Min morfar var träskomakare och levde i en by som heter Zwartsluis i Holland. Han hette Berthus Klomp och gifte sig med min mormor. Jag minns dem som ”Oma en Opa” – alltså: mormor och morfar…
De fick en massa barn, det skulle ha blivit 14 stycken, men två var dödfödda.
Tolv barn blev det och så småningom gifte sig deras barn och ynglade av sig så jag har ca 60 kusiner på min holländska släktsida.
Min mamma var ett av deras barn. Hon var tonåring under andra världskriget.
Efter kriget reste hon till Sverige och träffade min pappa Rolf Mattsson på någon kommunistisk sammankomst i Stockholm.
Mormor och morfar upplevde två världskrig, min mamma och hennes syskon genomled andra världskrigets fasor. Ett par av mina mostrar och morbröder hamnade i Hitlers nazistiska koncentrationsläger. De överlevde som genom ett under sin tid i den fångenskapen. De blev tillfångatagna på grund av att de arbetade i motståndsrörelsen i Holland; bland annat så spred de den kommunistiska tidningen ”De Waarheid” (bilden ovan är från 1953 – ja, det förstår vi…).
Mammas berättelser
Min mamma berättade om många händelser från andra världskriget – tyvärr så var jag väldigt ung när jag fick dem berättade, men jag försöker att återge ett par av hennes berättelser som jag minns dem:
Tyskarna hade lagt beslag på en lagerlokal i byn. Där förvarade de frukt, kött, bröd och dyliga förnödenheter. Givetvis hade tyskarna stulit dessa varor från folket i byn.
Men som sagt motståndsrörelsen låg inte på latsidan – nej tvärtom – de var aktiva och mycket ”stals” tillbaka och levererades till familjerna i byn. Detta var förstås förenat med livsfara. Mamma har berättat om ett sådant tillfälle.
Hon och två till var på plats för att söka något ätbart att ta hem. En tysk uniformerad soldat kom då för att gå ett vaktskift i ovan nämnda lagerlokal. De flydde då upp till ett loftliknande golv högre upp i lagerlokalen. Där låg de och spanade genom golvspringorna på den vaktande tysken som spatserade fram och tillbaks. Och en av mammas bröder kunde inte låta bli att busa med soldaten, så när han passerade precis under dem då släppte han ett litet ”frö” (sandkornsstort) så att det träffade tyskens hjälm. ”Fröet” som de släppte ned vägde så lite att tysken säkert undrade ”var det något – eller inbillar jag mig?”. Detta upprepades varje gång som soldaten passerade under dem. Han tittade förstås irriterat uppåt varje gång, men inget syntes där ovanför honom. De såg att soldaten inte ville lämna sin post och var nöjda med att ha retat honom. Att de vågade sig på detta bus(!?), men mamma och hennes bror vågade! Hur de tog sig därifrån eller om de fick med sig något ätbart hem den gången, det vet jag inte…
Det pågick en hel del annat jobb i motståndsrörelsen under hela kriget. Folk som måste gömmas fick hjälp, givetvis fanns det kollaboratörer också. Det gömdes folk i uthus, i källare, i lador, på vindar och andra lämpliga platser. De var tvungna att byta adress ofta, vilket var ett riskfyllt moment.
Min mamma var en av de som hjälpte till att flytta många barn som tillhörde den judiska församlingen. Hon låtsades då jobba på ”dagis” och var ute och gick med en hop barn. I denna skara av promenerande barn gömde sig ett par barn som nazisterna sökte av så kallade rasbiologiska skäl. De skulle förstås annars ha skickats till koncentrationsläger. Nu fick de gömma sig på förhoppningsvis säkra ställen, bland annat på vissa bondgårdar eller i olika familjer. Vid lämplig tidpunkt under promenaden kunde den som ledde barnaskaran tala om att det var dags att agera, säga till det barn som måste gömmas, att ”gå till den bondgården, säg detta lösenord och fråga efter???”.
Denna typ av promenader med barnen var alltid förenat med livsfara, för både barnen, mamma och alla andra som var inblandade i motståndsrörelsens arbete.
De upplevde en svår fattigdom under andra världskriget. Folk fick svälta och äta det lilla som det gick att få tag på. Det hände att de åt rutten mat. Mamma har berättat att vid ett tillfälle kröp det mask i maten som stod på bordet. Morfar sade bara: ”Det här är vad vi har i dag, ät, blunda och tig”.
Träskomakaren och konstnären
Som jag skrev i början så var morfar träskomakare. Han livnärde sig och sin familj på att snida träskor. Han var vida berömd för sitt hantverkskunnande.
Så småningom utvecklade han träskomakeriet åt det mer konstnärliga hållet.
Han snidade tulpaner och/eller figurer på träskorna. Ofta med något budskap i motiven. Ofta hade budskapet en motsats på vardera träsko:
Exempel 1: Urtidsmänniskan och Nutidsmänniskan (urtidsmänniskan har en träpåk och nutidsmänniskan har en raket/bomb som vapen)
Exempel 2: Utsugaren och den Utsugne (Utsugaren med dubbelhaka och den Utsugne med magert ansikte).
Jag kommer i håg en lite kuriös historia till…
Morfar har skänkt ett par träskor till Josef Stalin.
Hur det gick till – det vet jag ej…
Men det finns folk som sett dem där i ”modern tid”.
Det var min pappa som berättade att en kusin till mig var på turistresa i Moskva och fick se morfars träskor på en guidad tur där. Han blev förstås storögd och förvånad.
Han visste helt enkelt inte att morfar skänkt ett konstverk till självaste Josef Stalin.
Men han såg direkt att detta var gjort av morfar.
Nu finns det mesta av morfars konst samlat på ett museum i Holland, men dock inte allt, morfar gav bort en hel del av sina alster under sin levnad.
Det finns ett par filmer bevarade som visar hur det gick till när morfar tillverkade träskor och där även några av hans konstverk visas upp.
Stig-Arne Mattsson
