UTRIKES FACKLIGT Det tyska fackförbundet ver.di mobiliserar mot planerade sparåtgärder inom den lagstadgade sjukförsäkringen och vården. Över 15 000 människor har redan deltagit i protester mot reformerna. Den 10 juni demonstrerade omkring 8 000 personer vid hälsoministerkonferensen i Hannover, och den 12 juni samlades omkring 3 000 demonstranter vid Brandenburger Tor i Berlin när lagförslaget behandlades i förbundsdagen.
Protesterna omfattar inte bara sjuksköterskor och vårdpersonal, utan även de servicearbetare som ofta osynliggörs i vårdens vardag: städare, kökspersonal, tvätteriarbetare, logistikpersonal och säkerhetspersonal. Vid över 120 sjukhus och vårdinrättningar deltog dessa grupper i aktioner under parollen att deras arbete är synligt och oumbärligt.
Det är en viktig markering. Ett sjukhus fungerar inte bara genom läkare och medicinsk personal. Vården vilar också på dem som rengör, desinficerar, lagar mat, transporterar, tvättar, reparerar och håller byggnaden i gång. Om städning och desinfektion inte fungerar kan människor dö. Ändå behandlas dessa arbetare ofta som andra klassens vårdarbetare.
Sparlagarna måste förstås som en del av kapitalismens bredare krispolitik i Europa. När kostnaderna ökar och staten vill stabilisera budgetar riktas trycket nedåt: mot patienter, försäkrade, vårdpersonal och servicearbetare. Samtidigt finns pengar till upprustning, företagsstöd och kapitalets behov. Arbetarklassen förväntas acceptera sämre vård, hårdare arbetsmiljö och ökade avgifter i namn av ansvar.
Den borgerliga politiken försöker göra vårdkrisen till en fråga om effektivisering. Men vården är redan pressad av underbemanning, arbetsbelastning och åratal av marknadslogik. När ytterligare besparingar läggs ovanpå detta drabbas både arbetarna och patienterna. Kortare tid, färre händer och hårdare tempo betyder inte modernisering. Det betyder försämrad vård och ökad utsugning.
ver.di mobilisering visar att vårdarbetare och servicearbetare inte accepterar att betala krisen med sina kroppar. De visar också att kampen om vården inte bara är en yrkesfråga, utan en samhällsfråga. Arbetarklassen behöver vård som är trygg, tillgänglig och bemannad – inte ett system där personalen pressas och patienterna får stå tillbaka för budgetdisciplin.
Vården måste försvaras som en klassfråga. De som arbetar i vården och de som behöver vård har samma motståndare: en politik som underordnar människors hälsa kapitalets och statens sparkrav. Svaret måste vara organisering, strejkberedskap och kamp för en vård byggd på behov, inte på nedskärningar.
