FACKLIGT, POLITISK KOMMENTAR Sedan några dagar tillbaka är Teslastrejken över. Den pågick nästan tre år (2 år och 10 månader, eller 1 021 dagar) och är den överlägset längsta arbetsmarknadskonflikten i Sverige i modern tid. Nu gav facket upp kampen om kollektivavtal och Tesla vann, heter det – det blir inget kollektivavtal och inget samförstånd mellan fack och kapital: den ”svenska modellen” skåpades ut.
En kort historik i Dagens Arbete talar om strejken som den sista och mest kraftfulla kampåtgärden för att få till ett kollektivavtal, om solidaritetsaktioner från andra fackföreningar och om ”skattefelet” där förvirrade medlemmar inte kunde begripa turerna. Fackets konfliktersättning är skattefri, och därmed riskerar strejkande arbetare sin sjukpenninggrundande inkomst och de rättigheter som följer med den. Facket betalade tillbaka skatten som de felaktigt betalat in, och menade att medlemmarna nu skulle skicka in den direkt till facket, så att facket skulle står för sjuk- och föräldrapenning en tid framöver. Inte så förtroendeingivande för dem som strejkade – och det är väl där skon klämmer, för svårt att förstå är det ju egentligen inte. Att dumförklara arbetarna verkar mest som en ursäkt för det allt svagare stödet för strejken. Efter detta debakel följde sedan strategin med den märkliga jojo-strejken där Tesla aldrig ska veta vem som kommer till jobbet eller ej, och här kan man onekligen förstå att arbetarna stod frågande. När nu strejken skulle återupptas efter nån sorts sommaruppehåll (!!) är strejkarna för få – många har köpts ut av Tesla, och sökt nya jobb.
I en debattartikel i Dagens Nyheter vill man nu se lagstiftning som förhindrar att den sjukpenningsgrundande inkomsten drabbas vid l ånga strejker. Och man lyfter Teslas kringgående av stridsåtgärderna, de enorma resurser som står till Musks förfogande och kallar segern han vunnit för en seger över världen starkaste fackföreningsrörelse.
Men vänta nu: organiseringsgraden för Tesla-arbetarna var redan i början av strejken enbart 50% – den starkaste fackföreningsrörelsen var inte starkare än så. Och alltså fortgick arbetet på verkstäderna trots strejken även innan strejkbrytare hyrdes in från hela Europa. Det är ju en märklig strejk till att börja med, när arbetet kan fortsätta på de strejkande arbetsplatserna och urholka strejken alltmer vartefter åren går och folk tar emot utköpspengar för att slippa de eländiga strejkvaktspassen! Förutom den dåliga organiseringsgraden framstår IF Metall och andra fackföreningar också som verklighetsfrämmande i andra fall: I Kalmar uppmanades fackförbundet Vision att ställa in sympatiåtgärder när Tesla skulle etablera ny verkstad och showroom. Åtgärderna kunde möjligen vara olagliga och Vision kände då i samråd med IF Metall att man inte hade kraft att utmana lagtolkningen!
Alltså kan man undra vad IF Metalls ledning hoppades på redan på planeringsstadiet – möjligen en biljett in i styrelserummen för fackbossarna, möjligen ett stärkande av ”den svenska modellens” samförstånd och oskadliggjorda arbetarklass, och möjligen en tro på att Tesla och Musk skulle förstå det fina i kråksången till sist och släppa in facket i värmen. Och kanske fanns det en och annan facklig ledare som verkligen trodde att det skulle gå att pressa Tesla på riktigt: att arbetarna skulle strömma till och ta kampen på riktigt.
Men att ta kampen på riktigt kräver att arbetarna kan stoppa arbetet på de berörda arbetsplatserna – helt och totalt. Det kräver att varje arbetare är organiserad och beredd, och att den som kommer utifrån som strejkbrytare ställs inför tysta verkstäder vid låsta grindar och militanta strejkvakter. Intresset för ”laglighet” måste ställas åt sidan – de krav som man nu reser från diverse håll om lagar som ger facket större rättigheter, som förbud mot visst strejkbryteri eller en försäkringskassa som är med på noterna vid långa konflikter, är legalistiska manövrer som inte ersätter en klassbaserad aktionsförmåga och medvetenhet om att lagen är arbetarens rätt.
Den svenska modellen har fått sig en törn, precis som de fackföreningar som allt oftare tappar sina medlemmar och mest består av ett byråkratiskt maskineri som investerar medlemsavgifternas pengar och står handfallna inför klasskampen. Men organisering och arbetarkamp har inte lidit nederlag och Tesla har inte vunnit. Den sista striden återstår ju nämligen. När kapitalet ställs inför en arbetarklass som verkligen kämpar med allt den har om makten över produktionsmedlen och produktionsförhållandena, då kommer även de allra mest penningstinna kapitalisterna att förlora allt.
Marina Weilguni
