POLITISKT KOMMENTAR I den belägrade Gazaremsan används hungern som ett vapen. Enligt FN:s livsmedelsprogram (WFP) lever över en tredjedel av befolkningen utan mat i flera dagar, och nästan en fjärdedel lider av kronisk undernäring. I juli rapporterade Världshälsoorganisationen att minst 63 människor har dött av svält, däribland 25 barn – siffror som sannolikt är kraftigt underskattade på grund av den sönderbombade sjukvården.
Ekonomiska data från Israel visar en prisutveckling som speglar total social kollaps: en 25-kilossäck mjöl kostade före kriget 47,5 shekel (ungefär 130 kr), men i maj 2025 hade priset exploderat till 1 750 shekel – motsvarande drygt 4 800 kronor. Tomater har blivit tio gånger dyrare, ris fem gånger dyrare och socker hela 42 gånger dyrare.
Detta är inte en ”naturlig” svält. Det är resultatet av en medveten strategi: blockad, bombningar och förvägrad humanitär hjälp, organiserat av den israeliska staten med aktivt stöd från USA och EU. Gaza förvandlas i realtid till ett monument över imperialismens brutalitet – där kapitalets allierade tiger och legitimerar kollektiv bestraffning.
Men det vore ett misstag att tro att svälten enbart är resultatet av israelisk militärmakt. Det inhemska palestinska kapitalet – ett litet men mäktigt skikt av importörer, livsmedelsdistributörer, tunnelkontrollanter och monopolägare – deltar aktivt i detta utsugningssystem. Under blockadens och undantagstillståndets täckmantel har dessa kapitalister höjt priser, hamstrat varor och profiterat på den desperation som förlamar befolkningen. I flera fall har matleveranser fördröjts eller saboterats av lokala intressen för att maximera vinsterna i svarta marknader.
Det palestinska folket svälter – men det är den palestinska arbetarklassen som betalar priset. De kapitalägande skikten, oavsett om de sitter i Ramallah, Tel Aviv eller Doha, fortsätter att leva i säkerhet och överflöd, medan arbetare och bönder i Gaza förlorar både sina hem och sina barn.
Det som sker i Gaza är inte bara en humanitär katastrof – det är ett imperialistiskt krigsbrott kombinerat med klassförräderi från det inhemska borgerskapet. För den palestinska arbetarklassen är befrielsen inte bara en fråga om nationell suveränitet, utan också om klasskamp mot de kapitalister som exploaterar det egna folket i samarbete med ockupationsmakten.
För arbetare i Sverige och världen över är det vår plikt att inte blunda. Solidariteten med det palestinska folket måste vara klassbaserad – riktad inte bara mot den israeliska staten, utan också mot de inhemska klasskrafter som möjliggör utsugningen. Vår kamp är internationell. Vår uppgift är att avskaffa det system där människor svälter för profitens skull – oavsett om kapitalisten är sionist eller palestinier.
Josef Brant
En mycket bra analys och artikel!