FACKLIGT På kända företaget Clas Ohlson har försäljningen ökat så mycket att centrallagret i Insjön behövt byggas ut och aktien stigit över 300 procent. En del av vinsten har enligt ett lokalt avtal gått till lagerarbetarna som bidragit till framgången. Men när vinsten nu blivit rekordstor vill företagsledningen minska de anställdas andel och försämra villkoren.
De anställda kommer i vissa fall att tjäna 60 000 mindre om året – en katastrof för den som har lån att betala och en familj att försörja. Nu ska Handels kollektivavtal gälla, och den som inte gillar det får gå. Samtidigt är ägarfamiljernas aktier värda miljarder och vd:n tjänar rekordbelopp. Företaget ökar sina vinster med fantasibelopp medan de som gör jobbet får det sämre, trots att det är de som skapat framgången.
Det här skriver LO-tidningen Arbetet om, och konstaterar att det ligger större samhällsproblem bakom Clas Ohlsons agerande – massarbetslöshet, höga levnadskostnader och svaga trygghetssystem som gör att människor inte vågar protestera. Ja, så är det ju.
Men sedan spelar man på människors naivitet och deras traditionsenliga förhoppningar på en socialdemokrati som är lika mycket på kapitalets sida som någonsin de partier som sitter i regeringen idag. Att löst prata om att skapa en politik som minskar klyftorna så att hårt arbete inte längre blir något som straffar sig är trams, eftersom det i klartext betyder att man vill att arbetarklassen lägger sitt förtroende i systempartiernas (här alltså socialdemokraternas) händer.
”Rättvisa villkor” kan man kräva, men det är bara ord: vad som gäller för varje företag är att kunna göra profit – i annat fall slukas företaget av hungriga konkurrenter. Clas Ohlson garderar sig helt enkelt mot att bli slukat, och kommer att göra det under vilken regering som helst – om det inte finns andra fördelar att hämta som gör en ”snällare” politik ännu mera lönsam.
Svaret är inte en annan parlamentarisk politik: det är organisering, solidaritet och att göra facket till en kämpande organisation som tvingar arbetsköparna på reträtt. Och i slutänden är det förstås också så att kapitalismen aldrig kan fungera kontrollerat och inhägnat: socialismen måste upp på dagordningen!
