Socialdemokraterna i Finland har återvänt sig till sina rötter

Fabrikör Viktor Wright grundade år 1884 Finlands Arbetarparti. Det var en historisk gärning. Anledningen kan ha varit att i Europa spökade kommunismen och år 1871 var den hemska Pariskommunen. Kommunen var så hemsk, att många uppslagsböcker ännu vägrar att ens nämna den.

För att få total uppslutning till partiet var taket högt. Till partiet kom till exempel utopister, pacifister, präster och skråhantverkare som skräddare, skomakare, plåtslagare och snickare. Partiet växte; där besannades Marx tes att mängden förvandlas till kvalitet och vice versa. Den fackliga delen förstärktes. Särskilt aktivt var stenhuggarnas förbund.

Situationen var i sekelskiftet lite som i dag. Tsaren hade påbörjat förryskning, så kallad panslavism. Nu har vi Pan Europa. Radikala arbetare förstod att arbetarklassens befrielsekamp går i hand i hand med suveränitet. Även nu är avstånd till EU villkoret för arbetarklassens befrielse.

År 1903 beslutade partikongressen i Forssa att ta avstånd från borgarna. Massrörelsen växte explosionsartat. Wright avgick och försökte bilda en arbetsgivarorganisation, men misslyckades. Utopister reste till Kanada och grundade där två kommuner, som verkade i några år. På grund av deras verksamheter samlades en stor mängd finländare på samma ort och började verka i andra organisationsformer. I Finland bildades idrotts-, kooperativa och sparbankorganisationen.

1916 fick SDP egen majoritet i riksdagen. Man stiftade Maktlagen i syfte att öka Finlands autonomi, men borgarna vände sig till Kerenski som upplöste riksdagen, och borgarna fick majoritet delvis på grund av Väinö Tanners splittringsarbete. Klasskriget ledde till splittring i SDP. Pacifisterna vägrade ta till vapnen. K.H.Wiik, Yrjö Räsänen och några till argumenterade för pacifismen, de var konsekventa och valde fängelse när vinterkriget började. Då var det sex riksdagsmän som motionerade att Finland skulle sluta fred med Sovjet. Det var K.H.Wiik som ställde förslaget om fred. Efter kriget utnämndes pacifisten Yrjö Kallinen till försvarminister.

Det har tidigare funnits en vänsterfalang i SDP och Väinö Tanner myntade redan före kriget termen ”pålitliga riksdagsmän”. Nu i somras hade arbetarna musikfest och borgarna passade på att hålla en paneldiskussion som var arrangerat av Ledarskapsinstitutet. Förutom kapitalister fanns fackliga representanter och SDP:s ordförande Antti Rinne. I högerns tidning”Aamulehti” refererades panelen och särskilt Antti Rinne. Han talade om att bra ledare måste vara empatiska och skoninglösa i sin målsättning. Menade han med det att han är en bra ledare, men att han ändå är empatisk gentemot kapitalisterna och skononglös mot arbetarklassen? I samma tidning kom det fram att SDP ger större handlingsutrymme för präster i partiet. Jag började minnas att det har hänt även tidigare, under Viktor Wrights tid.

Partikongressbeslutet 1903 har utraderats fullständigt. Prästerna lämnade partiet efter partikongressen i Forssa. De hamnade hos yttersta högern. Talande exempel var att efter kriget hade åtta biskopar av nio stift fascistiskt medlemskap i ”Akademiska karelska sällskapet”, som i Parisfreden 1947 blev förbjudet.

Fagerholms regering släppte krigsskyldiga ur fängelset, som till exempel Risto Ryti och Väinö Tanner. Mauno Koivisti var efter kriget tidskrivare i Åbo hamn och svartlistade 200 kommunistmisstänkta hamnarbetare. De miste sina jobb. Han tappade inte stilen som president; han sade ensidigt upp Parisfredsavtalet – nu var Finland inte längre neutralt! Man anförskaffade angreppsvapen och fascisterna blev rumsrena. För cirka tre år sedan försökte man kidnappa mig och jag kom undan Lapporörelsen, men inte polisen; jag miste bilen och mitt svenska körkort, så vägen är fri för fascister.

I Tyskland har man en bra paroll: ”Facismen är ingen ideologi, utan ett brott”.

Det borde man minnas i hela världen – fascismen borde förbjudas.

Jag har som lekman studerat mänskligheten i 30 år och enligt min mening har det alltid funnits och kommer att finnas våldsverkare. Med upplysning och disciplin kan dock antalet våldsverkare minskas.

Den12 augusti var det en stor demonstration i Helsingfors mot Finlands lagliga regering. Centerpartiet hann först med sin ansökan om polistillstånd på

Järnvägstorget, men protestarrangörerna tog närliggande Kajnäsparken som samlingsplats och samlade 15 000 människor.

Borgarna blev skraja och bad sosse-riksdagsmannen och före detta LO-chefen Ihalainen att kalla till ett stort möte med kyrkan och alla andra som har intresse av borgfred.

Regeringen försökte med borgfred, men misslyckades. Målet är att sänka produktionskostnaderna med fem procent. Hur mycket det betyder i lönesänkningar har det inte funnits några uppgifter om att få tag i.

Wäinö Pietikäinen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.