UTRIKES Andelen amerikanska arbetare som är medlemmar i fackföreningar har sjunkit till 9,9 %, den lägsta nivån på över fyrtio år. Det visar färska siffror från U.S. Bureau of Labor Statistics. År 1983 var var femte arbetare fackligt organiserad – idag bara var tionde.
Utvecklingen väcker oro bland forskare och aktivister som ser den som ett direkt hot mot arbetarklassens rättigheter och en central orsak till det skärpta ekonomiska gapet i USA.
Skillnaden mellan sektorerna är dramatisk: i den offentliga sektorn är 35 % organiserade, medan den privata sektorn endast når 5,9 %. Arbetsgivare använder juridiska kryphål, hot och privatisering för att hindra facklig organisering – en praxis som blivit norm sedan 1980-talet.
Den amerikanska fackföreningsrörelsens nedgång sammanfaller med kapitalismens seger över sina tidigare motvikter. Sedan 1970-talet har finanskapitalet, genom avindustrialisering och avreglering, krossat arbetarklassens kollektiva makt. Samtidigt har vinsterna skjutit i höjden – medan reallönerna stått stilla.
I delstater där facken fortfarande står starka är lönerna i genomsnitt 18 % högre, och arbetsvillkoren betydligt bättre. Men trenden är tydlig: kapitalet har lyckats splittra arbetarna, ersätta fast arbete med tillfälliga kontrakt och använda rättssystemet som ett vapen mot kollektiv kamp.
USA:s härskande klass talar om ”frihet på arbetsmarknaden” – men vad den menar är friheten att exploatera utan motstånd.
Även i Sverige drivs samma klasslinje, om än med mjukare retorik. LAS-förändringarna har försvagat anställningstryggheten: utökade undantag i turordningen, lättare för arbetsgivaren att driva igenom omplaceringar och uppsägningar, och en maktförskjutning som disciplinerar arbetare på golvet. Parallellt normaliseras tillfälliga anställningar och bemanning – ett “flexibelt” arbetsliv där osäkerhet är själva metoden för att pressa löner och knäcka motstånd.
Den verkliga uppgiften för den amerikanska och den svenska arbetarklassen blir därför att återuppbygga sin kollektiva styrka – inte genom kompromisser, utan genom klassmedveten organisering och återupplivandet av en rörelse som ser sig själv inte bara som löntagare, utan som historiens revolutionära kraft.
