KULTUR I Arbetarbladet publicerar Göran Greider en artikelserie (utdrag ur boken Rotskott från paradiset ), bland annat om syrener och deras eventuella status om invasiv art.
Min reflektion går från syrenen snabbt över till överhetens och det myckna privatägandets invasion, såsom de svenska trädplantagerna (vid namn skogar), där vare sig vilda djur eller människa kan röra sig mellan tätt, tätt planterade granar. Dessa, som stundom blåser ned, med dominoeffekt under kraftigare stormar, varvid girigheten förfasar sig och fäller tårar. Möjligen är detta invasiva beteende ett arv från träpatronernas tid in i vårt nuvarande, så demokratiska klassamhälle?
Själv har jag inte tagit del av SLU:s och Artdatabankens rekommendationer (diktat?) men undrar om den relativa organiska död som trädplantagerna, med roten i skogsbolagens och det myckna ägandet förorsakar även finns med i deras tankebanor?
Det finns mycket att ”lista” i sin egen artdatabank, som de svenska trädgårdarnas kortklippta ”prunkande” helgröna gräsmattor, eller lantbruksindustrins skötsel och odling av monokulturer som orsakar artdöd hos insekter och fåglar.
Är det inte bättre att bara låta maskrosorna leva, likaså en och annan syren om man har den möjligheten?
Kjell Bygdén
