UTRIKES FACKLIGT Den turkiska staten har beslutat att skjuta upp strejken vid de statliga boratgruvorna i 60 dagar, genom ett dekret från president Recep Tayyip Erdoğan. Beslutet gäller arbetarna vid Eti Maden, ett statligt gruvbolag som utvinner borat – ett strategiskt mineral som nästan uteslutande exporteras till utländska industrikunder.
Strejkbeslutet hade tagits av Turkiets Gruvarbetarförbund (Türkiye Maden İşçileri Sendikası) och omfattade fyra nyckelanläggningar: Eti Madens huvudkontor, samt gruvorna i Bigadiç, Kırka och Emet. Men enligt presidentens dekret, publicerat i Turkiets officiella tidning, anses strejken “hotande för den nationella säkerheten”.
Bakgrunden är den pågående lönekonflikten mellan arbetare och stat. Arbetarna kräver att lönerna indexeras efter inflation – något staten vägrat – samtidigt som produktionsanläggningarna levererar exportvaror värda över 1,6 miljarder dollar årligen, utan att bygga upp några buffertlager.
Ett tecken på arbetarklassen styrka
Att Erdoğanregimen nu griper in och förbjuder strejk, under förevändning av “säkerhetsintressen”, visar den verkliga karaktären hos den borgerliga staten: ett verktyg för kapitalets diktatur. När den turkiska arbetarklassen organiserar sig och hotar profiterna i en strategisk exportsektor, svarar makten inte med dialog – utan med förbud.
Att hänvisa till “nationell säkerhet” för att försvara kapitalets vinster mot arbetarnas rätt att strejka, är ett mönster vi känner igen även från europeiska sammanhang. Det är inte nationens säkerhet som försvaras – utan kapitalets.
Men varje uppskjuten strejk är också ett tecken på styrka. Regeringen fruktar konsekvenserna av ett verkligt produktionsstopp – och därför försöker den köpa tid. Gruvarbetarnas kamp har redan satt tryck på makten. Frågan är inte om, utan när, de kommer slå till igen.
