PARTIET Idag manifesterade kommunisterna med anledning av Segerdagen och socialismens seger över nazismen. När EU och borgerligheten allt kraftfullare försöker skriva om historien är det viktigt att vi håller fast vid vår och folkets historia. Nedan publicerar vi det tal som hölls av Andreas Sörensen, ordförande för Sveriges Kommunistiska Parti:
För 81 år sedan, i utkanterna av Berlin, undertecknades den tyska kapitulationen och mänsklighetens mest brutala krig kunde avslutas. Miljoner och åter miljoner människor fick plikta med sitt liv under förfärliga omständigheter. Långt fler fick leva med konsekvenser och trauman från kriget, som sätter spår än idag.
Kriget var emellertid ingenting som bara hände. Det har orsaker. Väldigt tydliga orsaker, som man idag gör allt vad man kan för att dölja.
Kriget var kapitalismens krig. Det var ett imperialistiskt krig. Det var en enorm urladdning som följde den intensiva konkurrensen mellan de stora imperialistiska makterna, som tävlade om avsättningsmarknader, transportrutter och råvaror – det vill säga, samma sak som de imperialistiska makterna tävlar om också idag. Detta försöker man dölja, eftersom man annars skulle tvingas erkänna att vi lever i samma ekonomiska system idag, som det som tvingade fram Andra världskriget.
Samtidigt var kriget också ett krig mot socialismen. Det var ett krig mot Sovjetunionen och det alternativ till kapitalismen som man byggde där. Med gemensamma ansträngningar försökte man krossa byggandet av socialismen. Detta vittnar också de otaliga överenskommelser som det nazistiska Tyskland slöt med de europeiska stormakterna och de östeuropeiska staterna, men som man talar tyst om:
Vem talar idag om den fransk-tyska icke-aggressionspakten? Vem talar om flottavtalet mellan Storbritannien och Tyskland? Vem tillmäter egentligen Münchenöverenskommelsen dess rätta betydelse idag? Vem känner idag till det avtal om ömsesidig hjälp som Sovjetunionen och Frankrike slöt men som Frankrike senare övergav?
Ingen. Istället framhåller man Molotov-Ribbentrop-pakten som bevis på det sovjetiska samarbetet med nazismen när det i verkligheten handlade om något annat. Medan de franska och brittiska imperialismen gjorde allt vad de kunde för att rikta den tyska imperialismen österut, mot socialismen, innebar de sovjetiska ansträngningarna ett försök att värja sig.
Att kriget var ett krig mot socialismen och hela det sovjetiska folket, utöver att det också var ett krig för herravälde inom Europa och ett försök att på ett obeskrivligt brutalt sätt utrota det judiska folket, visar sig tydligt när man tittar på vilka som offrade mest i kampen mot nazismen.
I Sovjetunionen gav ungefär 25 miljoner människor sina liv, de flesta av dem civila. Det är mer än alla andra dödsfall i Europa sammantaget. Över tusen städer brändes ned och förstördes. Fler än 25 miljoner människor var efter kriget hemlösa i Sovjetunionen. Det enda som kommer ens i närheten av detta är den japanska plundringen av Kina.
Att det också var det sovjetiska folket och socialismen som bar den största bördan i kampen mot fascismen visar sig även när man ser på de tyska förlusterna. Över 80 procent av alla tyska soldater som stupade under Andra världskriget stupade på Östfronten, i kamp mot socialismen.
Det finns ingen annan slutsats att dra än att Andra Världskriget var ett imperialistiskt krig som syftade till att utrota socialismen, för hela den kapitalistiska världens räkning. Det finns heller ingen annan slutsats att dra, än att det var socialismen och det sovjetiska folkets enorma uppoffringar som besegrade fascismen. Segern över Nazityskland var socialismens seger över fascismen.
Detta vill man inte erkänna. Detta kan man inte erkänna. Det vore att erkänna det kapitalistiska systemets ruttenhet och att ge erkännande till socialismen. Därför firar man inte heller Segerdagen i vårt land och i de andra europeiska länderna, man firar Europadagen.
Det är historieförfalskning. Det är att vanhedra alla de som föll offer i kampen mot fascismen och nazismen, de som föll med drömmen om en annan värld.
Därför står vi också här idag, för att göra vårt yttersta för att vrida historien ur händerna på de som försöker trampa den under fötterna. Historien om kampen mot nazismen är historien om kampen för socialismen och de båda kan aldrig skiljas åt.
Eftersom nazismen och fascismen har sitt upphov i kapitalismen, i kapitalens allt hårdare kamp om marknadsandelar, råvaror och transportrutter, så vet vi också att denna kamps avskaffande är förutsättningen för att för all framtid också utrota nazismen och fascismen. Bara med socialismen saknar den grogrund.
På denna dag, på Segerdagen, då folkens och socialismens uppoffringar till slut bar frukt, säger vi därför att kampen mot fascismen måste vara en kamp för socialismen. Vi står på axlarna av de som kom före oss, som gav sina liv i kampen. Den kampen fortsätter vi. Den måste vi fortsätta. Allt annat vore att vanhedra dem.
Länge leve kampen mot fascismen och nazismen!
Länge leve socialismen!
