UTRIKES Tiotusentals hushåll och arbetsplatser i sydvästra Berlin blev utan el och värme efter en anlagd brand mot ett kabelbrofäste vid Teltowkanalen, nära kraftverket i Lichterfelde. Branden på morgonen den 3 januari slog ut centrala ledningar och lämnade omkring 45 000 lägenheter och över 2 000 företag utan ström, inklusive sjukhus, äldreboenden och andra sociala inrättningar. Avbrottet förvärrades av redan hårt vinterväder med snö och minusgrader, då även fjärrvärme och internet påverkades.
Berlins regerande borgmästare Kai Wegner gick snabbt ut och anklagade ”vänsterradikala grupper” för dådet och kallade det ett politiskt motiverat angrepp på stadens energisystem. Ett brev där anonyma avsändare tar på sig sabotaget cirkulerar nu och granskas av polisen. Delstatens ekonomisenator Franziska Giffey beskriver händelsen som en ”särskilt allvarlig incident”, samtidigt som myndigheterna varnar för att vissa hushåll kan tvingas vara utan el ända till torsdag eftersom reparationsarbetet försvåras av vädret.
Myndigheternas snabba fokus på ”vänsterextremism” är typisk för det politiska klimatet i Tyskland och EU, där staten rutinerat kopplar social protest, organisering och radikal kritik av energibolag och dyrtid till ”säkerhetshot”. Samtidigt hamnar grundfrågan i skymundan: hur det kommer sig att en enskild punkt i infrastrukturen kan slå ut el och värme för tiotusentals människor – och varför det gång på gång är arbetarklassens bostadsområden, äldre och patienter som får bära konsekvenserna. År av kostnadsjakt, underinvesteringar, outsourcing och vinststyrd energipolitik har gjort systemen sårbara, medan bolagens ägare fortsatt inkassera avkastning.
Händelser som den här används för att stärka polis, underrättelsetjänster och nya repressiva lagar
Tyskland har en lång historia av att använda verkliga eller iscensatta bränder och ”säkerhetskriser” för att rikta skulden mot kommunister och radikal vänster, varpå repressionen skärps och reaktionära krafter stärks. Denna logik återkommer: en händelse exploateras politiskt, syndabockar pekas ut, och staten motiverar utökade befogenheter.
I praktiken blir resultatet alltid detsamma: mer pengar och makt till polis och underrättelsetjänster, nya lagar som slår mot vänsterorganisationer, antifascister och fackliga miljöer – medan ingen rör vid energikoncernernas ställning eller den sociala ordning som gör att hela stadsdelar kan frysas ner på minuter. Klasslinjen är klar: den borgerliga staten garanterar ”säkerhet” för kapitalets infrastruktur och profiter, men lämnar arbetarklassen att bära riskerna – och att bokstavligen frysa när systemet brister.
