Vi kommunister får ofta höra att vi dyrkar det fula. Öststaterna var fulla av stora, monstruösa betongkomplex för folk att bo och arbeta i. Europas kulturarv försvann och ersattes av fyrkantiga ”brunost-hus”, som Quislings propagandachef Gulbrand Lunde uttryckte det.
Sådana argument är reaktionära argument.
För det första, vad är egentligen värst av att riva och bygga upp? Kapitalismens ideologer klagar på de fyrkantiga betonghusen, men säger ingenting om att det var kapitalismen och dess krig som förstörde hela Europas infrastruktur. Kapitalistiska krig gör så. Den gamla byggnadsstil som omhuldas, korsvirkeshus och så, de försvann, men inte av socialismens arkitekter, utan genom imperialismens bomber och folkmord.
Man kan klaga på mycket när det gäller socialistisk arkitektur, men man får inte glömma att socialismen gav människor hus att bo i relativt snabbt efter krigets slut. Det viktiga var kanske inte att bygga så estetiskt tilltalande hus som möjligt, utan funktionabla (därav uttrycket ”funkis” ställen folk kunde leva och bo i, när de inte arbetade.)
För det andra är funktionalismen alls inte så oideologisk som reaktionära kritiker vill få den till. Ett av arbetarrörelsens mål är att människor inte längre skall vara ett bihang till maskinerna, utan ha makt över sitt arbete. Industrierna kommer att finnas kvar och människor kommer att arbeta tillsammans, men arbetaren skall för första gången känna att hen har makt över sitt arbete.
Detta kan uttryckas på olika sätt. Ett sätt är att det är arbetarklassen som styr hela samhället genom en bonde- och arbetarregering och som med hjälp av planekonomin bestämmer själva vad som skall produceras, i stället för att produktionen överlämnas åt marknadens anarki. Varorna som tillverkas produceras alltså inte för att berika den där ena procenten, utan för de resterande nittionio. Det är klart en arbetare inte kan säga ”den här maskinen äger jag, den maskinen äger du”, utan allting ägs gemensamt och varan, även om den inte överlämnas av arbetare X till konsument Y, så är det ändå så att arbetarklassen skaffat sig makt över produktionen.
Ett annat sätt är att arbetare för första gången kommer att vara med och bestämma på sin arbetsplats. Ofta har ju folket som står vid bandet betydligt bättre kunskap om vad som produceras än den chef som har flera anställda att sköta produktionen åt hen.
Ett tredje sätt är att medbestämmandet och planen i stället för anarkin leder till att arbetarens kunskaper tas tillvara på ett betydligt bättre sätt och i stället för att vara just ett bihang till en maskin, så kommer vi nu att kunna utveckla vårt konstnärskap och hantverket; konstnärskapet och industriell tillverkning växer ihop.
Det var många konstriktningar i slutet av 1800-talet till början av 1900-talet som experimenterade med socialistiska principer och funkisen var just en av dem.
Man brukar räkna funkisens ursprung till Stockholmsutställningen 1930, men den går längre tillbaka än så. En av dess stora inspirationskällor var Bauhausskolan i Tyskland under mellankrigstiden, en konstskola som medvetet ville verka till just de ovan nämna principerna, hantverk, konst och funktionalitet/massproduktion. Faktum är att skolan var så radikal att dess elever vid flera tillfällen slog mot Hitlers grobianer i SA i gatorna, och när Hitler väl kom till makten, då dröjde det inte länge innan han lät stänga Bauhausskolan.
Det var dessa socialistiska principer som vägledde arkitekterna som återuppbyggde Östeuropa. Igen, ingen idériktning är immun mot kritik, men i sanningens namn har öst-funkisen fått oförtjänt dåligt rykte. Smak i arkitektur kommer och går, innan den socialistiska världen gjorde funkisen till sin, så sågs den som exklusiv och modern i Västeuropa med.
Men funkisen finns också utanför den före detta socialistiska världen. Det så kallade ”miljonprogrammet”, framtvingat underifrån från arbetarrörelsens fotfolk i kamp mot Erlanders svek i bostadsfrågan, ledde till byggnationen av flera modernistiska bostadsområden, ofta i utkanten av städerna och begreppet ”förort” fick ny innebörd.
På sätt och vis är förortsbetongen ett resultat av socialdemokratins paradox. Å ena sidan uppbyggd genom folkrörelserna och arbetarklassen, å andra sidan kapitalets lakej gentemot den arbetarklass den säger sig representera. Erlander insåg att det inte längre gick att hålla tillbaka byggandet av bostäder, men han insåg också att kapitalet inte skulle gå med på vad som helst. Det blev billiga lägenheter, men med kapitalismens inbyggda problem. Det ledde till att det var främst de arbetslösa eller fattiga arbetande som fick bostad där och med tiden utvecklades också ren etnisk segregering. Och vad som var menat som en lösning blev i stället något som ökade på problemen och idag har vi en situation där kristna assyrier inte kan bo i samma trappuppgångar som sunni-muslimska syrianer i områden i Göteborg och att folk får betala stora summor pengar för att få förstahandskontrakt i centralare delar av städerna.
Miljonprogrammet bidrog alltså till bättre levnadsstandard men också till nya problem, som segregering, men inget av detta har med funkisen som arkitektur att göra.
Med Cameron vid makten och Blair och Thatcher före honom är det lätt att glömma att Storbritannien en gång var en välfärdsstat och Labourpartiet var ett av de radikalare inom Andra Internationalen. Även britterna hade sin funkis och det finns så kallade ”high rise buildings”, enorma betongkomplex på flera ställen i London, byggda i samma funkisstil som vårt svenska miljonprogram. Det som har börjat hända nu är dock att det blivigt trendigt att bo där. De arbetarklassfamiljer som bott i dessa ”problemområden” kastas ut genom kraftig höjning av hyror och restauration. Husen får en officiell entré med receptionist och allting och väktare rör sig runt husen ständigt. Helt plötsligt så är betongområdena inte längre problemområden utan de rikas tillhåll, medan arbetande människor får leta efter bostäder bäst de vill.
Bostadsfrågan är en reell utmaning för arbetarrörelsen i Sverige. Det är uppenbart att det behövs byggas fler bostäder, att bostäder behöver rustas upp, dock utan att överklassen flyttar in. Vi måste också göra vårt bästa för att förhindra mer segregering.
Vad vi behöver är ett nytt miljonprogram, men det kan bara vara början. Vi måste också förändra hela synen på arbete, så att fler kan jobba, på invandringspolitiken, så att invandrare får en verklig chans att komma in i samhället och till slut krävs det att arbetare tar makten i samhället. Kapitalismen förstör folks liv, oavsett om det gäller att kasta ut folk i arbetslöshet, eller om det gäller att den placerar människor i bostadsområden som antingen lågprioriteras om de är kommunalt ägda, eller mjölkas som kassa-ko av privata hyresvärdar.
Människors liv är helt enkelt för värdefulla för att utlämnas åt kapitalismens cyniska politik och ännu mer cyniska debattörer som rasar mot funktionalismen, samtidigt som de inte har något emot att folk blir hemlösa. Som om de trodde vi inte fattade var skon klämde, att samhället konkurrerar med kapitalet om att ge människor ett ställe att bo!
För kapitalismen vill ha få bostäder för att priserna skall trissas upp.
Exakt hur morgondagens socialistiska arkitektur kommer att se ut återstår att se. Kanske kommer det att bli ”brunost-hus”, kanske kommer det att vara en mer modern arkitektur som rättar sig efter framtidens idéer, men i vilket fall som helst kan vi bara konstatera att samhället är i ett skriande behov av en bostadspolitik som är värdig människor!
Finns ingen anledning att skämmas över funkisen!
Bengt Lennartsson
