UTRIKES USA:s president Donald Trump har undertecknat en proklamation som utropar 2–8 november 2025 till “Antikommunismens vecka” i Washington. Enligt Vita huset syftar initiativet till att hedra vad man kallar ”kommunismens offer” och att ”försvara frihet och mänskliga rättigheter”.
I proklamationen beskrivs kommunismen som ett system som ”för med sig ruin, tystar oliktänkande och kräver underkastelse under staten”. Trump framställer sig själv som försvarare av ”frihet och tro” mot vad han kallar ”kommunistiskt slaveri” och avslutar med att uppmana amerikaner att se till att kommunismen ”hamnar på historiens sophög”.
Tillfället är inte slumpmässigt valt: beslutet offentliggjordes strax före Veterans Day den 11 november, vilket tydligt knyter antikommunismen till USA:s militära tradition och imperialistiska självbild.
Samtidigt har Trump upprepade gånger påstått att han inte kommer att ”tillåta kommunism i någon form” i landet – uttalanden som återspeglar den inhemska reaktionen på vänsterns tillväxt och missnöjet med kapitalismens kris.
Ett uttryck för borgarklassens rädsla
Denna proklamation är ett uttryck för borgarklassens rädsla inför den växande klassmedvetenheten och arbetarrörelsens återkomst, särskilt bland unga. Genom att demonisera kommunismen försöker den härskande klassen återuppliva kalla krigets ideologiska rustning – ett sätt att avleda massornas vrede från kapitalismens egna motsättningar.
Proklamationen framstår som djupt ironisk i ett samhälle präglat av massövervakning, politiserade domstolar och en lagstiftning som tjänar kapitalets intressen. Den talar om ”frihet” och ”slaveri” medan miljarder människor världen över förblir bundna vid ett system där en minoritet lever på majoritetens arbete. Under retoriken om mänskliga rättigheter döljer sig den borgerliga statens verkliga funktion – att bevara ägandeförhållandena och krossa varje försök till frigörelse. I själva verket är denna antikommunistiska kampanj ett tecken på att kapitalismens egna motsättningar skärps. Historien kommer inte att lägga kommunismen på sophögen – utan kapitalismen själv, medan kommunismens idé och rörelse fortsätter att växa, trots alla resurser som kastas mot den.
