POLITISK KOMMENTAR Kina talar högt om fred, utveckling och “rätt sida av historien”. Samtidigt rullar stridsfordonen förbi läktarna, nya robotar presenteras och budskapet till motståndarna är glasklart: vi kan betala priset. Paraden är inte en folkfest – den är bokslut och budgetunderlag för fortsatt upprustning. Det är så här varje härskande klass signalerar förmåga, testar motpartens nerver och köper tid.
Vad paraden egentligen säger
Paraden visar hur makten växlar mellan morot och käpp: högtidstal om samarbete, följt av listor på vapen som “förnekar” fiendens flottor och baser. Det är inte en emotionell svängning utan metoden. Paraden är en order till stats- och bolagsapparaten: fortsätt koncentrera kapital, säkra insatsvaror, bygg lager, knyt upp hamnar och transitpunkter, skala upp drönare och långdistansförmåga.
När ledarna talar om ”rätt sida av historien” kolliderar de direkt med Washingtons identiska anspråk. Två block gör samma anspråk – och historien bär inte två “rätta” sidor samtidigt. Det som följer är kapplöpning, inte försoning.
Kapitalets behov bakom flaggorna
Kinas modell är statsledd monopolkapitalism. Den kan planera snabbare, pressa leverantörer hårdare och dirigera kredit i önskad riktning. Men syftet är inte socialism – syftet är marknadsandelar och avkastning. Därför fixeringen vid handelsleder, hamnar, järnvägskorridorer och råvaror. Därför prioriteras system som kan hålla sjöfarten öppen och avskräcka fiendens flottstyrkor.
Det här kräver tre saker:
- Teknisk förmåga – fjärrverkande robotar, drönarnät, rymd- och cyberkapacitet.
- Kontroll över flaskhalsar – sund, kanaler, terminaler, knutpunkter i telekom och halvledare.
- Disciplinerad arbetskraft – långa skift, låga kostnader, hård övervakning, krossande av facklig självständighet.
Alla tre är oförenliga med arbetarklassens intressen, oavsett flagga.
Taiwan som tändhatt
Taiwan är den kortaste vägen till öppen konfrontation. Där möts två viljor: Washington vill stoppa en rival; den s.k. kinesiska draken “i grottan”, Peking vill visa att avskräckning räcker för att få resten av regionen att anpassa sig. Varje “övning”, varje nytt vapenpaket och varje sanktion driver upp priset. Den dag avskräckningen slutar bita återstår ett beslut – och då är steget till en storkonflikt minimalt.
Peking har råd att inte skynda. Så länge rivalens resurser dräneras – i Ukraina, Mellanöstern, på andra fronter – ökar Kinas relativa styrka. Därför hör vi frasen “det är inte vårt krig” när någon vill dra in kinesiska trupper i europeiska uppdrag. Ju fler omvägar USA tvingas ta, desto senare hinner man till Taiwan.
Samtidigt breddas närvaron: fler isbrytare i polarområden, fler krediter, fler hamnkontrakt. Varje sådan byggsten minskar motståndarens handlingsutrymme utan att Kina behöver avfyra ett skott.
Vad betyder det här för oss?
I vår del av världen säljs upprustning som ”skydd mot Ryssland” eller “skydd mot Kina”. Men notera mönstret: alla stora stater använder hotbilden för att:
- blåsa upp militärbudgetar och hemligstämpla pengar,
- strama åt mötes- och strejkrätt,
- avskaffa välfärden
- militarisera industrin och göra logistiken “krigsduglig”,
- exportera kostnaderna till arbetare, studenter och pensionärer.
Vi vägrar välja herrar. Vi väljer våra egen klass sida. Vår uppgift är inte att drömma om “balans” mellan block, utan att störta deras balansräkning – där den är som känsligast.
Kinas härskare rustar – precis som deras rivaler – inte för att försvara “civilisationen”, utan för att försvara kapitalet. Paraderna är deras bokslut. Våra bokslut skrivs på nattpassen, i skulderna och i barnens underfinansierade skolor.
Den enda kraft som kan stoppa marschen mot krig är organiserad arbetarmakt. Inte i kommentarsfälten, utan i produktionen och transporterna där deras maskin lever. Vi accepterar inte att bli bränslet i deras uppgörelse. Vi organiserar för att dra undan tändstickan.
Josef Brant
