INRIKES Sedan 2019 har omkring 1 200 svenska förskolor stängt. Nu bedömer Sveriges Kommuner och Regioner att ytterligare omkring 750 kan försvinna under de kommande fem åren när barnkullarna minskar. Det motsvarar sammantaget omkring en femtedel av förskolorna jämfört med 2019.
Sveriges Lärares ordförande Anna Olskog pekar på den uppenbara möjligheten: när barnen blir färre skulle barngrupperna kunna minska, lärartätheten öka och varje barn få mer tid tillsammans med utbildad personal.
Men den kommunalekonomiska logiken pekar åt motsatt håll. Färre barn betyder mindre verksamhet, färre anställda och stängda förskolor. Det är här frågan blir större än en prognos över barnkullar.
Förskolan är en del av det arbete som reproducerar samhällets arbetskraft. Barn får omsorg, utbildning och social utveckling samtidigt som deras föräldrar kan gå till sina arbeten. För kapitalet är denna reproduktion nödvändig – det måste ständigt finnas nya generationer arbetare och dagens arbetare måste kunna infinna sig på arbetsplatsen – men kostnaden för den hamnar huvudsakligen hos familjerna och det offentliga.
Därför uppstår den motsättning vi nu ser. Samhället oroar sig för att för få barn föds, men när barnen faktiskt blir färre används situationen inte självklart till att förbättra deras villkor. I stället uppstår omedelbart frågan hur mycket verksamhet som kan avvecklas.
Det är ingen abstrakt motsättning. Sverige hade 2025 den lägsta summerade fruktsamheten som någonsin uppmätts, omkring 1,42 barn per kvinna. Under första halvåret 2026 ökade visserligen antalet födda något jämfört med året före, men ligger fortfarande långt under 2000-talets genomsnitt.
Barnafödandet har naturligtvis fler orsaker än en enda ekonomisk faktor. Men beslutet att skaffa barn fattas inte utanför människors materiella liv. Bostad, arbetstid, anställningstrygghet, inkomster, tillgång till förskola och tron på den egna och barnens framtid sätter de konkreta ramarna kring familjelivet.
Ur ett klassperspektiv blir därför Sveriges Lärares formulering om förskolan som en ”investering” intressant. I kommunernas budgetsystem uppträder förskolan samtidigt som en kostnad som ska anpassas ned när underlaget minskar. Barnomsorgen värderas då inte efter hur mycket mer tid och omsorg varje barn skulle kunna få, utan efter hur mycket verksamhet den aktuella befolkningsmängden anses motivera.
Färre barn hade kunnat innebära mindre grupper och bättre arbetsvillkor för förskolans personal. Om resultatet i stället blir stängda förskolor och färre anställda har barnbristen omvandlats till ett sparprogram.
Ett samhälle som oroar sig för att människor inte skaffar barn bör åtminstone ställa sig frågan vad det signalerar när svaret på färre barn blir att omedelbart försämra den infrastruktur som familjer behöver.
