INRIKES FACKLIGT En stor del av de arbetsskador som inträffar i svensk vård och omsorg försvinner ur den officiella statistiken, eftersom de inte anmäls vidare till Försäkringskassan. Det hävdar sjuksköterskan Joacim Österstam i en genomgång av kommunernas rapportering, där han menar att skador ofta registreras internt men fastnar hos arbetsgivaren och aldrig når myndigheterna.
Enligt debattörens sammanställning rör det sig om cirka 55 000 arbetsskador under 2024 som uppges ha registrerats hos kommunala arbetsgivare utan att anmälas till Försäkringskassan. Därmed syns de inte i den statistik som används för riskbedömningar, prioriteringar och arbetsmiljöinsatser – trots att arbetsgivare har skyldighet att anmäla arbetsskador och olyckor.
Österstam beskriver hur skador i vardagen kan handla om allt från bett, tunga lyft och fall till hot och våld, och att personal ofta rapporterar händelsen skriftligt samma dag. Men när rutiner är otydliga, tiden saknas och organisationen lutar sig mot intern registrering, blir nästa steg – den formella anmälan – ett glapp som gör att problemen underskattas.
Konsekvenserna blir enligt debattören dubbla: dels riskerar arbetsmiljöproblem att förbli olösta när underlaget för åtgärder blir missvisande, dels drabbas kvinnodominerade yrken i äldreomsorg och hemtjänst särskilt hårt när deras skador blir osynliga i statistiken. Frågan blir därmed både en arbetsmiljöfråga och en patientsäkerhetsfråga: om arbetsdagen fylls av skador, stress och brist på återhämtning påverkas även kvaliteten och kontinuiteten i omsorgen.
I dagens imperialistiska blockpolitik väger varken vårdarbetarnas arbetsmiljö eller patienternas behov tungt
Bakom siffrorna ligger en tydlig klasslogik: vården reduceras till en kostnadspost för kapitalet och dess politiska förvaltare, som själva försäkrar sig via privat vård och därför kan tolerera att den offentliga slits sönder. Inför valen pratar man en stund om “vårdkris”, men fokus flyttas snabbt till rustning och “försvar”.
Den skandinaviska arbetarklassen förlorar de eftergifter som borgarklassen tvingades ge under konkurrensen med den socialistiska världen – i dagens imperialistiska blockpolitik väger varken vårdarbetarnas arbetsmiljö eller patienternas behov tungt. Att arbetsskador inte anmäls vidare är därför inte ett “glapp”, utan en funktion i ett system där effektiviseringskrav och vinstintresse systematiskt väger tyngre än arbetarklassens hälsa. Lösningen är inte fler påminnelser i HR-portalen, utan facklig kamp och en vård som underställs samhälleliga behov under arbetarklassens ledning.
