Jag växte upp i en relativt liten stad i den mellersta delen av Norrland. Mitt hem låg ett stenkast från Valhalla, ett av två flerbostadskomplex som uppfördes under miljonprogrammets tidiga skede. Det statliga projektet hade som syfte att bemöta bostadsbristen genom att bygga 100 000 lägenheter per år under tio års tid. För mig gjorde närheten till ”Valla” att jag snabbt skaffade mig en bekantskapskrets som bestod av barn från detta område. Mina kamrater var av en brokig skara men kännetecknande för samtliga var att tillvaron på ett eller annat sätt var minst sagt svår. Genom mina vänner fick jag inblick i den verklighet som var deras liv. Det jag såg var ensamstående morsor vars kroppar givit vika efter ett slitsamt arbete, alkoholism och samhällsutstötta familjemedlemmar, människor plågade av traumatiska minnen efter att ha blivit tvungna att fly sitt krigsdrabbade hemland och – löpandes som en röd tråd – ekonomiska svårigheter som ett resultat av avsaknaden på trygga anställningar. Även om min egen familjesituation var relativt trygg med arbetande föräldrar och hyran betald i tid, så fanns misär och svåra levnadsförhållanden ständigt runt omkring mig.
I takt med att vi blev äldre fortsatte problemen och för många av mina vänner var det självklart att göra mot samhället så som samhället gjort mot dem, vända ryggen till. Drogmissbruk och brottslighet blev en del av självidentiteten, något som förstärktes då det var just det som förväntades av dem. Problemen var många och lösningarna få. Vi får så ofta höra att vi lever i ett samhälle där alla har samma rättigheter att vi glömmer bort vad som faktiskt är viktigt, har alla samma möjligheter? Idag matas vi dagligen med slagord som gör gällande att vi ska klättra på karriärstegen, armbåga oss framåt och slå ut våra konkurrenter. Det sker i skolan, på arbetet men också i det vardagliga livet. Jag minns från gymnasiet att två dagar i veckan skulle vi ägna oss åt att driva ett UF-företag. Kort sagt kan det sägas att här fick man sig en dos av vad samhället går ut på: du är din egen lyckas smed och om du misslyckas beror det inte på någon annan än dig själv. Det var kanske därför inte så konstigt att jag i sann borgerlig anda kom på mig själv med att kallsint uppmana mina vänner att ”ta sig i kragen” eftersom ”det är upp till dem själva om de vill lyckas eller inte”. Idag vet jag bättre, men det är just sådana tankegångar som genomsyrar dagens samhälle. Om vi snackar media är det ingen överdrift att säga att det är starka krafter vi talar om. Det framgår inte minst av det faktum att majoriteten av svensk media är i händerna på ett fåtal större finansfamiljer såsom Bonnier och Schibsted. För att bara nämna ett fåtal av de företag som ägs av dessa mediemoguler: DN, TV4, Expressen, GT, Kvällsposten, Sydsvenskan, Dagens Industri, Svensk filmindustri, Aftonbladet, SvD och Metro. Att det ser ut såhär gör det oerhört viktigt att vi lär oss genomskåda de lögner och samhällssplittrande ideal vi dagligen matas med.
KLASSKLYFTORNA ÖKAR
Det går inte att förneka att vi lever i en orättvis värld. Idag kontrollerar 1 % av världens befolkning hälften av hela världens samlade rikedomar. Det blir än mer intressant om man vänder blickarna mot Sverige. Organisationen OECD har fastslagit att Sverige är det land där klassklyftorna ökat snabbast de senaste trettio åren. Det betyder att de fåtal rika blivit allt rikare samtidigt som folkmajoritetens inkomstutveckling i princip stått still. Det är också ett faktum att arbetarklassen dör tidigare än överklassen. I Bergsjön i Göteborg – också det ett miljonprogramsområde – är den förväntade livslängden nio år kortare än i det välbärgade Saltholm. Det är även värt att poängtera att forskare som studerat självmord kunnat visa att så mycket som 20 % av fallen kunde knytas till arbetslöshet. En femtedel av människor som väljer att avsluta sina liv i förtid gör det alltså för att det inte har ett arbete. Det är något som måste betraktas i ljuset av att de rika blir rikare samtidigt som människor går arbetslösa och inte ges tillfälle att vara en del av samhället. Statistik av detta slag är viktig, både eftersom det hjälper oss att slå hål på myten om att klasskamp är något som hör till det förflutna men också eftersom det klart och tydligt synliggör den riktiga fienden: det kapitalistiska systemet! Inte minst är det relevant i dessa tider av främlingsfientlighet och Sverigedemokratiska framgångar. För samtidigt som storföretagen gör miljardvinster så får arbetarklassen dela på smulor. När sedan smulorna inte räcker till är det tyvärr vanligt att ilskan riktas åt fel håll. Det sägs då vara den ökade invandringens och tiggarnas fel, något som glädjer storkapitalisterna eftersom det försvårar för arbetarklassen att gemensamt organisera sig och ta upp striden mot de riktiga parasiterna.
ORGANISERA DIG!
Hur gick det då för mina vänner? Ett fåtal har erbjudits jobb men är ändå kvar i ekorrhjulet där de sliter ut sig för sin arbetsköpare för att kunna försörja sina familjer. För andra gick det inte så bra. Faktum är att de nu närmar sig trettioårsåldern och fortfarande är arbetslöshet, utanförskap och bostadsbrist bestående inslag i deras liv. Jag tror nog att de flesta kan känna igen beskrivningen, om inte direkt så i alla fall i form av en mammas, pappas, broders, systers eller avlägsen väns levnadssituation. Vi påverkas alla på ett eller annat sätt av det system som sätter vinstintressen före mänskliga behov. Det är också därför vi gemensamt måste komma till insikt att det går att förändra den rådande situationen. Som det nog framgår av texten har den åsikten inte alltid varit självklar för mig. Längs den krokiga vägen har jag tvingats utmana och omvärdera mitt sätt att se på världen och människan. En faktor som bidragit till detta är de historiska studier som jag påbörjade här i Uppsala. Det må låta klyschigt, men för att förändra världen imorgon måste vi inse att gårdagen ger oss svar på varför det idag ser ut som det gör. När jag blickar tillbaka på min uppväxt är det också tydligt att det jag och mina kamrater tillsammans gått igenom har bidragit till att jag idag står där jag står. Det är en syn på världen som inte utgår från några rasistiska antaganden om att syndabocken är den med fel hudfärg eller religion. Inte heller rör det sig om en fantasiföreställning som gör gällande att en fri marknad skulle vara lösningen på våra samhällsproblem. Tvärtom är utgångspunkten att det råder ett oundvikligt samband mellan människors tuffa tillvaro och det omänskliga och rovgiriga kapitalistiska systemet. Utifrån detta är det sedan möjligt att dra slutsatsen att det är både möjligt och högst nödvändigt att kämpa för en bättre värld.
Kamrat, vill du vara med och ta upp kampen för ett socialistiskt samhälle? Organisera dig i Sveriges kommunistiska parti.
Kommunist
