brödrakrigslåga brinner intensivt nära intill dess gränser. ”De västerländska partnerna” utnyttjar situationen som de själva har skapat i Ukraina. De skyller allting på Ryssland och bildar en gemensam front mot vårt land. Deras budbärare talar öppet om ett nytt kallt krig och behovet av att lära Ryssland lydnad.
Det står nu klart att experimentet som syftade till att få Ryssland på efterkälken vad gäller amerikansk globalisering har misslyckats. Europa från Lissabon till Vladivostok tar inte form. Ett välvilligt partnerskap diskuteras inte längre och USA och EU utmanar alltmer Ryska federationens rätt till statlig suveränitet. Polen blir återigen en ”korridor” genom vilken hot kryper mot våra gränser. Den senaste Münchenkonferensen präglades av en extraordinär grad av aggressivitet och oförskämdhet från NATO:s hökar.
Liksom för sju årtionden sedan används fascism som ett vapen mot vårt land. Under andra världskriget lyckades emellertid Sovjetunionen och de borgerliga demokratierna bli allierade i kampen mot den “bruna pesten”. Idag åberopar de ledande västerländska staterna öppet nazismen i jakten på deras geopolitiska mål. Med deras tysta medgivande gror fascismens giftiga frön på marken där Kievryssland bildades för tusen år sedan och där den gemensamma historien för ryssar, ukrainare och vitryssar formades.
Idag har miljontals ukrainska medborgare förgiftats av ryssofobisk och antisovjetisk hets. En otäck våg av vandalism har svept över många ukrainska städer. Det första målet för de ondsinnade fascisterna Bandera är grundaren för den sovjetiska staten. Förstörelsen av Leninmonument, ryska historiens symboler och kultur kan inte längre betraktas som en ”gräsrotsrörelse” eftersom den öppet lovordas av regeringstjänstemän.
Denna orgie återspeglar den innersta kärnan av vad som händer I Ukraina. Den förra utbildningsministern i Saakashvilis Georgien uttryckte detta nyligen. Hon är nu en aktiv medlem av Kievjuntan. Detta är hennes formulering: Vår gemensamma fiende är denne sovjetiske man. Detta är logiskt då det var det sovjetiska samhället som lyckades utveckla en stark immunitet mot radikal nationalism och fascism. Det föreligger en brådska att utrota denna immunitet.
Antisovjetism och ryssofobi har sedan början bidragit med den ideologiska kampen, inte bara mot det sovjetiska politiska systemet utan också mot Ryssland. Väst betraktade Sovjetunionen som ett dubbelt hot. Å ena sidan fruktade man socialismen som ett alternativ till den kapitalistiska världsordningen. Å andra sidan var man förfärad över att en ny värld lanserades av världens då största land. I århundraden skrämdes man av dess vidsträckta areal och makt och frestades av dess outtalade rikedomar. Den tyska kristna ordens riddare var bland de första att kasta ett girigt öga på dessa.
Sovjetunionen lyckades utnyttja möjligheterna som erbjöds av naturen och generationer av förfäder till fullo. Den sovjetiska makten kunde inte tyglas av ekonomiska sanktioner. Inte heller Hitlers horder lyckades erövra det med vapenmakt. Men det underminerades inifrån genom bildandet av en femtekolonn av sovjetfientliga dissidenter och i en ren bemärkelse förrädare. Den kloke Alexander Zinovjev som under en viss tid var dissident själv erkände att det verkliga målet för de som bekämpade kommunism var Ryssland.
Våldsam antisovjetism ledde till de blodiga händelserna i oktober 1993. För Yeltsingänget var folkets ställföreträdande sovjeter det sista hindret i vägen för ligistisk privatisering och stölder av folkets egendomar. Det förkolnade Sovjeternas hus i Moskva var ett förebud av den Katynliknande massakern i Odessa och de bestraffande handlingarna i Donbass.
Den nuvarande allvarliga krisen I Ryssland har konstruerats i CIA:s laboratorier. Men den hade inte brutit ut utan det tysta medgivandet från våra inhemska “västerlänningar” som organiserade tre vågor av ryssofobi och antisovjetism. Den första ödelade Sovjetunionen och det månghundraåriga enandet av folken under Rysslands vinge. Den andra blockerade integrationsprocesserna och försöken att återskapa den förgångna makten uteblev. Den tredje vågen ledde till ett brödrakrig i Ukraina med öppen utpressning av Ryssland från väst som har börjat intala sig själv att de äntligen har ställt vårt land mot väggen. Banderas nationalism som stöds av USA utkämpar en strid mot alla oss i den federala staten Nya Ryssland. Såvida inte de nutida Führerna replikerar med en passande avsnäsning. NATO:s baser kommer snart att finnas nära Charkov. Vad detta innebär för de ryska medborgarna begriper till och med Navalny, Nemtsov och andra amerikanska lakejer.
Trots de tragiska lärdomarna trivs sovjetfientliga av allehanda kulör i dagens Ryssland med att angripa ekonomi, vetenskap, utbildning och historiska storhet av vårt moderland. Motbjudande saker uppenbarar sig regelbundet i den tryckta pressen, på film och på TV som svartmålar och baktalar bedrifterna från Sovjeteran, inklusive Segerdagen.
Det är svårt att acceptera en situation där statliga kanaler spenderar pengar på att propagera aggressiva ryssofobers och sovjetfientligas åsikter. Ett stort statligt ägt TV-bolag lanserar och visar en historisk serie som påstår sig vara en autentisk dokumentär. Det grymma hatet från dess författare Nikolai Svanidze mot framförallt Sovjet utesluter någon som helst objektivitet vad gäller bedömningen av händelser. Svanidze har själv, när han har deltagit i talkshows, ständigt visat sig vara förloraren då den absoluta minoriteten ger honom sitt stöd. När åsikten om en pseudohistoriker upprepade gånger avfärdas av samhället, finns det inga grunder att pracka på honom våra landsmän i synnerhet då det finansieras med skattebetalarnas pengar.
Många olika röster borde stolt höras över hela landet. Rösterna från de som värnar om det hjältemodiga förflutna och bevarar minnena från de förflutna heroiska gärningarna. Men tjänstemännen är nästan aldrig lyhörda för de här rösterna. På kvällen för den 70:e årsdagen för det sovjetiska folkets seger i Stora fosterländska kriget har staten inte lagt några pengar på en film som handlar om den hjältemodiga bedriften av panfiloviterna. Pengarna för detta ändamål samlades in med hjälp av donationer från folket.
Historiska och kulturella landmärken görs till måltavlor, inte bara i Ukraina utan också i Ryssland. Det finns exempel i överflöd – från skadegörelsen av Leninmonumentet på Finlandskystationen i Sankt Petersburg i april 2009 till de senaste vandaliseringarna i Novosibirsk. Allting började mycket tidigare på det ”vilda 1990-talet”. Och det fortsätter idag för att det inte möts med någon resolut reaktion från myndigheterna. Några av deras medlemmar initierade faktiskt tvångsförflyttningen av monumenten själva, namnbyten på gator och stundtals vanhelgande av gravar.
Då och då föreslår respektabla gentlemen att förstöra Leninmausoleet och begravningsplatsen vid Kremlmuren. Och ändå vet de mycket väl att de bästa sönerna från 1900-talet, de verkliga hjältarna från Sovjeteran, ligger begravda där. Så de gör det medvetet. Detta är deras livs val. Deras beslut avslöjar släktskapet med de ryska sovjetfientliga och Bandera-ligisterna.
Antisovjetismen är aggressiv, ihärdig, slug och därför smittsam. Dess baciller medför att myndigheterna blygt draperar Leninmausoleet under festtillställningar som hålls på Röda torget. Leninmausoleet som har bevittnat storslagna händelser var gömt för medborgarnas ögon till och med på den heliga dagen för 70:e årsdagen av 7 november 1941 års parad. Detta är något som inte ska hända den 9 maj 2015 på 70:e årsdagen av Segerdagen. Det var vid foten av mausoleet som flaggorna från Hitlers besegrade horder kastades ner. Att dölja det på den storslagna Segerdagen är en förolämpning av veteranerna och alla oss som är arvingar till de segrande hjältarna.
Regeringen har redan förberett och antagit ett program för att markera hundraårsdagen av Solzjenitsyns födelse. Och ändå har till och med hans samtida författare blandade känslor för honom. De anklagade honom för att ”söka personlig framgång med alla de provokativa knep som medföljer”. Ja, västerländsk propaganda har framställt Solzjenitsyn som en sovjetfientlig ikon. Men är det anledning nog till att föredra hans jubileum framför den 20:e födelsedagen av den stora rimsmeden Ivan Turgenev eller 100:e årsdagen för födelsen av Konstantin Simonov, 150:e årsdagen för målaren Serov eller 100:e årsdagen för födelsen av den stora kompositören Sviridov? Är Solzjenitsyns bidrag till rysk kultur verkligen överlägset de andras?
Det är bara genom glorifiering av de verkligt stora namnen som man kan förvänta sig nya kulturella bedrifter. Istället lämnas ryska klassiker utanför skolans kursplaner. Kollektivism som alltid har varit ett karaktärsdrag av vårt folk och som mer än en gång har räddat dem under svåra tider. Det förklaras med att det är en sorglig bakfylla av det förflutna. Sanna värderingar ersätts av västerländska liberala värderingar. Den store författaren Mikhail Sjolochov som förutsåg denna fara redan 1978, skrev till Leonid Brezjnev “ En av huvudmålen för den ideologiska offensiven idag är den ryska kulturen som är den historiska grunden och den huvudsakliga rikedomen av vårt lands socialistiska kultur.” Fienden till socialism försöker att smutsa ner det ryska folket genom att förringa betydelsen av deras kultur i den historiska andliga processen, förvränga dess upphöjda humanistiska principer och förneka dess progressiva och ursprungliga karaktär. Fienden ser också det ryska folket som den främsta internationella kraften I den sovjetiska multinationella staten och porträtterar det som spirituellt impotent och oförmöget till intellektuell kreativitet.”
Socialismens fiender som Sjolochov syftade på har gjort sitt jobb. De har drivit ut landet på väg mot nedbrytning och förfall. Men de är inte nöjda med vad de har gjort. Maskerna är av. De behöver inte ett kejserligt, socialistiskt eller kapitalistiskt Ryssland. För att försvara vår rätt till en framtid, måste vi sluta attackera och svärta ner vårt lands förflutna. Efter utställningarna tillägnade Rurik- och Romanovdynastierna borde en lika massiv utställning om sovjettiden anordnas. Det är nödvändigt att betona våra kulturella prestationer. Vi föreslår att man publicerar en samling bestående av 100 volymer av ryska klassiker som ska finnas tillgängliga på varje bibliotek och varje skola. Vi bör återinföra högtidsevenemang såsom årtionden och fester som uppmärksammar folkens vänskap.
De skyhöga popularitetssiffrorna för våra nuvarande ledare ska inte framkalla en känsla av att ”allt är tillåtet”. Reservoaren för folkligt förtroende ökade markant när Ryssland återtog Krim och Sevastopol. Och inte undra på, eftersom den sunda delen av vårt samhälle fortfarande är i majoritet. Den är redo att stödja de rörelser som överensstämmer med de nationella intressena och tenderar att stärka och återuppliva vårt fosterland. Men så länge som struntpratet om antisovjetismen fortsätter att fräta på den vertikala maktstrukturen, kommer varje användbart initiativ att förstöras eller misskrediteras.
Antisovjetismen är förrädarnas och de modlösas paroll. Den driver vårt land ner i en avgrund. De som inspirerar och förespråkar antisovjetismen idag är samma yttre politiska krafter som de i det kalla kriget mot Sovjetunionen. Den härskande klassen i den imperialistiska västvärlden kommer aldrig att glömma att vårt land i mer än ett halvt sekel stod i vägen för deras världsdominans. Vårt socialistiska förflutna kommer aldrig att bli förlåtet. Västvärlden kommer att söka hämnd för vår industrialisering som skapade en stormakt. För segern i maj 1945 och Jurij Gagarins historiska rymdfärder. För att man uppnådde kärnkraftsparitet och bistår folken i Asien, Afrika och Latinamerika som hade kastat av sig det koloniala oket.
Vi kommunister påstår inte att allt under sovjettiden har gått smidigt. Det är det aldrig i det verkliga livet. Särskilt inte i banbrytarnas liv, byggarna av ett nytt samhälle. Men Ryska Federationens Kommunistiska Parti uppmanar alla Rysslands medborgare att minnas, vårda och skydda vårt gemensamma heroiska förflutna mot attacker. Framför oss har vi hundraårsdagen av Den Stora Socialistiska Oktoberrevolutionen. Ryssland har all anledning att markera detta på ett storslaget sätt, på samma sätt som man firar jubileer av den Franska revolutionen i Frankrike. Detta bör tillkännages nu, på kvällen för 70-årsdagen av det sovjetiska folkets seger över Nazityskland och det militaristiska Japan. Det var ingen tillfällighet att Stalin beskrev det som en seger för den sovjetiska staten och det socialistiska systemet. Det systemet föddes i oktober 1917.
När det gäller leden inom Rysslands Kommunistiska Parti, finns det utrymme för diskussion. Man har olika åsikter i vissa frågor, men det finns inga som är beredda att ge upp sitt land, sin historia och sin värdighet. Vi delar alla kärlek till vårt land, en känsla för rättvisa och folkstyre. Vi kämpar för socialism och vi förstår att det är omöjligt utan ett nationellt territorium, utan arvet som ryssar och andra folk har skapat under århundradena av att leva i sitt gemensamma hem. Vi minns Pusjkins ord: ”Respektlöshet för förfäderna är det första tecknet på omoral.”
Jag är säker på att det ryska folket djärvt kommer att upprätthålla sin rätt till en framtid och sanningen om dess förflutna. Det kommer att kämpa oavsett vilken ställning den styrande eliten tar. Vårt multinationella folk kommer att upprätthålla rättigheterna för sina barn och barnbarn att leva i ett land som inte behöver bli tillrättavisade från andra sidan havet. I ett land som inte är en mattråg för världsoligarkin och där man förlitar sig på sin storslagna historia och bestämmer sin framtida utformning själv. Jag är övertygad om att Rysslands ungdomar vill leva i ett land av pionjärer och hjältar och inte med förrädare och drogmissbrukare.
Trots ett yttre hot har det blivit dags för oss alla att inse att antisovjetismen är en form av ryssofobi och den som förklarar krig med Sovjets historia är en uttalad fiende till Ryssland. Den enda lämpliga platsen för antisovjetismen är i soptunnan för destruktiva, inaktuella och skadliga idéer. Den ska inte förgifta vårt dagliga liv. Ryska samhället behöver andas ren och frisk luft. Landet behöver en hälsosam atmosfär där stolthet finns för förfädernas gärningar, en tilltro till framtiden och en hälsosam atmosfär för kreativitet och framåtskridande.
Gennady Zyuganov
