UTRIKES Efter elva dagars omfattande protester mot prisökningar och försämrad levnadsstandard försöker den iranska regeringen nu dämpa ilskan med en snabb omläggning av den ekonomiska politiken. President Masud Pezeshkian har presenterat ett paket åtgärder som sägs ”stödja köpkraften”, samtidigt som säkerhetsstyrkorna fortsätter att slå ner demonstrationerna med hård hand. Enligt människorättsorganisationer har över 35 personer dödats och mer än 1 200 gripits, medan statliga källor rapporterar hundratals skadade bland polis och Basij-milis. Protesterna har spridit sig till 27 av landets 31 provinser.
Kärnan i den ekonomiska kursändringen är avskaffandet av systemet med särskilt gynnsamma valutakurser för importörer – en modell som varit i kraft i omkring ett decennium. Presidenten beskriver den som ogenomskinlig och genomkorrupt, där billiga dollar aldrig nådde arbetare och fattiga utan fastnade hos mellanhänder och kapitalägare. I stället ska staten gå över till direkta kontantstöd till hushållen. Samtidigt behandlar parlamentet i snabbordning budgetändringar som höjer den planerade löneindexeringen till 43 procent, mer än dubbelt mot de ursprungliga 20 procenten. Regeringen aviserar dessutom en sänkning av momsen från 12 till 10 procent och öronmärker motsvarande cirka 8,8 miljarder dollar för att försöka hålla tillbaka prisökningar på basvaror – i ett läge där inflationen i december nådde 52,6 procent.
Trots löftena om högre löner och skattesänkningar fortsätter oron på gatorna. I ett samhälle där prisnivåerna redan rusar, reallönerna urholkas och arbetslösheten biter sig fast uppfattas åtgärderna av många som för sent och för lite. För stora delar av arbetarklassen innebär ”stöd till köpkraften” en kamp för att över huvud taget ha råd med mat, energi och mediciner, medan den repressiva apparaten används för att hålla folk borta från gatorna.
Ur ett klassperspektiv handlar kursomläggningen inte om att bryta med den nuvarande ordningen, utan om att rädda den. Staten försöker avveckla dyra, indirekta stöd som gynnat delar av borgerskapet och ersätta dem med snävare, selektiva kontantbidrag som kan justeras efter budgetläget och användas för att kontrollera och splittra de lägre klasserna. Så länge den grundläggande tyngden av krisen – sanktioner, inflation, strukturproblem – vältras över på arbetare, småbönder och lägre skikt av mellanskikten, kommer motsättningarna i det iranska samhället att fortsätta växa, oavsett hur regeringen paketerar sin ”nya ekonomiska linje”.
