Varje morgon kom fångvaktarna bärande på kropparna. De bar ner dem till den långa halvmåneformade havsstranden på centrala Java. Om det var så mycket som 20 eller 25 kroppar kördes kropparna ned på ett lastbilsflak, men var det bara ett par stycken drogs de ner på en handkärra.
Scener som dessa utspelades över hela Indonesien hösten 1965. Detta var den största massakern efter andra världskriget och offren var i huvudsak kommunister. Indonesien hade det största kommunistpartiet utanför de socialistiska staterna och detta parti blev nu utplånat, fysiskt utplånat. På mindre än ett år dödades mellan 800 000 och en och halv miljon människor.
Detta parti hade fram till nu tillsammans med den islamiska rörelsen och armén haft makten i Indonesien. Partiet var liksom det kinesiska ett bondeparti; basen utgjordes av fattiga lantarbetare.
Indonesiens ledare Sukarno hade fört en antiimperialistisk politik i Bandungkonferensens anda. Detta ogillades av delar av armén som var proamerikansk. Till detta kom att stora jordägare blivit oroade av de jordexproprieringar och ockupationer där lantarbetare tagit saken i egna händer.
I oktober slog armén till. Man slog inte bara till mot kommunistpartiets ledande kadrer utan även mot de fattiga massor som var partiets bas. Man hade den 30 september fått ett casus belli då kommunistsympatisörer inom armén hade arresterat sex generaler som man anklagade för att planera en militärkupp.
Denna motkupp den 30 september gav armén en förevändning till att slå till mot kommunistpartiet. Armén hade förberett detta länge. Man hade kontakter med CIA, som försett armén med listor på 6 000 ledande kommunister som skulle fängslas eller avrättas. Det var inte första gången och inte heller inte den sista som USA lierade sig med reaktionära muslimer för att bekämpa kommunister.
Det som nu skedde i spåren av denna kupp i Indonesien har skett många gånger världen över i historien när politisk oro drabbar ett land.
Vid delningen av Indien 1947 skedde liknande massakrer. Rwanda är ett annat exempel. I sitt drama The Cruisable beskriver Artur Miller vad som händer när skräck och hat tar överhanden i ett samhälle. Pjäsen baserar sig på verkliga händelser i Salem, Massachusetts 1697.
I Salem anklagades unga flickor för att ha dansat nakna för Djävulen och för att gå hans ärenden som häxor.
I Indonesien spreds liknande rykten om kvinnoförbundet Gerwani.
Ryktesspridningen i Indonesien gällde naturligtvis alla kommunister och prokommunistiska organisationer.
Men de värsta ryktena spreds om kvinnoförbundet Gerwani, som var speciellt hatat av Ulama.
En propagandamyt var den om ”krokodilhålan”. Enligt ryktet infångades ledande militärer och islamiska politiker av kommunisterna och fördes till ett ställe som hette ”Krokodilhålan”. Krokodilhålan styrdes just av Gerwani, de unga kommunistiska kvinnornas organisation.
En historia som spreds var att när Gerwani-flickorna hade fest, kastrerade de levande katthanar och hackade sedan under en orgiastisk nakendans djuren i småbitar. De dansade sedan nakna framför de bundna generalerna och skar dem sedan med sin rakbladsvassa knivar och stack ut ögonen på dem.
Rykten om de kvinnliga ungkommunisterna spreds runt bland den fromma befolkningen som förfärades .Skräcken att deras egna döttrar och fruar skulle dras in i en sådan organisation piskade upp skräcken och hatet. Vi ska komma ihåg att de flesta vid den här tiden inte hade TV och informationen spreds av imamer och utsända muslimska aktivister.
Så piskades skräcken och hatet upp och så skedde det som skett många gånger i historien. Goda grannar blev plötsligt fiender och deltog med liv och lust i massdödandet. Det var som så många gånger förr att fattiga gav sig på fattiga.
Hatet och skräcken berodde på den propaganda mot kommunisterna som spreds från militärt håll.
Islamiska aktivister åkte runt i byar och mindre städer och spred dessa rykten. Det var en mycket begåvad islamisk ledare vid namn Subchan som sände ut sina emissarier runt om i landet. Han talade också i radion och sade att varje rättrogen muslim plikt var att resa sig och krossa kommunistpartiet.
Ryktet om generalerna som blivit torterade och kidnappade fick studenterna vid universiteten att ta till vapen. De förstörde hus där kinesiska ambassadtjänstemän bodde och kidnappade kommunistiska ministrar. En av de kidnappade var finansminister Dalan.
De antikommunistiska upploppen i Djakarta var dock en västanfläkt jämfört med det som skulle ske ute på landet, speciellt då på centrala och östra Java och på Bali. Där löpte ungdomsorganisationer som Ansor amok, detta tillsammans med lokala islamiska ungdomsorganisationer och ihoprafsade civila organisationer. Här dödades alla som misstänktes för att vara kommunister.
De misstänkta som klarade sig ställdes och låstes sedan in medan man gick igenom listor med erövrade namnlistor från det kommunistiska partiet. De som hade sina namn på listorna sköts antingen av soldaterna eller överlämnades till massan för att slitas sönder och lynchas.
Längs Solofloden hörde man varje natt våldsamt skjutande. På dagen kunde man se knippen av döda kroppar flyta nedför floden, ibland övertäckta med kommunistflaggor. I närheten av Pekalongan flöt så många lik ut i havet att folket där slutade äta fisk. Man var rädd för att stöta på ett osmält människofinger mitt under måltiden.
Mycket av arméns dödande berodde ibland på att man hade så många fångar att man inte visste var man skulle placera dem. Lösningen blev att man ofta lämnade ut de fångna kommunisterna till massan som ”fick göra vad den vill med dem”. Det betydde alltid en grym och snabb avrättning.
För muslimerna eller för den vanliga fromma muslimen betydde nedslåendet av kommunisterna ett heligt krig. Kommunist var ett ganska luddigt begrepp för den vanliga indonesiern, men ordet ateist var desto mer laddat.
Massakern på kommunisterna pågick fram till mars 1966. Det blossade upp ibland ända fram 1960 med mindre förföljelser. Det har sedan dess varit märkligt tyst om denna massaker. Om man jämför med Pol Pot- regeringens påstådda brott eller Pinochetregimens illdåd är bägge betydligt mer kända och framför allt har det funnits försök till rättslig och moralisk uppgörelse. Om Indonesien har det varit tyst. Märkligt tyst.
Det kan bero på att Indonesien var ett land i tredje världen och att alla var måna om goda relationer, öst såväl som väst.
Att Indonesien är en islamisk stat och att muslimer var inblandade kan också spela en roll. Kanske är det en förklaring till att man från vänsterhåll aldrig tagit fasta på massakern i Indonesien. Händelserna i Chile är exempelvis mycket mer omtalade och kända.
Nu verkar det dock röra på sig . En kommission skall tydligen granska de människorättsbrott som begicks 1965-66. Nu undrar kanske någon varför detta tagit så lång tid. Svaret är att det sedan Nürnbergrättegången 1946 bara besegrade ställts inför rätta. Aldrig segrarmakter. Sålunda ställdes Pol Pot och andra ledande röda khmerer inför rätta medan Vietnam som gjort sig skyldigt till anfallskrig mot Kampuchea aldrig prövades inför domstol. Samma sak med Jugoslavien. Serbiska ledare släpades inför skranket i Haag medan det aldrig var tal om åtal mot NATO:s bombningar av Belgrad.
Så vad det handlar om är inte i första hand en juridisk rättskipning – möjligen kan några mindre hantlangare åtalas och fällas. De verkliga förbrytarna är döda.
Det handlar om en historisk rättvisa.
Tage Tallqvist
