Varför du inte får betalt för ditt arbete utan din arbetskraft

Inom marxismen är mervärde det värde som arbetare skapar men som trillar ner i kapitalistens ficka. Det kapitalistiska samhället vilar på denna mervärdesproduktion. Man kan fråga sig om det är rimligt att det överflöd och lyx som endast ett fåtal får ta del av ska grunda sig på folkmajoritetens slit. Från borgerligt håll är det inte ovanligt att man får höra att ”arbetarna får ju faktiskt betalt för sitt arbete”. Det är såklart fel, och nu ska vi slå fast att det är arbetskraften och inte arbetet man får betalt för.

Under historiens gång har man ganska lätt kunnatse hur den arbetande massans slit berikat en liten klick människor. Ta till exempel slavarna under antiken, allt de skapade kunde slavägarna roffa åt sig. Liknande gällde under den medeltida feodalismen, där livegna bönders arbete tydligt skiljdes åt i tid och rum. Majoriteten av böndernas vakna tid spenderades på storbondens gods där deras slit såg till att berika just storbonden. På den lilla jordplätt de livegna bönderna tilldelats användes resterande tid åt att producera livsnödvändigheter åt sig själva och sin familj.

Men i och med kapitalismens ekonomiska system hände något. När vi blev lönearbetare var det plötsligt inte lika tydligt när vi arbetade åt oss själva och när vi arbetade åt någon annan. En lön tilldelades helt enkelt den som sålde sin arbetskraft.I samma stund kunde de som tjänade på detta lura i arbetarna att de hade fått betalt för utfört arbete. Denna bluff var något som Marx i sina vetenskapliga studier av det kapitalistiska systemet lyckades syna, och med hjälp av ett antal begrepp ska vi nu nedan ta oss an detta.

Produkter och varor
Inom marxismen görs en åtskillnad mellan produkter och varor. Till produkter hör sådant som tillverkats för att användas av den egna producenten, t.ex. om du odlar tomater på balkongen för att sedan äta upp dem räknas tomaterna som produkter. Men, skulle du istället odla tomaterna i syfte att sälja dem till närmaste ICA-handlare så räknas de som varor. Det är alltså själva syftet med produktionen som avgör om det rör sig om produkter eller varor. Varför denna distinktion är viktig att ha med sig är för att vi längre ner kommer att se att arbetskraften är en vara som säljs och köps på marknaden, precis som vilken annan vara som helst. Det är också värt att komma ihåg att under kapitalismen produceras enbart varor, allt som produceras görs det med syftet att säljas och köpas på marknaden (så klart förekommer egenproduktion av produkter i form av t.ex. tomatodling och bullbak men dessa hör inte till kapitalismens säregenhet). Detta gäller oavsett om vi människor har behov av dessa eller inte.

Bruksvärde och bytesvärde
Hur räknar man då ut vad varor har för värde? För att ta reda på det behöver vi bekanta oss med ytterligare två begrepp, bruksvärde och bytesvärde. Om t.ex. tomaterna är till för att ätas upp av dig och dina kompisar räknas de som produkter och äger då endast ett bruksvärde. Bruksvärdet kan likställas med produktens nytta som i det här fallet är att de är till för att ätas. Hade det varit tal om en hemsnidad stol hade bruksvärdet varit att den är till för att sittas på osv. Däremot, om det är varor det är tal om, dvs. om tomaterna är till tillverkade för att säljas och köpas äger de både ett bruksvärde(som inte förändras, de är fortfarande till för att ätas) men också ett bytesvärde. En vara äger ett bytesvärde just eftersom den är en vara, den är till för att bytas mot något annat på marknaden – vanligtvis pengar – och bytesvärdet talar om för oss vad den kan bytas mot.

Vad bestämmer bytesvärdet?
Vad som bestämmer bruksvärdet hos ett ting är väldigt lätt att räkna ut, det är bara att fråga sig vad produkten nyttjas till. Men vad bestämmer en varas bytesvärde?Det kan ju inte ha något att göra med varans konkreta egenskaper såsom vikt, färg eller storlek. Ett kilo saffran och ett kilo socker kostar olika mycket och en röd bil har ju inte samma pris som en burk röd målarfärg. Vad är det då som gör att en viss vara kan bytas mot andra varor? För att ta reda på det måste vi helt enkelt gå till botten med vad alla varor har gemensamt. Svaret på detta är att de alla är resultat av mänskligt arbete. Det är utifrån detta som vi kan finna lösningen på vad som är ursprunget till varornas värde. Bytesvärdet bestäms nämligen av den mängd tid det tagit att tillverka varan. En varas bytesvärde bestäms av den samhälleligtnödvändiga arbetstidsom finns nedlagd i den. Det betyder att det är den genomsnittliga tid det tar i samhället att tillverka en vara som bestämmer bytesvärdet.

Som vi tidigare noterat så är en vara framställd i syfte att säljas och köpas på marknaden. Precis som en dator, en tröja eller en cykel så fungerar den mänskliga arbetskraften som en bytesvara, du säljer den och kapitalisten köper den.

Eftersom arbetskraften är en vara äger den både ett bruksvärde och ett bytesvärde. Bruksvärdet, arbetskraftens nytta, kan mätas i det värde som en arbetare skapar under en dag. Den mänskliga arbetskraftens pris, dvs. den lön arbetaren får, är dess bytesvärde uttryckt i pengar. Vad är det då som är så speciellt med varan arbetskraft? Jo, det är nämligen så att denna vara är den enda som kan skapa ett större värde än den kostar. Det innebär helt enkelt att arbetskraftens bruksvärde kan skapa ett värde som överstiger dess bytesvärde. Det är i anslutning till detta som vi kan slå fast att lönen inte är ersättning för arbetet utan för arbetskraften.

Mänsklig arbetskraft – en vara
Som vi tidigare konstaterat så bestäms en varas värde av den mängd tid som finns nedlagd i den. Den tid som finns nedlagd i varan arbetskraft utgörs av allt som behövs för att arbetskraften ska kunna fortsätta vara just arbetskraft. Det rör sig om bostad, mat, kläder men också kanske av utbildning, möjligheter att transportera sig till jobbet osv. För att arbetarklassen inte ska dö ut behöver arbetaren också försörja sin familj och se till att arbetskraften reproduceras. Arbetskraftens värde bestäms därför av det sammanlagda värdet hos de varor som behövs för att hålla arbetaren och hans familj vid liv och göra honom arbetsduglig. Arbetskraftens bytesvärde uttryckt i pengar är – precis som för andra varor – dess pris.

Vi tar ett exempel där vi tänker oss en arbetare som i en produktionsprocess kan producera varor till ett värde av 7200 kronor. Vi har därmed fastställt arbetskraftens nytta, dess bruksvärde. Arbetaren jobbar 8 timmar per dag och får för detta en lön som representerar arbetskraftens bytesvärde. I vårt exempelär bytesvärdet/lönen 900 kronor. För att räkna ut hur mycket värde som arbetaren producerar varje timma så kan vi ta 7200/8 = 900. Men, som vi minns var ju 900 kronor det som arbetaren tjänade på en hel dag. Redan efter en timme har han alltså utfört ett arbete som motsvarar hans lön för en hel dag. De övriga timmarna jobbar arbetaren gratis åt kapitalisten. Inom marxismen kallas den tid som arbetaren arbetar för sitt eget uppehälle för nödvändig arbetstid och den tid han arbetar åt kapitalisten för merarbetstid. Under merarbetstiden skapar arbetaren det mervärdesom kapitalisten tar.

Nödvändig arbetstid och merarbetstid är inget speciellt för kapitalismen. Under slavsamhället och feodalismen ägnade slaven respektive den livegne bonden båda stor del av sin tid åt att producera åt någon annan och övrig tid åt sig själv. Slavens beskärda del av produktionen räckte precis till att hålla slaven vid liv och arbetsduglig. På liknande vis skildes nödvändigt arbete och merarbete åt när det gällde den livegna bonden, majoriteten av tiden spenderades på storbondens gård och resterande tid på den lilla jordplätt som denne tilldelats.

Kapitalisten använder sedan mervärdet till flera olika saker såsom att betala bankräntor, leva i lyx och överflöd, återinvestera i verksamheten, betala skatter (om nu inte pengarna istället hamnar i Panama eller något annat skatteparadis), betala ut löner åt produktiva arbetare men framförallt också åt onödiga och improduktiva anställda. Det mesta av det värde som arbetare varje dag skapar går alltså till sådant som för samhället är rent skadligt, onödigt och moraliskt förkastligt. Vad som på denna lista skulle kunna strykas och istället användas till att tillgodose folkens behov lämnas här åt läsaren att begrunda. En kort men träffande rolig historia kanske kankasta ljus på tankeverksamheten.
– Hur många kapitalister behövs för att byta en glödlampa?
– Inga, vi behöver inga kapitalister!

SKP Uppsala

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.