INRIKES, VAL 2026 Lagom till valet tillsätter regeringen en utredning om möjligheterna att starta ett statligt vägbolag och att samtidigt släppa in privat kapital för att bygga och underhålla den svenska väg-infrastrukturen, rapporterar Dagens Nyheter.Regeringen har beslutat att ge Trafikverket i uppdrag att ”förbereda för genomförande av statlig infrastruktur genom offentlig-privat samverkan”.
Det statliga bolaget skulle kunna konkurrera med myndigheten Trafikverket om att bygga vägar i Sverige – som det exempelvis redan sker i Norge och Danmark. De här vägarna finansieras sedan genom avgifter som erläggs vid bomstationer av bilisterna som använder dem.
Det hela handlar om att skynda på flera olika vägprojekt runt om i landet, säger man, men när Svenskt Näringsliv trycker på handlar det förstås också om att kapitalet ska kunna göra en snabb profit.
Den stora frågan, om det verkligen är rätt väg att gå att ytterligare anpassa infrastruktur och trafik till en expanderande privatbilism ställs naturligtvis inte. En fungerande, billig kollektivtrafik och därmed en avlastning av vägarna är inte ett alternativ för regeringen. De frågor som följer av detta – exempelvis om den stress som tvingar människor att infinna sig på minuten på sina jobb, eller att hämta barnen utan tidsmarginaler på skola och förskola – är lika långt borta från diskussionen. Inte heller tar man upp den tunga godstrafiken som rullar med allt fler lastbilar på allt fler vägar istället för att gå på räls. Och när de frågorna inte ställs till diskussion är naturligtvis avsikten att folket ska godta planerna som en bra sak och rösta för de partier som står bakom dem: äntligen ska vi bygga bort bilköer, svettigt snigelåkande och flaskhalsar.
Återigen läggs dessutom ansvaret och kostnaderna på individen. Den som väljer att åka bil får betala för det – även om valet knappast är frivilligt. Människor kan ju inte låta bli att komma i tid till jobbet eller strunta i att handla mat i rimlig tid på eftermiddagen.
Vägavgifter är kanske inte en superhet politisk fråga – men när staten och kapitalet väljer att fortsätta på en bana som leder oss vidare till klimatförändringar, som bibehåller stress och press för arbetarna och som konsekvent stryker andra lösningar från agendan, så borde den i vart fall värma upp kamplusten en smula. Vad vill vi ha för samhälle egentligen? Ska vi alltid ställs våra behov under kapitalets bestämmanderätt?
