UTRIKES FACKLIGT Bussförare i Doncaster, anställda av First South Yorkshire, har avslutat sin strejk efter att medlemmar i fackförbundet Unite röstat ja till ett förbättrat löneavtal. Omkring 230 förare hade deltagit i strejkdagar för att uppnå lönelikhet med förare i Sheffield som utför samma arbete inom samma koncern. Redan tidigare hade Unite beskrivit konflikten som en kamp mot ett tvådelat lönesystem, där förare i Doncaster betalades sämre än kollegor bara några mil bort.
Det nya avtalet innebär att Doncasterförarna lyfts upp till samma nivå som Sheffieldförarna. Enligt Unite höjs exempelvis topplönen från 14,15 pund i timmen till 15,60 pund direkt, med en ny höjning till 16,10 pund den 31 augusti. Förarna får dessutom en engångsbetalning på 850 pund, sjuklön från första dagen och en extra semesterdag för anställda med mer än fem års tjänst.
Segern i Doncaster visar på ett konkret sätt varför strejkvapnet är nödvändigt. Arbetsköparen avskaffade inte löneskillnaden av god vilja. Det var först när förarna organiserade sig, strejkade och störde den normala driften som företaget tvingades ge efter. Det nya avtalet är därför inte ett uttryck för samförstånd mellan arbete och kapital, utan en eftergift som arbetarna själva pressade fram.
Arbetarklassen ska inte heller utgå från företagets så kallade betalningsförmåga när den formulerar sina krav. Hade bolaget inte haft behov av förarnas arbete hade det inte anställt dem. Det är arbetarna som håller kollektivtrafiken igång, inte ägarna. Därför ska utgångspunkten vara arbetarnas behov av lön, trygghet, sjuklön och rimliga villkor – inte företagets vinstmarginaler.
Kollektivtrafiken är dessutom en samhällsnödvändig funktion i ett modernt samhälle. Den gör det möjligt för arbetare att ta sig till arbete, skola, vård och vardagens nödvändiga platser. Att en sådan verksamhet underordnas privata bolags profitkrav visar kapitalismens motsättning: det som är nödvändigt för samhället organiseras efter ägarnas vinst.
Doncasterförarnas seger är därför viktig, men den är inte slutpunkten. Varje eftergift från kapitalet måste försvaras, annars kommer den förr eller senare att angripas igen. Lärdomen är klar: arbetarklassen vinner inte genom att vädja till arbetsköparens förnuft, utan genom organisering, sammanhållning, kamp och övertag av produktionsmedlen.
