UTRIKES FACKLIGT En fabrik kopplad till den kinesiska klädjätten Metersbonwe i Dafang i Guizhouprovinsen anklagas enligt uppgifter från arbetare för extremt långa arbetsdagar, låga löner och hård arbetsdisciplin. Arbetare uppger att de bara får en ledig dag i veckan, arbetar upp till tolv timmar per dag och att många under en månad fått omkring 1 800 yuan i lön.
Enligt de uppgifter som spridits ska arbetstakten vara så hård att anställda knappt vågar dricka vatten eller gå på toaletten under arbetspasset. Om uppgifterna stämmer visar de en brutal verklighet bakom den kinesiska textil- och konsumtionsindustrins tillväxt: billig arbetskraft, hård disciplin och löner som inte motsvarar arbetets intensitet.
Detta är en klassfråga. En tolv timmars arbetsdag och en lön som knappt räcker till grundläggande behov är inte ett olycksfall i arbetet. Det är uttryck för kapitalets behov av att pressa ned arbetskraftens kostnad och höja utsugningsgraden. Ju längre arbetsdagen blir och ju lägre lönen hålls, desto större del av arbetarnas skapade värde kan kapitalet lägga beslag på.
Fallet är också viktigt därför att det gäller den marknadskommunistiska Kina. Landet framställs ofta av vissa krafter som ett socialistiskt alternativ till västimperialismen. Men arbetarnas konkreta villkor i fabrikerna måste väga tyngre än flaggor, fraser och statliga deklarationer. Om arbetare tvingas arbeta tolv timmar om dagen för låga löner i privata eller marknadsstyrda produktionskedjor, då handlar det om kapitalistiska produktionsförhållanden.
Kinas utveckling har lyft enorma produktivkrafter, men under marknadsreformerna har också en mäktig kapitalistisk dynamik vuxit fram: konkurrens mellan företag, pressade underleverantörer, produktionsflytt till billigare regioner och en arbetskraft som disciplinerats för export- och konsumtionsmarknader. Arbetarna i Guizhou blir då inte bärare av socialistisk makt, utan lönearbetare i en kedja som styrs av kostnad, tempo och profit.
Den lokala utvecklingspolitiken presenteras ofta som jobbskapande. Men arbete i sig räcker inte. Frågan är vilka jobb, under vilka villkor och med vilken makt för arbetarna. Om industriflytt från rikare regioner till fattigare provinser innebär att arbetare pressas till långa dagar och låga löner, då används regional fattigdom som konkurrensfördel för kapitalet.
Arbetarklassens perspektiv måste därför vara internationalistiskt. Varken västliga märkesföretag eller kinesiska kapitalägare ska få gömma sig bakom nationell utveckling, konkurrenskraft eller marknadsframgång. Arbetare i Kina, Europa, Bangladesh och Latinamerika står inför samma grundläggande motsättning: deras arbete skapar värdet, men kapitalet kontrollerar vinsten.
Om uppgifterna från Dafang bekräftas, visar de ännu en gång att kampen för kortare arbetsdag, lön som går att leva på och rätt att organisera sig är central även i de sektorer som kallas moderna eller nationellt viktiga. Socialism mäts inte i paroller. Den mäts i arbetarklassens verkliga makt över arbete, tid och produktion.
Man kan trösta sig lite med att det finns skydd I lagen. Anmälning är skyddat i lagen.
Swedwatch finns och gör anmälningar. Detta är dock fabrik för inhemsk produktion och kommer inte oss svenska konsumenter till gagn.
Fabriken är ny.
Tyvärr kan kineser oftast inte ta del av nyheter som dessa.
Laborinfocn2.com skriver om saker det här och yesterdaysnews.com var först med nyheten. Kan nämnas i artikeln tycker jag.