Socialdemokraterna vill uppenbarligen inte ha regeringsmakten. Efter åtta års borgerligt vanstyre med förödande konsekvenser för vårt arma land, nämner inte socialdemokraterna det i något sammanhang. Högerpolitikens skattesänkningar, ett antal jobbskatteavdrag, rutavdrag, rotavdrag, gåvoskatteavdrag, FAS 3 som förnedrar arbetare men belönar arbetsgivare, och många fler avdrag, har dränerad statskassan på minst en miljard kronor, vilka skulle kunna ha använts till vettiga utvecklande åtgärder.
Alla dessa avdrag gynnar höginkomsttagarna allra mest. Gåvoskatteavdraget medför att det inte är givaren som står för hela gåvan, utan andra skattebetalare. Särskilt gåvoskatteavdraget är en form av höginkomsttagarnas skatteplanering. Rut och rot betalas också till stor del av andra skattebetalare. Allt detta dränerar dessutom statskassan på miljardresurser.
De borgerliga nämner omotiverat socialdemokraterna som bidragspartiet.
Varför kontrar inte S välmotiverat med de borgerliga partierna som avdragspartier, efter alla
statskassedränerande och höginkomstgynnande avdragsmöjligheter?
I dagens Sverige, efter Alliansens härjningar, får man verkligen leta efter något som fungerar bra eller bara tillfredsställande, men socialdemokraterna tiger.
Bostadsbrist råder i alla Sveriges kommuner, tågtrafiken fungerar inte, skolundervisningen är på europeisk bottennivå, sjukvården har dragit ner ett stort antal vårdplatser och haltar betänkligt särskilt på psykiatrisidan, och äldreboenden har minskats med en tredjedel och tvingar äldre och anhöriga till en förnedrande tillvaro.
Varför tar inte socialdemokraterna upp dessa avslöjande borgerliga avarter, till offentliga diskussioner? Varför vill inte socialdemokraterna avslöja den förda högerpolitikens förödande konsekvenser med deras vansinnesslöseri av statliga medel?
Dessutom hittar socialdemokraterna hela tiden på egna skandaler för att diskreditera sig själv. Nu senast Kommunals skandalomsusade förehavanden med förgreningar till regeringsföreträdare, när ändå S redan ligger opinionsmässigt illa till. Det är inte första gången man tar till krypskyttet mot sig själv. När Håkan Juholt, som ville driva traditionell socialdemokratisk politik valdes till partiordförande i mars 2011, satte partiets högerfalang omedelbart igång klappjakten på den nyvalde ordföranden med alla möjliga och påhittade komprometterande avslöjanden inför öppen ridå, för att få bort honom och kunna tillsätta en lätthanterlig företrädare som ledare.
Skandaler har ofta sett dagens ljus strax före riksdagsval, för att väcka maximalt med intresse.
Tidigare om åren har man gjort sig av med praktiskt taget all tidningspress även om de gick med vinst t.ex. Arbetet i Malmö. Man ville uppenbarligen få bort möjligheten att informera sina medlemmar och läsare, och samtidigt slippa bemöta borgerlighetens argument.
Alla dessa tilltag har satt sina djupa spår och naturligtvis kraftigt minskat människors förtroende för socialdemokratin som nu befinner sig på historiskt låga opinionsnivåer och kommer troligen med nuvarande inriktning – om något år- att ersätta Kristdemokraterna som riksdagens minsta parti.
Som man bäddar får man ligga.
John Eslund
