Om revolutionen

Många frågar sig varför kommunister är revolutionärer. Är det för att vi vill hämnas på oförrätter? Är det för att vi hatar kapitalister som personer och därför vill dem illa? Har vi så dåligt med argument att vi blir tvungna att döda våra motståndare i stället för att debattera?

Nej.

En revolution går ut på att man ersätter en klass styre med en annan. En revolution skapar en ny stat och en stat är inget annat än ett band beväpnade män som försvarar ett visst ekonomiskt system.

I dag lever vi i ett kapitalistiskt system. Grunden för hela vår tillvaro är folk som äger företag, blir rikare och förvärvar fler företag genom att köpa arbetskraft av majoriteten av folket, arbetarklassen. Det innebär att 85 personer äger halva jorden, samtidigt som 37 000 barn dör dagligen av sjukdomar det finns medicin för och av hunger som det finns mat att bota.

Grunden för denna kapitalism är privat ägande av produktionsmedlen. Kommunister vill inte att vi i framtiden skall dela på tvål och kalsonger, däremot säger vi att vi gemensamt skall äga arbetsplatserna och planera ekonomin, så att alla ekonomins frukter tillfaller alla efter behov och alla deltar i att skapa dem efter förmåga.

Men nu har vi som sagt kapitalism och privat ägande av produktionsmedlen. Vi får ofta höra hur underbart det är att leva med demokrati, men den demokrati vi lever med är kapitalets demokrati. Vi kan inte rösta om att överta produktionsmedlen, då kommer polisen och försvarar den ”heliga” privategendomen. Vi kan inte rösta om att sända militärer till Libyen för att bomba sönder landet i storkapitalismens intressen. Gång på gång faller demokratin om den utmanar den rikaste procentens intressen. Yttrandefriheten skall vi inte ens tala om i en situation där stora företag dominerar i ägandet av mediahusen och lokaltidningar går under i en rasande takt. Genom annonser i dessa media påverkar kapitalisterna opinionsbildandet och påverkar därmed politikerna. Yttrandefriheten under kapitalismen är ett fnask som säljer sig till Mammon.

Så om vi inte kan störta kapitalismen efter dess egna metoder, så måste vi söka en annan väg, men inte heller detta är hela orsaken till att kommunister snacka om revolution.

Kommunister står inte bara på arbetarklassens sida, utan vi proklamerar första internationalens slagord ”arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk!” Ingen kommer att ta över makten och ge arbetarklassen ett par fördelar. Vad vi talar för är att arbetarklassen själv skall krossa den nuvarande statsmakten och bygga ett nytt samhälle.

Därmed behöver arbetarklassen en egen stat, då den skall bygga sin egen makt. Arbetarklassen kan inte ta över borgarklassens modell, utan måste bygga ett styre som baserar sig på arbetarklassens egna förutsättningar. Vi skall inte ha en riksdag, utan oktoberrevolutionen visade att arbetarklassen kunde segra bara när den byggde ett styre som utgick efter de ställen där arbetare har makt, det vill säga arbetsplatserna. Faktum är att ”sovjet” betyder ”råd” och Sovjetunionen var uppbyggd enligt en modell av arbetarråd, ända upp till ”högsta sovjet”. Makten utgick direkt efter arbetsplatserna.

Men målet med revolutionen är inte bara att arbetarklassen skall gripa makten i Sverige, målet är att bygga ett klasslöst världssamfund, en kommunistisk värld (och det finns inget, herrar trotskister, som motsäger att man kan bygga socialismen i ett land och låta det stå som medhjälpare till arbetarkamp världen över!)

Har man ett klasslöst samhälle behöver man heller ingen stat, för det är ingen klass som sitter vid makten och ingen klass som blir förtryckt. I ett klasslöst samhälle uppfyller vi den liberala borgarklassens dröm, den dröm som är omöjlig för 99% av folket, individualismens dröm. Vi kommer att bli fria att utvecklas hur vi vill i allt, även om vi naturligtvis inte kommer att sluta samarbeta. De kollektiva lösningarna kommer att vara på plats för att få oss att utvecklas i frihet. Vi kommer inte ha behov för någon stat. Staten kommer att försvinna.

Skall staten försvinna, så måste den stat vi bygger, som skall försvinna, dels vara uttryck för den absoluta majoriteten och ingen kan styra i namn av en majoritet som är berövad direkt maktutövande, men vi måste också se till att den socialistiska staten, så länge den existerar är stark nog att slå tillbaka mot fiender. Det ligger en viss självmotsägelse i detta, men det är samtidigt den enda realistiska modellen. Arbetarklassen måste vara stark nog att slå tillbaka kontrarevolutioner och utländska invasioner samtidigt som, i takt med att alla blir arbetare, staten börjar lösas upp och försvinner.

Enligt många på högern och en del på vänstern är detta en dröm och resultatet blir som i Sovjetunionen. Vi kommunister tar det som en hedersbetygelse. Vi står fast vid och försvarar den socialistiska Sovjetunionen som en modell för praktisk arbetarmakt.

Kapitalet ser sin egen borgerliga demokrati som det enda legitima styrelseskicket i tid av rikedom, men så fort det börjar bli kris spökar fascismen och i många länder är kommunistpartierna nu förbjudna och behandlingen av f d kolonier är än värre. Här griper kolonialmakterna in och tillsätter och avsätter regeringar.

Nej, vår demokrati är arbetardemokrati. Arbetarklassen är en klass vars styrka ligger i dess sammanhållning, inte i dess ekonomiska rikedom. Ett arbetarstyrt samhälle fungerar inte genom att partier som i dagens läge, där partierna representerar olika fraktioner inom borgarklassen, strider mot varandra i riksdagen, samtidigt som det till sist blir kapitalets intresse som avgör politiken. Arbetarklassen behöver därför inte en uppsjö av partier, utan bara ett parti, det kommunistiska partiet.

Det kommunistiska partiets styrka är att det inte bara företräder, utan utgörs av arbetarklassen. För småborgare är detta oacceptabelt. Partier skall utgöras av småborgerliga experter, inte av industriarbetare och sjuksystrar. De är så ovana vid att arbetare har förmåga och intelligens nog att avgöra sitt egna öde, att de inte kan se en situation där arbetare griper makten och sätter sitt eget parti i styre.

Den andra styrkan i kommunistpartiet är att dess politik utgörs av generationer revolutionära arbetares erfarenheter. SKP förvaltar arvet från Ådalen och storstrejken i början av 1900-talet, men vi är också partiet som räknar Oktoberrevolutionen som vårt arv, likt Pariskommunen, såväl som kampen mot apartheid i Sydafrika och alla progressiva, revolutionära krafters kamp över hela världen genom hela historien.

Genom arbetarstyret utvecklas en politisk linje för bygget av ett nytt samhälle baserad på dessa erfarenheter. Partiet är därför nödvändigt att styras efter den demokratiska centralismens principer, full frihet inne i partiet för alla revolutionära krafter och full enighet utåt i fastställandet av samhällets politik.

Att då tala om en uppsjö partier kan bara vara falsk lismande för småborgerligheten. Arbetarklassens styre måste vara kapabelt att klara övergången till kommunismen, inte en småborgerlig anarkists våta dröm.

Så, för att summera, skall vi bygga ett klasslöst samhälle måste arbetarklassen själv, väglett av sitt eget parti, krossa den nuvarande statsmakten och bygga en egen, för att denna skall avveckla sig själv. Det är inget som säger att det måste ske med våld, även om det kan bli nödvändigt, men det är en självklarhet att vi inte kan gripa makten genom en riksdag som är baserad på kapitalistiska förhållanden och som står maktlös inför kapitalet.

Det är det vi menar med revolution.

Bengt Lennartsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.