POLITISK KOMMENTAR Kriminalvårdens prognoser fortsätter att växa. Från dagens omkring 13 000 anstalts- och häktesplatser kan Sverige på sikt behöva omkring 45 000. Generaldirektör Rikard Jermsten beskriver omfattningen som motsvarande ungefär fem nya Kumlaanstalter om året under flera år. Närmare 24 000 av platserna beräknas hänga samman med förändringar i det straffrättsliga påföljdssystemet.
Det är siffror som förändrar den svenska staten materiellt. Fängelser kräver mark, byggnader, murar, övervakningssystem, transporter och tiotusentals anställda. Kriminalvården blir därmed en allt större del av statsapparaten, samtidigt som staten lägger tiotals miljarder på att genomföra en kriminalpolitik där fler ska dömas till fängelse och sitta inne längre. Regeringen beskriver själv Kriminalvårdens historiska expansion som en förutsättning för att den nya kriminalpolitiken ska kunna genomföras.
Staten producerar själv en stor del av platsbehovet
Det är därför missvisande att beskriva utvecklingen som om Kriminalvården enbart passivt försökte hinna ikapp en explosionsartad ökning av brottsligheten. En betydande del av platsbehovet uppstår därför att staten förändrar själva straffsystemet.
Straffen blir längre, ungdomsreduktioner minskas eller avskaffas, reglerna för flerfaldig brottslighet skärps och nya frihetsberövande påföljder införs. Barn mellan 15 och 17 år ska sedan juli dömas till fängelse för allvarliga brott i stället för sluten ungdomsvård, och regeringen har dessutom lagt fram förslag som innebär att även 14-åringar i vissa fall ska kunna dömas till straffrättsliga påföljder.
Det betyder inte att grovt våld, skjutningar och organiserad kriminalitet är påhittade problem. Arbetarklassen drabbas hårt av kriminaliteten och har ett omedelbart intresse av att kunna leva tryggt i sina bostadsområden. Människor som utgör en konkret fara för andra kan också behöva frihetsberövas. Men därifrån följer inte att repression måste vara utgångspunkten för kriminalpolitiken.
En materialistisk analys börjar någon annanstans. Människor föds inte som gängkriminella, narkotikahandlare eller tjuvar. Frågan måste vara vilka materiella och sociala förhållanden som gör vissa former av kriminalitet möjliga och lönsamma och som gör att unga människor kan rekryteras till dem.
Bostadssegregation, arbetslöshet, skolmisslyckanden, missbruk, social utsatthet och möjligheten att tjäna stora pengar på illegala marknader är inte ursäkter för individuella handlingar. De är förhållanden som påverkar vilka handlingar som över huvud taget blir möjliga, rationella eller attraktiva för människor i olika situationer.
Just här skiljer sig en materialistisk människosyn från föreställningen att samhället helt enkelt är fullt av ”onda människor” som måste sorteras bort. Den sovjetiske pedagogen Anton Makarenkos arbete med hemlösa och kriminaliserade ungdomar utgick exempelvis från att människors utveckling formas socialt och att människor som redan betraktats som förlorade kunde förändras genom utbildning, kollektivt ansvar och en helt annan social miljö.
Det innebär inte att alla människor kan rehabiliteras på exakt samma sätt eller att kriminalitet skulle försvinna över en natt under ett annat samhällssystem. Det innebär något mer grundläggande: människan kan inte förstås isolerad från de samhällsförhållanden hon lever under.
Ta bort marknaden – och den kriminella marknaden förändras också
Den organiserade kriminaliteten är dessutom inte kapitalismens motsats. Den reproducerar flera av samma ekonomiska mekanismer i illegal form: marknader, konkurrens, profit, kontroll över territorier och arbetskraft samt kamp om distributionskedjor.
Narkotikahandel bedrivs inte därför att några människor har en särskild kriminell själ. Den bedrivs därför att en illegal vara kan säljas med mycket hög vinst. Gängen behöver arbetskraft, distributörer och våldskapital för att försvara sina marknadsandelar. Ungdomar från socioekonomiskt utsatta miljöer kan därefter användas som den billigaste och mest utbytbara arbetskraften i denna illegala ekonomi.
Ur ett marxistiskt perspektiv följer därför att ett samhälle som avskaffar exploateringen och förändrar ägandeförhållandena också förändrar den materiella jordmån där stora delar av dagens kriminalitet växer. Om bostaden, utbildningen och arbetet inte längre bestäms av människans betalningsförmåga, om utslagningen minskar och om profitmotivet inte längre organiserar samhällsekonomin, försvinner också flera av de förhållanden som i dag gör kriminella marknader möjliga och attraktiva.
Det betyder inte att varje brott försvinner. Våld, konflikter och antisociala handlingar kan existera även i ett socialistiskt samhälle. Men samhällets utgångspunkt behöver inte längre vara att först producera marginalisering och därefter bygga fängelser för att hantera konsekvenserna.
Fem nya Kumla eller ett annat samhälle?
Det är där frågan om 45 000 platser blir större än kriminalpolitiken. Den handlar om vilken statsapparat Sverige håller på att bygga.
Riksdagens budgetunderlag visar att vissa av de planerade straffreformerna på sikt beräknas kunna kosta Kriminalvården ytterligare 35–40 miljarder kronor varje år. Det är resurser som binds i anstalter, säkerhetssystem och övervakning under årtionden.
Samtidigt skulle många av de människor som slutligen hamnar i den repressiva delen av staten ha mött andra delar av staten långt tidigare: skolan, socialtjänsten, psykiatrin, missbruksvården, arbetsförmedlingen och bostadspolitiken.
Det är därför en politisk prioritering när resurser läggs på att hantera människan efter att motsättningarna har exploderat, samtidigt som de institutioner som skulle kunna ingripa långt tidigare får kämpa om personal och resurser.
En växande repressiv statsapparat
Ur ett marxistiskt perspektiv är utvecklingen därför värd att betrakta i ett bredare sammanhang. När kapitalismens ekonomiska och sociala motsättningar skärps ställs staten inför två principiellt olika vägar: förändra de materiella förhållanden som producerar otryggheten, eller förstärka sin kapacitet att administrera konsekvenserna av dem.
I Sverige ser vi nu en historisk utbyggnad av Kriminalvården, hårdare straff, fängelser för barn och en växande repressiv infrastruktur. Staten säger själv att denna expansion behövs för att genomföra den omlagda kriminalpolitiken.
Det betyder inte att repression saknar funktion. Ett samhälle måste kunna skydda människor från våld. Men repression kan aldrig ersätta en analys av varför brottsligheten reproduceras.
Ett samhälle som först skapar arbetslöshet, segregation, utslagning och lukrativa illegala marknader och därefter svarar med fler fängelser angriper i första hand symptomen på sina egna motsättningar.
Fem nya Kumla om året kan låsa in fler människor.
De kan inte avskaffa de materiella förhållanden som fortsätter att producera nästa generation fångar.
Josef brant
