INRIKES Den asiatiska snabbmatskedjan Chopchop, som har blivit ett imperium med drygt 40 restauranger i Sverige, anklagas nu för allvarliga missförhållanden. En granskning av tidningen Arbetet visar att kinesiska gästarbetare arbetar upp till 14 timmar per dag för omkring 30 000 kronor i månaden. De når med sin lön formellt den gräns som krävs för att de ska få stanna i Sverige, men arbetsköparna tar igen pengarna med mördande långa arbetsdagar.
En anställd berättar dessutom att hen tvingades betala för att ens få jobbet – en summa motsvarande en månadslön skulle betalas till ett kinesiskt konto i förskott. Arbetarna saknar ofta lönespecifikationer och bor i boenden som kedjan äger. Ibland har de anställda helt enkelt inte fått ut sin lön och kan inte göra något åt den saken heller.
Chopchop har omkring 1 000 anställda, varav majoriteten är heltidsanställda. Troligen finns också ett antal svartarbetare utan arbetstillstånd eftersom Migrationsverket uppger brister i sin statistik.
Arbetet är en mardröm: kameraövervakning i köken, tidtagning på arbetsuppgifter, omöjligt att ens ta en kort paus för att gå på toaletten, en nästan outhärdlig stress och hotet att bli av med jobbet och skickas hem till Kina hängande över varje minut av arbetsdagen – det är verkligheten för de kinesiska anställda i köket. Utåt syns bara unga svenskar, lika stressade de, men med tvångsmässigt glada leenden som döljer ångestattackerna.
Vinsterna är stora för ägarna. Resultatet före skatt var 2024 nästan 297 miljoner kronor. Den brutala utsugningen av arbetarna har gjort bröderna Tommy och Jimmy Wang samt vännen Hans Ye till framgångsrika kapitalister i världsklass. På bilderna ser man unga män med släta ansikten utan minsta tecken på dåligt samvete – inte över att de gör människors liv till ett helvete och inte över att deras gäster utsätts för stora risker med fejkade utgångsdatum och dålig hygien vid förvaring och matlagning.
Ledningens skriftliga svar på Arbetets frågor är intetsägande och banala. Man förnekar, vet inte, är överraskad, ska tala med de anställda. Lögnerna är så uppenbara att det är pinsamt. Pinsamt är det också att detta får fortgå och att svenska myndigheter låter sig dribblas bort – eller kanske vill låta sig dribblas bort, eftersom restaurangerna är en kassako också för kommunerna där de ligger? Fackföreningar lyser med sin frånvaro, och verkar inte kunna nå de vettskrämda kinesiska anställda i vilket fall som helst.
Den som eventuellt fortfarande inbillar sig att Kina fostrar socialistiska människor står här inför verkligheten.
