UTRIKES FACKLIGT Läkarorganisationer i hela Spanien har enats om att inleda en rikstäckande tillsvidarestrejk från den 28 oktober i protest mot regeringens reform av det så kallade Estatuto Marco, det regelverk som styr arbetsvillkoren för stora delar av den offentliga sjukvårdens personal. Facken kräver en separat professionell stadga för läkare och andra medicinska specialister samt direkta förhandlingar med hälsoministeriet.
Konflikten har pågått sedan tidigare under året och gäller bland annat arbetstid, jourer och hur läkarnas särskilda utbildning och ansvar ska regleras. Regeringens förslag innehåller begränsningar av mycket långa arbetspass, medan läkarfacken anser att reglerna fortfarande tillåter en alltför hög faktisk arbetsbelastning och kräver tydligare gränser och ersättning för övertid.
Arbetstidsfrågan är särskilt central i vården eftersom den inte enbart gäller arbetsmiljö. En läkare som arbetar långa jourer fattar fortfarande beslut om diagnoser, läkemedel och akuta behandlingar. Arbetsköparens möjlighet att täcka personalbrist genom längre pass innebär därför att en organisatorisk brist flyttas över på både arbetaren och patienten.
Samtidigt finns en verklig konflikt mellan strejkrätten och patienternas behov. En långvarig läkarstrejk kan skjuta upp planerad vård och förlänga köer, även om akutsjukvalvård och andra kritiska funktioner normalt omfattas av minimiservice. Detta är också det argument som regeringar ofta använder för att pressa sjukvårdspersonal att acceptera villkor de annars skulle ha kunnat bestrida.
Ur ett arbetsmarknadsperspektiv är det därför relevant att fråga varför sjukvårdssystem regelbundet hamnar i ett läge där personalen måste välja mellan att acceptera villkoren eller störa vården för att få inflytande över dem. Om bemanning, arbetstid och löner hade behandlats som långsiktiga infrastrukturella frågor i stället för löpande kostnader skulle många konflikter kunna lösas innan de nådde strejkstadiet.
Den spanska konflikten visar också att professionell status inte upphäver klassrelationen på arbetsplatsen. Läkare har hög utbildning och ett stort medicinskt ansvar, men de flesta offentligt anställda läkare säljer fortfarande sin arbetskraft inom ett system där staten eller arbetsgivaren bestämmer bemanning, scheman och ekonomiska ramar. Därför använder även denna yrkesgrupp samma grundläggande verktyg som andra arbetare när förhandlingarna bryter samman: kollektiv organisering och hotet om att hålla inne sitt arbete.
