KULTUR Den japanska filmen Last Mile från 2024 är på ytan en spänningsfilm om bomber som skickas genom ett enormt e-handelssystem inför Black Friday. Men bakom kriminalhistorien finns en betydligt mer intressant berättelse om hur den moderna logistiken är organiserad, vilka människor som håller den igång och hur kapitalets krav på ständig effektivisering och lönsamhet pressas ned genom hela produktions- och distributionskedjan.
Det fiktiva e-handelsföretaget DAILY FAST fungerar som navet i systemet. Företaget kontrollerar infrastrukturen, datasystemen, leveransflödena och i praktiken också villkoren för de transportföretag och arbetare som är beroende av det. Samtidigt utför företaget självt inte merparten av det konkreta arbete som gör leveranserna möjliga. Paketen måste sorteras, lastas, transporteras och slutligen bäras fram till mottagaren av människor vars arbete nästan helt försvinner ur konsumentens blick. Just där finns filmens viktigaste klassmotsättning: de som arbetar håller systemet levande, medan de som kontrollerar systemet bestämmer villkoren och tillägnar sig vinsterna.
Bakom varje klick finns en arbetare
E-handeln har gjort varans väg till konsumenten nästan osynlig. Vi trycker på en knapp, ser ett leveransdatum och väntar på att paketet ska dyka upp. Den moderna logistiken kan därför framstå som något nästan automatiskt, drivet av teknik, algoritmer och effektiva system. Men Last Mile påminner om att varje sådan leverans ytterst är beroende av mänskligt arbete. Någon arbetar på lagret, någon kör lastbilen och någon bär paketet den sista sträckan fram till dörren.
Här blir Marx analys av varufetischismen särskilt relevant. Under kapitalismen framträder varan som om den existerade oberoende av de sociala relationer som har producerat den. Konsumenten ser produkten och priset men sällan arbetsdagen på lagret, chaufförens tidspress eller underleverantörens pressade marginaler. Det är just dessa relationer filmen gör synliga igen.
Bakom löftet om snabb leverans finns arbetaren vars tid delas upp, mäts och kontrolleras. Bakom den låga fraktkostnaden finns ett transportsystem där prispressen förs vidare nedåt tills den når den som faktiskt utför arbetet. Det som framstår som effektivisering för konsumenten kan därför samtidigt innebära högre arbetstakt, mer stress och mindre kontroll för arbetaren. Det är inte någon olycklig bieffekt av systemet, utan följer ur kapitalets behov av att ständigt minska kostnaderna och öka mängden arbete som kan utföras under en given tid.
När tekniken blir kapitalets redskap
I Last Mile spelar teknik, produktivitetsmätningar och automatisering en central roll. Arbetarna befinner sig i ett system där tempot inte enbart bestäms av en arbetsledare som står bredvid dem. Själva produktionsapparaten bestämmer rytmen. Transportband, datasystem, leveransmål och tidsmätningar fungerar som en modern motsvarighet till fabrikens löpande band.
Det är lätt att beskriva detta som att tekniken i sig har blivit ett problem, men då försvinner klassfrågan. Tekniken är inte någon självständig samhällskraft. Den avgörande frågan är vem som äger den, vem som bestämmer hur den ska användas och i vilket syfte. Under kapitalismen används teknisk utveckling inom ramen för kapitalackumulationen. Automatisering skulle i princip kunna minska mängden nödvändigt arbete och frigöra tid för människan, men när samma teknik kontrolleras av kapitalet används den ofta i stället för att höja arbetstakten, skärpa kontrollen och pressa upp produktiviteten.
Arbetaren befrias därför inte automatiskt av tekniken. Tvärtom kan tekniken användas för att pressa ut mer arbete ur varje arbetstimme. Det är en gammal kapitalistisk motsättning i modern form, och filmen gestaltar den utan att behöva göra någon lång teoretisk utläggning.
Systemet får inte stanna
En av filmens starkaste idéer är att distributionssystemet måste fortsätta även när det befinner sig i kris. När bomber börjar dyka upp i paket borde slutsatsen ur mänsklig synvinkel vara självklar: stoppa verksamheten tills faran är undanröjd. Men ur kapitalets perspektiv ser situationen annorlunda ut. Ett stopp mitt under Black Friday innebär enorma ekonomiska förluster och därför blir frågan inte bara hur människor ska skyddas, utan också hur mycket ett driftstopp skulle kosta.
Här blottlägger filmen kapitalets logik särskilt tydligt. Problemet är inte i första hand att enskilda företagsledare är onda eller hänsynslösa. Kapitalismen fungerar inte genom individuell moral utan genom ekonomiska tvång. Ett företag som inte upprätthåller lönsamheten förlorar marknadsandelar, kapital och till slut sin ställning. Kapitalet måste därför ständigt röra sig, varorna måste cirkulera och produktionen måste fortsätta.
Transportbandet i filmen blir på så sätt nästan en symbol för kapitalets egen rörelse. Det får inte stanna. Människan får i stället anpassa sig efter maskineriet.
Kapitalet koncentreras, arbetarna splittras
Filmen visar också hur den moderna kapitalismen organiserar hela värdekedjor. Överst finns den dominerande plattformsaktören. Under den finns transportföretag, entreprenörer och olika former av underleverantörer. Därefter kommer chaufförer, lagerarbetare, tillfälligt anställda och andra som utför det konkreta arbetet.
Formellt kan flera av dessa aktörer vara självständiga företag, men materiellt är relationen långt ifrån jämlik. Den aktör som kontrollerar marknaden, kundrelationen, infrastrukturen och orderflödet kan i praktiken också diktera villkoren för resten av kedjan. Underleverantören kan på papperet vara fri, men om verksamheten är beroende av ett dominerande storföretag blir denna frihet mycket begränsad.
Här blir Lenins analys av monopolkapitalismen särskilt relevant. Kapitalet tenderar att koncentreras samtidigt som arbetet delas upp mellan ett stort antal företag och anställningsformer. Den som sorterar paketet, den som kör lastbilen och den som levererar till dörren kan ha olika arbetsgivare trots att de tillsammans utför samma samhälleliga arbetsprocess. Den juridiska uppsplittringen döljer deras gemensamma klassposition och gör det samtidigt svårare att organisera motstånd.
Kapitalet samlas hos färre aktörer samtidigt som arbetarna hålls åtskilda.
Den sista milen visar hela motsättningen
Filmens titel är därför väl vald. Den sista delen av leveransen är den punkt där hela den digitala kapitalismen till slut möter den materiella verkligheten. Algoritmer kan optimera rutten, datasystem kan fördela arbetet och företag kan tala om automatisering, effektivisering och artificiell intelligens. Men någon måste fortfarande bära paketet, köra fordonet och arbeta på lagret.
Det är på den sista milen som det blir tydligt att kapitalet aldrig kan frigöra sig från arbetet. Det kan organisera, kontrollera och exploatera det på nya sätt, men utan arbetarklassens arbete stannar systemet. Där finns också kapitalets svaghet. Den enorma logistiska infrastrukturen fungerar endast därför att tusentals människor varje dag utför ett kollektivt samhälleligt arbete.
Produktionen och distributionen har blivit allt mer socialiserade. De bygger på samarbete mellan människor över stora geografiska områden och på komplexa system som bara fungerar genom kollektivt arbete. Men kontrollen över denna samhälleliga produktionsapparat är fortfarande privat. Arbetet är kollektivt, medan ägandet och beslutsmakten förblir koncentrerade.
Det är en av kapitalismens djupaste motsättningar.
Filmen visar problemet, men inte vägen ut
Last Mile är som starkast när den visar hur systemet fungerar. Den visar exploateringen, maktlösheten och den ekonomiska makt som ligger hos den som kontrollerar infrastrukturen. Men precis som många samhällskritiska filmer stannar den huvudsakligen vid problemets konsekvenser.
Arbetarna framträder framför allt som individer som försöker överleva systemet, mindre som en organiserad klass som skulle kunna förändra det. Ur marxist-leninistiskt perspektiv är detta filmens tydligaste begränsning. Dåliga arbetsförhållanden är inte ett isolerat missförhållande som kan lösas enbart genom bättre företagskultur eller mer förstående chefer. Så länge produktionsmedlen och distributionsapparaten kontrolleras av kapitalet kommer produktionen i första hand att organiseras efter kapitalets behov.
Därför räcker det inte att fråga hur systemet kan bli mer mänskligt. Frågan måste också vara vem som ska kontrollera det.
Vem äger logistiken?
Det moderna logistiska nätverket som Last Mile skildrar är på många sätt ett enormt tekniskt framsteg. Samhället har utvecklat möjligheten att koordinera produktion och distribution över hela länder och kontinenter med en precision som tidigare generationer knappast hade kunnat föreställa sig. Den produktivkraften skulle kunna användas för att organisera produktionen efter samhälleliga behov.
I stället används den under kapitalismen för att skapa profit för en liten grupp.
Det är därför filmens verkliga konflikt inte ytterst står mellan polisen och bombmannen eller mellan några få chefer och deras anställda. Den står mellan två olika sätt att organisera samhällets resurser. På ena sidan finns privat kontroll, konkurrens och kapitalackumulation. På den andra finns det kollektivt utförda arbete som gör hela systemet möjligt.
Last Mile visar, medvetet eller omedvetet, vad som händer när den första sidan behärskar den andra. Den viktigaste frågan filmen lämnar efter sig är därför inte bara vem som skickade bomberna, utan varför en logistisk apparat som byggs, drivs och hålls igång genom tusentals människors gemensamma arbete över huvud taget ska kontrolleras av privata kapitalintressen.
Den sista milen visar i själva verket hela vägen.
