Till frågan om Islam och islamism

I Frankrike har, i skrivande stund, 16 personer förlorat sina liv till två IS-anslutna algeriska bröder. Ungefär samtidigt i Nigeria skördade den närbesläktade gruppen Boko Haram över 2000 människoliv i en fullkomligt vansinnig reaktionär slakt. I dess följd ser vi också ökade antal våldsbrott och ökande islamofobiska tendenser gentemot vanliga muslimska medborgare i hela västvärlden. Men hur har dessa rörelser kunnat växa fram och varför finns dem? Vad är deras drivkrafter och vad är deras ursprung? Och slutligen: hur bör en marxist förstå dessa rörelser och vad för argument behövs för att bemöta den ökande rasismen?

Under 1950-talet och framåt kapade progressiva frihetsrörelser i Mellanöstern banden med de tidigare brittiska och franska kolonialherrarna, många gånger med stöd ifrån Sovjetunionen. Under de nästkommande åren byggde många av dessa länder, såsom Irak, Libyen och Syrien, upp välfärdskapitalistiska länder med en relativt hög levnadsstandard och jämn fördelning av samhällets resurser.

Redan när Sovjetunionen undsatte Afghanistans progressiva regering på 1980-talet blandade USA sig i genom att med CIA:s hjälp skapa Mujahedingerillan, fröet till både talibanrörelsen och Al-Quaida. Ungefär samtidigt så blandade sig USA även in i Irans inrikespolitiska förhållanden vilket gjorde att islamismen fick ett grepp om landet. USA har också alltid varit en garant för förtryckarstaten Israels fortsatta existens och expansion i området. Under slutet av 1980-talet börjar dock Sovjetunionen att falla sönder, och garanten för de progressiva mellanösternstaternas oberoende fanns inte längre.

När gränsdispyter i Gulftrakten bröt ut under tidigt 1990-tal var USA den drivande parten i krigföringen. Sedan 11 september 2001 har dock den amerikanska imperialismen gått till öppet och oblygt frontalangrepp gentemot arabvärlden. Afghanistankriget 2001, Irakkriget 2003, Libyenkriget 2011 samt nationens uppenbara inblandning, både monetärt och geopolitiskt, i Syrienkonflikten 2011. I spillrorna efter dessa stater har islamistiska grupper som Al-Qaeda och IS vuxit sig starka och ingjutit ett hopp om en återställd människovärdighet hos många av regionens invånare. Islamismen har också allt sedan 11 september varit ett oundgängligt inslag i den offentliga debatten som domineras av den borgerliga hegemonins och den amerikanska imperialismens propagandamegafoner.

De imperialistiska strukturerna fungerar som så att de genererar falska dikotomier (tudelningar) för att lägga en dimridå över sina sanna, materiellt och ekonomiskt drivna, syften. Den söker måla upp en bild av en värld delad i två kulturer, snarare än i två huvudklasser. Den ideologiska överbyggnaden till den bas som utgörs av imperialistmaktens oljebehov formulerades ”intellektuellt” av Samuel P Huntington i boken The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order (1996). Däri presenteras en idévärld som sedan anammats av högerkrafter världen över. ”Vi” som ”den goda demokratiska västvärlden” och ”dem” som ”den onda diktatoriska arabvärlden”. Karikatyrerna i den franska satirtidningen Charlie Hebdo, som var målet för terroristernas attacker, speglade denna världsbild och blev säkerligen för många sinnebilden av förtrycket av de forna kolonialstaterna.

Ett svar på imperialistiskt förtryck blir nästan per automatik mycket våldsam, och om den inte organiseras för progressiva syften blir den sällan rationell. Att det var två algeriska bröder som utförde dådet i Frankrike och att platsen för Boko Harams dåd, Nigeria, är en gammal brittisk koloni är ingen slump. De ruttnande koloniala strukturerna, de vansinniga globala ekonomiska klyftorna och den allt mer rovgiriga USA-imperialismen har skapat dessa monster. Islam är terrorgruppernas valda drapering eftersom detta är den klädedräkt som ligger närmast att iklä sig. I ett kristet land hade kristen terrorism växt fram, och så vidare. Strukturella problem kräver strukturella lösningar och förvärras bara av imperialistmakternas bombmattor eller västländernas frihetsstrypande antiterrorlagar.

Det är också viktigt att behandla det nationella perspektivet. Sverige är ett imperialistiskt land. Nationen är delaktig i Afghanistankriget, det sker ökande antal våldsdåd mot muslimer och moskéer i Sverige samtidigt som ett fascistiskt och islamofobiskt parti har seglat upp som tredje största riksdagsparti. Missnöjet hos de undertryckta klasserna kanaliseras uppenbart av imperialister och kapitalister till att slå mot muslimer. I Sverige har välfärdskapitalismen monterats ner av borgerliga och socialdemokratiska regeringar de senaste årtiondena. Gapet mellan de som har och de som inte har, har ökat markant i samma takt och som en konsekvens har missnöjet och ilskan ökat.

I sådana stunder måste marxister resolut och oförsonligt förkasta allt som rör rasism och islamofobi. Vår insikt, att världens reella skiljelinje går mellan de som har och de som inte har, måste kompromisslöst framhållas. Klasskampen och kampen för en rättvis värld är det enda långsiktiga vaccinet mot denna typ av terrorism. När kapitalister och fascister söker splittra arbetarklassen längs etniska linjer är marxisternas svar enhälligt: den enda verkliga skiljelinje som finns är klassmässig och den enda vägen ut ur den fruktlösa kamp som förs av både islamister och fascister är den socialistiska revolutionens väg.

Lars G.T. Petersson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.