POLITISK KOMMENTAR De stora protesterna i framför allt Frankrike men även i andra länder, som Belgien, Albanien och Portugal, har framkallat en nästan krampartad reaktion och maktens papegojor pumpar nu ut ett enda budskap: ni borde inte använda våld!
Titeln på texten kommer från en gammal låt av Helt Off och Timbuktu med den passande titeln Det brinner i Paris. Den lyssnade jag på i min ungdom och texten skulle enkelt ord för ord kunna flyttas till vår egen samtid – för detta är vad som händer: människor reagerar på det våld, det förtryck och den fattigdom som riktats mot dem.
Frågan om våld är central i detta och den är å ena sidan komplicerad men å den andra sidan väldigt enkel.
Nästan 10 miljoner människor lever under fattigdomsgränsen i Frankrike. Det betyder att deras liv kraftigt begränsas på alla tänkbara vis av ekonomin. De tvingas i högre utsträckning bo i dåligt isolerade bostäder som är kalla om vintern och varma om sommaren. Är sjukdomarna och lidandet som uppstår på grund av detta våld? I mycket högre utsträckning än andra familjer, så begränsas barnen i fattiga familjer i sin sociala vardag – de kan inte delta i sporter och andra aktiviteter på samma sätt. Är dessa begränsningar, som i allra högsta grad är kännbara för människor, våld?
Sommaren i Frankrike präglades av skogsbränder och värmeböljor. Brandmännen hade otillräckliga resurser för att bekämpa dem. Sjukhusen saknade luftkonditionering så människor skyddade sig med livräddarfiltar som de spände för fönstren till sina rum för att få åtminstone lite svalka. Det springer kackerlackor över fötterna på eleverna, som tvingas in i för små klassrum där det knappt går att lära sig. Allt detta påverkar människors livssituation på ett påtagligt negativt sätt. Det försämrar deras hälsa och deras liv. Är det våld?
Naturligtvis är det våld. Skillnaden mellan detta och gatstenar som flyger mot polisen eller brinnande stadshus är att det är överklassens våld mot underklassen. Det är ett socialt sanktionerat våld som är inneboende i klassamhället, det är normaliserat och accepterat. Det går att hålla inom samhällets ramar.
De flygande gatstenarna är däremot underklassens våld mot överklassen. Det är den spontana reaktionen när människor har pressats så till den grad att det brister. Då blir borgerligheten skrämd – den ser ett våld som inte ryms inom samhällets ramar, som riskerar att bilda en första spricka i den fasad som man upprätthåller.
Det vi också måste vara tydliga med är att våldet mot underklassen, som pågår dagligen, också går att mäta konkret i kronor och ören, eller rättare sagt i euro och cent. Samtidigt som lidandet är stort och dagligen blir större för Frankrikes arbetare, rullar miljarder och åter miljarder kronor rakt ner i fickorna på de redan rika: bara under det andra kvartalet i år betalade franska företag ut 61 miljarder euro i utdelningar till aktieägare.
Låt oss vara tydliga: varje euro som rullar ut i aktieutdelning är en euro som hade kunnat göra skillnad för arbetarna. Det är ett rån, som pågår dagligen och i så stor utsträckning att många tar för givet, att det måste vara som det är. Det är våld, som dagligen utövas mot Frankrikes (och naturligtvis inte bara Frankrikes, utan samma sak sker mot varje kapitalistiskt lands arbetande folk) folk.
Det är dessutom ett våld som är så mycket större, eftersom det är systematiskt. Det är värre, eftersom det syftar till utplundring av människor. Det är planerat och medvetet på en nivå som spontana upplopp knappast går att jämföra med – och då har jag inte ens nämnt det brutala våld med vilket den franska kravallpolisen möter demonstranterna.
Som kommunist är jag ingen vän av spontanitet. Det är i slutändan ingen väg framåt och det är nödvändigt med struktur, disciplin och målmedvetenhet. Dessa protester är spontana, likt så många andra. De är legitima – inte i en borgerlig bemärkelse, utan utifrån det arbetande folkets perspektiv. Det är alltid rätt att göra motstånd mot orättvisa. Just eftersom protesterna är spontana och saknar politisk ledning är risken stor att de ebbar ut, att de slås ned och splittras.
Risken är stor att de kapas av andra politiska krafter som leder in dem i för kapitalet ofarliga riktningar. Här agerar såväl kapitalismens höger som vänster för att lugna situationen och få ilskan att rösta i nästa presidentval. Det är en farlig väg, eftersom inget presidentval någonsin kommer att förändra systemet och göra det människovänligt.
För att möta det våld som de fattiga, de arbetande, de arbetslösa och de studerande dagligen möter återstår för dem våld, men det är ett våld som är så litet i jämförelse med kapitalets våld, att det är en liten bris. Det är en spontan, och legitim, reaktion på det systematiska våldet. Systemets våld suger ut, underklassens våld söker stoppa detta, hur spontant det än är. I bedömningen av vad som händer i Frankrike och på andra ställen i Europa behövs det, som alltid, perspektiv.
Avslutningen på den här texten tänker inte jag formulera, utan jag vill istället citera en ung fransk kvinna, en student, som i en intervju med SVT fångar hela situationen: ”Vi har i åratal försökt den vanliga vägen: Hållit tal, skrivit brev, postat videor – men ingenting händer. Tyvärr krävs det faktiskt våld nu.”
Andreas Sörensen
