UTRIKES -Idag gäller inga avgifter! Parkera var du vill. Vi sörjer idag. Jag stänger snart jag också, sa damen som har en liten affär och säljer parkeringsavgifter i hörnet av torget där jag parkerade bilen den 28 februari kl.10.30.
Den 28 februari var det generalstrejk i Grekland. Det första kravet var ”mordet i Tempe ska inte mörkläggas” Två år har gått från den natten då två tåg i 12 minuter åkte på samma räls mot varandra. I 12 minuter fungerade ingen säkerhetsspär eftersom det inte fanns sådana. 57 personer, de flesta av dem ungdomar, dog och över 80 skadades. 30 av dem dog av en enorm explosion, vars orsaker ingen kan förklara varför trots att utredningen pågått i två år.
-Kom lite tidigare sa kamraterna till mig. Kommer du 11 då blir det svårt att få en plats nära talarna. Jag tog mig med svårighet över det stora torget eftersom det var så fullt med folk, för att komma nära Egnatiavägen som korsar hela Thessaloníki. Egnatiavägen är 2 500 meter lång och 40 meter bred. Jag hittade en bra plats mitt emot talarpodiet och där stannade jag utan kunna komma därifrån i 3 timmar. Jag fick inte marschera. Det blev så trångt att jag inte kunde röra mig när folk från närliggande gator anslöt sig till tåget som startade efter att de tre talarna var klara.
Det var en anställd i det privata bolaget som driver tågtrafiken, en mamma till en 23årig tjej som dog i Tempe och en facklig representant för elektrikerna som pratade. Jag blev tårögd när jag fick höra alla detaljer om hur regeringen använde alla knep för att mörklägga mordet som alla kallade ”olyckan” och hur dåligt det funkar krig tågtrafiken. Man tog bort all jord, städade bort tågdelar och allt material. Vad fanns det att gömma? Ingen vet med säkerhet, men den stora explosionen kan ha orsakats av nåt som regeringen inte vill ska komma fram. Militärt material, som KKE antyder? Ingen vet. Mordet begicks av staten, var den allmänna uppfattningen. Sen hörde jag parollen ”staten, regeringarna och EU-kommissionen är ansvariga för mordet”. Det ropades mot kommissionen, eftersom det var EU som beslutade att låta kommunikationerna privatiseras med fri konkurrens.
Varje led på den 40 meter breda gatan hade minst 50 personer trängda mot varandra. Det sas i högtalaren att tågets främsta grupp nådde tågcentralen som var slutdestinationen, men folk där jag stod inklämd hade inte ens börjat röra på sig. Polisen, som jag aldrig litar på, bedömde dagen efter att det var 100 000 människor som tågade. Det var minst dubbla. När jag kunde röra på mig, då fanns det bara anarkisternas grupp kvar att hänga med, så jag gav fan i det! De startade direkt krig mot polisen som stod redo att ingripa och jag var inte där för det.
På högtalarna sas det att bara befrielsedagens samling 1944 när nazityskarna åkte ifrån Thessaloniki och partisanerna kom från bergen ner till stan kan jämföras med dagens möte. Vi ses på onsdag kl.19.00, sa arrangerarna – dvs. PAME – till oss.
På onsdag var jag där 18.00. Jag flyttade mig 150 meter fram från talarnas plats och nådde den främsta delen av mötet och stannade kvar där. Jag hade stämt träff med bekanta, men det gick inte att hitta nån i mängden. Det gick inte heller att lyssna lika klart på talarna, men jag var besluten att marschera den här gången. ”Deras vinster eller våra liv” skallade ropen. När vi kom fram till tågcentralen stannade jag kvar för att kolla på hur stor demon var. Det tog 45 minuter tills de sista kom fram Vi ses på fredag, sas det i högtalaren. Fredag igen? undrade jag. Ja då snackas det om mordet i parlamentet fick jag till förklaring. Regeringen och alla andra, dvs. PASOK och SYRIZA som är också ansvariga för tågtrafikens eländiga situation, får ”lyssna” på oss.
På fredag gjorde jag samma sak. Jag var framme. Tyckte att det var lite mindre folk på mötet. Men när demon startade kom det miljoner som stod på lur på närliggande gator. Ja, vi blev jättemånga igen. Vi var arga på regeringen, på staten, på ministrarna – men mest på systemet som bygger på vinsten, eller som det ropades ”de räknar vinster och förluster och vi räknar våra liv”. Det var så hjärtslitande att lyssna till pappan till en 20-årig kille som mördades i Tempe som sa att ”jag kan inte få tillbaka min son men jag vill hindra att andra barn blir offer”.
Jag fick en livsinjektion, en livsläxa om att aldrig ge upp. Att kämpa in i det sista som det här ungdomarnas släktingar gör för rättvisa och för att de ansvariga ska straffas, oberoende om det är privata personer eller politiker. Tågtrafiken har privatiserats över hela EU. En olycka kan förekomma överallt med oss som passagerare. Ta lärdom av Greklands Tempe och sluta aldrig att kämpa för våra liv när de andra räknar sina vinster. Att kämpa för våra liv har blivit synonymt med att kämpa för ett annat system, för ett annat samhälle där man lever i säkerhet, där våra barn lever i säkerhet, där livet har ett värde οch inte offras på profitens altare.
Panos Alepliotis
