UTRIKES FACKLIGT Arbetarna på Samsung Biologics i Sydkorea har tagit ett steg mot den första strejken i bolagets historia efter att löneförhandlingarna med ledningen brutit samman. I den omröstning som hölls i slutet av mars röstade 95,52 procent för att ge facket mandat att ta till stridsåtgärder. Fackföreningen samlar omkring 3 689 medlemmar och representerar ungefär tre fjärdedelar av företagets arbetsstyrka. Konflikten har trappats upp efter tretton resultatlösa förhandlingsrundor. Om ingen uppgörelse nås riskerar produktionen att påverkas allvarligt från och med maj, något som skulle bli ett historiskt brott i ett företag som sedan starten 2011 byggt sin expansion på hård arbetsdisciplin och snabb global tillväxt.
Fackets krav är långt mer än ett symboliskt missnöjesyttrande. Arbetarna kräver i genomsnitt 14 procents löneökning, en engångsutbetalning på 30 miljoner won per anställd, prestationsersättning motsvarande 20 procent av rörelsevinsten samt utdelning av egna aktier över tre år. Ledningen har i sin tur bara erbjudit 6,2 procents löneökning. Att konflikten blivit så skarp visar hur motsättningen mellan arbete och kapital hårdnar också i de mest avancerade delarna av den högteknologiska industrin. Samsung Biologics är inte vilket företag som helst, utan en av världens viktigaste kontraktstillverkare inom biofarmaceutisk produktion. Redan beskedet om strejkhotet pressade bolagets aktie, vilket visar att marknaden omedelbart reagerar när arbetarkollektivet hotar att störa profitmaskinen.
Konflikten måste förstås i ett större sammanhang. Också inom andra delar av Samsungkoncernen, däribland Samsung Electronics, har fackliga motsättningar skärpts under senare tid. Det visar att den sydkoreanska monopolkapitalismen, trots sin tekniska glans och sina exportframgångar, vilar på samma grundläggande klassmotsättning som all annan kapitalism.
Arbetarna producerar de enorma värdena, medan ledningen och aktieägarna försvarar sin rätt att lägga beslag på merparten av resultatet. När arbetarna på Samsung Biologics nu kräver löner, bonusar och vinstdelning som motsvarar deras faktiska betydelse i produktionen, avslöjas ännu en gång kapitalismens kärna: ju mer oumbärlig arbetarklassen är, desto hårdare måste kapitalet kämpa för att hålla tillbaka dess anspråk. Därför är denna konflikt inte bara en lönefråga, utan ett tydligt uttryck för kampen om vem som ska bära makten över det samhälleliga arbetets frukter.
