POLITISK KOMMENTAR Över 4 600 personer sökte omställningsstudiestöd under de första dagarna efter att ansökan för vårterminen 2027 öppnade. Av dem som sökte när vårens ansökningsomgång öppnade i april har omkring sex av tio hittills beviljats stöd, och den genomsnittliga handläggningstiden under 2026 har sjunkit till 54 dagar.
För den enskilde arbetaren kan stödet innebära en verklig förbättring. Omställningsstudiestödet gör det möjligt för personer mitt i arbetslivet att studera med ett bidrag motsvarande 80 procent av tidigare inkomst upp till ett tak, under maximalt 44 veckors heltidsstudier. Men stödet kan inte bedömas isolerat från den större arbetsmarknadspolitiska uppgörelse där det skapades.
En del av en större byteshandel
Omställningsstudiestödet var en del av paketet om trygghet, omställning och anställningsskydd. Svenskt Näringsliv och PTK nådde den ursprungliga principöverenskommelsen 2020, varefter IF Metall och Kommunal anslöt sig och LO som centralorganisation gick med 2021. Reformpaketet började tillämpas hösten 2022.
Samtidigt förändrades lagen om anställningsskydd. Bland annat fick alla arbetsgivare möjlighet att undanta tre arbetstagare från turordningen vid arbetsbrist, och en anställning består inte längre automatiskt under en tvist om uppsägning. Arbetsgivarsidan fick därmed större flexibilitet, medan arbetarna bland annat fick ett omfattande offentligt finansierat system för utbildning och omställning.
Ur ett klassperspektiv måste bokslutet därför göras över hela affären. Anställningstryggheten är en kollektiv rättighet som begränsar arbetsköparens möjlighet att göra sig av med arbetskraft. Omställningsstödet hjälper däremot den enskilde arbetaren att anpassa sig efter att arbetsmarknaden förändrats. Det ena stärker arbetarnas position på arbetsplatsen; det andra hjälper dem att hantera konsekvenserna när kapitalet förändrar produktionen och arbetskraftsbehovet.
Miljarder finns – men används inte
Här framträder ytterligare en motsättning. För 2026 har staten avsatt omkring 7,3 miljarder kronor till omställningsstudiestödet. CSN:s egna budgetunderlag konstaterar dock att endast omkring hälften av sakanslaget utnyttjas med nuvarande inflöde av sökande och nyttjandemönster.
I en prognos tidigare under året räknade CSN med att omkring 3,19 miljarder av de 7,3 miljarderna skulle betalas ut under 2026. Det skulle innebära att ungefär 4,1 miljarder kronor återgår till staten. Året innan blev omkring 2,5 miljarder kronor oanvända. Förklaringen var enligt CSN att antalet behöriga sökande inte motsvarade de ekonomiska ramar som byggts upp för systemet.
Samtidigt har själva handläggningen förbättrats kraftigt. Nästan 21 000 personer studerade med stödet under 2025, jämfört med 5 200 under det första året och 12 400 under 2024. Det visar att stödet faktiskt används av allt fler, men fortfarande långt mindre än vad de ekonomiska anslagen skulle medge.
Pengar till stödet – men brist på handläggare
Situationen blir än mer motsägelsefull när CSN:s administrativa resurser granskas. Myndigheten uppger att de kortare handläggningstiderna har möjliggjorts av extra finansiering, regelförändringar och fler handläggare. Men CSN har samtidigt varnat för att om den extra finansieringen för administrationen försvinner kommer köerna åter att växa. Färre handläggare innebär enligt myndigheten längre väntetider, färre beslut före studiestart och i förlängningen lägre utbetalningar från själva miljardanslaget.
Det innebär en märklig situation: staten kan avsätta miljarder till ett stöd som inte används fullt ut, men samtidigt saknas resurser för den administration som krävs för att fler arbetare faktiskt ska kunna få stödet i tid. Det är svårt att beskriva detta som ett system som framför allt byggts utifrån arbetarnas behov.
IFAU har dessutom pekat på problem med vilka som hittills fått stödet. Myndigheten konstaterade 2026 att den begränsade forskning som finns tyder på att stödet i stor utsträckning har gått till människor som redan har en relativt stark ställning på arbetsmarknaden och i vissa fall kan ha finansierat utbildningar som sannolikt hade genomförts även utan stödet. IFAU förordar därför en större prioritering av bland annat arbetare som utsätts för strukturomvandling eller varsel.
Omställning måste vara en rättighet – inte kompensation för förlorad trygghet
Det gör inte omställningsstudiestödet oviktigt. Tvärtom. I ett samhälle där produktionen ständigt förändras genom ny teknik, rationaliseringar, nedläggningar och kapitalets jakt på högre lönsamhet måste arbetare ha verklig möjlighet att utbilda sig vidare utan att förlora sin ekonomiska trygghet.
Men då bör omställning betraktas som en rättighet, inte som en individuell förmån som arbetaren först måste kvalificera sig till, ansöka om och hoppas få innan pengarna eller handläggningstiden tar slut.
Arbetaren bestämmer inte att fabriken läggs ned, att produktionen flyttas eller att en arbetsuppgift automatiseras. Det är kapitalet som fattar dessa beslut utifrån lönsamhet och konkurrens. Ändå är det arbetaren som förväntas ”ställa om”, utbilda sig på nytt och bära osäkerheten mellan det gamla arbetet och det nya. På så sätt individualiseras kostnaden för förändringar som har sin grund i själva kapitalets sätt att organisera produktionen.
Därför är motsättningen i den svenska reformen större än frågan om hur många miljarder CSN lyckas betala ut. Anställningsskyddet försvagades permanent, medan den trygghet som skulle väga upp förändringen gjordes villkorad, individuell och administrativt prövad. Arbetaren fick inte en ny kollektiv rättighet av samma styrka som den som försvagades.
Och påståendet att resurserna skulle saknas håller dåligt som samhällelig förklaring. Den svenska staten avsätter 175 miljarder kronor till det militära försvaret under 2026, en ökning med 26,6 miljarder på ett enda år. När staten betraktar militär upprustning som prioriterad kan miljardbelopp mobiliseras snabbt.
Ur ett klassperspektiv blir frågan därför inte om samhället har råd att garantera arbetare utbildning och ekonomisk trygghet genom ett långt arbetsliv. Frågan är vilka behov som ges företräde när samhällets gemensamt producerade resurser fördelas.
Om produktivkrafterna utvecklas så att arbetare måste byta yrke flera gånger under ett arbetsliv bör rätten till utbildning följa arbetaren genom hela arbetslivet. Den ska inte vara betalningen för att arbetsköparen samtidigt fått större frihet att göra sig av med arbetskraft.
Arbetarklassen ska inte behöva välja mellan anställningstrygghet och rätten till utbildning. Ett samhälle som har resurser till militär upprustning, företagsstöd och skattelättnader har också materiella resurser att garantera det tryggheten till arbetaren.
Josef Brant
