UTRIKES Tysklands säkerhetstjänst varnar i sin årsrapport för att extremhögern har vuxit kraftigt, skriver Dialectic. Antalet personer som myndigheterna räknar till den högerextrema miljön uppges ha nått rekordnivåer, samtidigt som AfD politiska styrka fortsätter att växa. Myndigheterna pekar även på yngre och mer organiserade högerextrema nätverk samt ökad våldsbenägenhet.
Den tyska staten beskriver utvecklingen som ett hot mot demokratin. Det är sant att extremhögern utgör ett verkligt hot mot arbetare, migranter, vänstern, fackföreningar och alla som angrips av nationalistisk och rasistisk mobilisering. Men analysen får inte stanna vid säkerhetstjänstens språk om “extremism”.
Extremhögern växer inte i ett vakuum. Den växer ur kapitalismens kris, social nedrustning, bostadsbrist, osäkra jobb, krigsrädsla, inflation och misstro mot de etablerade partier som i åratal förvaltat kapitalets politik. När socialdemokrater, liberaler och konservativa genomför nedskärningar och militarisering, lämnas fältet öppet för högern att kanalisera missnöjet i reaktionär riktning.
Högerns metod är att omvandla klassvrede till hat mot andra delar av arbetarklassen. Migranter, muslimer, flyktingar, vänsteraktivister och arbetslösa pekas ut som fiender. Därmed skyddas de verkliga makthavarna: kapitalet, hyresvärdarna, arbetsköparna, bankerna och den imperialistiska staten.
Samtidigt använder staten gärna samma rapporter för att skapa falsk symmetri mellan fascistisk mobilisering och militant antifascism eller antiimperialistisk opposition. Men klassinnehållet är inte detsamma. Högerextremismen slår nedåt och försvarar kapitalets splittring. Arbetarklassens antifascism syftar till att hindra att arbetare krossas, splittras och terroriseras av reaktionens krafter.
Det betyder inte att arbetarklassen ska förlita sig på säkerhetstjänsten. Staten kan övervaka högern, men den kommer också att övervaka vänstern, fackliga kamper, Palestina-solidaritet och antimilitaristiska rörelser. Den borgerliga staten försvarar i sista hand sin egen ordning, inte arbetarklassens frigörelse.
Kampen mot extremhögern måste därför vara självständig och klassbaserad. Den kan inte reduceras till förbud, polis och liberal moral. Den måste angripa de materiella villkor som högern utnyttjar: fattigdom, otrygghet, bostadskris, krigspolitik och kapitalets splittring av arbetarklassen.
Tysklands utveckling är en varning för hela Europa. När kapitalets kris fördjupas kommer högern att erbjuda falsk gemenskap genom nation, blod, kultur och repression. Arbetarklassens svar måste vara klassolidaritet, antifascistisk organisering och kamp mot den kapitalistiska ordning som ger högern näring.
