UTRIEKS FACKLIGT Lärare och annan skolpersonal i Frankrike gick den 31 mars ut i en landsomfattande strejk mot planerade nedskärningar i den offentliga skolan, låga löner och försämrade arbetsvillkor. Le Monde rapporterade inför strejken att flera stora fackförbund kallat till mobilisering mot de aviserade indragningarna av omkring 4 000 tjänster. Planerna omfattar 1 891 tjänster i grundskolan och 1 365 i gymnasiet och att facken bedömde deltagandet bland lågstadielärare till omkring 30 procent nationellt, med betydligt högre nivåer i vissa regioner. Strejken ingick i en bredare aktionsvecka från 30 mars till 3 april med lokala manifestationer, bojkotter av kommittémöten och regionala samlingar.
Regeringen har försökt rättfärdiga neddragningarna med hänvisning till minskande elevkullar, men facken avvisar argumentet som en budgetpolitisk manöver där staten utnyttjar demografiska förändringar för att ytterligare pressa en redan försvagad skola. De varnar för större klasser, försämrad undervisning, hårdare arbetsbelastning och fortsatt urholkning av yrkets attraktivitet.
Strejken slog mot såväl grundskolor som gymnasier och tvingade på flera håll kommuner att stänga klasser, ändra matsalsrutiner och skära ned på fritidsverksamhet. Protesterna var särskilt starka i Île-de-France, Lille, Aix-Marseille och flera andra områden där missnöjet med regeringens skolpolitik vuxit under lång tid.
Det franska utbildningsväsendet visar här ännu en gång vad borgerlig budgetdisciplin betyder i praktiken. När staten talar om effektivisering och anpassning till elevunderlag handlar det i verkligheten om att överföra krisens bördor till lärarna, eleverna och de arbetarfamiljer som är mest beroende av en fungerande offentlig skola. Skolans problem framställs som tekniska, men är i grunden politiska: den offentliga utbildningen underordnas samma sparkrav och samma klasslogik som övrig offentlig sektor. Lärarnas strejk är därför inte bara ett försvar av egna jobb och löner, utan också en kamp mot den fortgående nedmontering som gör utbildning till ett område där samhällets behov ständigt får vika för statens lojalitet mot budgetbalans, kapitalintressen och borgerlig ordning.
