UTRIKES FACKLIGT Arbetare vid flera av Tysklands största industriarbetsplatser har inlett varningsstrejker efter att förhandlingarna om nya kollektivavtal inom metall- och elektroindustrin kört fast. Den 2 november stoppades arbetet vid bland annat Audi, Mercedes-Benz och Tata Steel, samtidigt som fackförbundet IG Metall organiserade fler än 200 strejkaktioner runt om i landet. Under veckan planeras stridsåtgärder vid över 2 000 företag.
Avtalsrörelsen omfattar omkring 3,7 miljoner arbetare. IG Metall kräver löneökningar på fem procent, skydd för arbetstillfällen och produktionsanläggningar samt att anställda vid lönsamma företag ska få del av resultaten. Arbetsköparorganisationerna har i stället föreslagit en engångsutbetalning motsvarande en procent av lönen under sommaren 2027 och en löneökning på 1,3 procent först i juli 2028. Företag med ekonomiska svårigheter skulle dessutom kunna undantas från engångsutbetalningen. Förbundet avvisar erbjudandet eftersom det enligt dess bedömning skulle innebära fortsatta reallöneförluster.
Bakgrunden är den utdragna krisen inom den tyska industrin, framför allt fordonsindustrin och dess omfattande underleverantörskedjor. Företagen pekar på svag efterfrågan, hårdnande internationell konkurrens och stigande kostnader. Samtidigt genomförs omstruktureringar, personalnedskärningar och förändringar av produktionens geografiska fördelning. För arbetarna handlar avtalsrörelsen därför inte enbart om hur mycket lönen ska öka, utan också om vilka fabriker som ska finnas kvar och under vilka förhållanden framtidens industriarbete ska utföras.
Den tyska industrins utveckling visar tydligt motsättningen mellan produktionens samhälleliga karaktär och den privata kontrollen över investeringarna. Fordonsproduktionen bygger på samordnat arbete mellan stålfabriker, komponenttillverkare, elektronikindustri, verkstadsföretag, transporter och slutmontering. Om ett stort företag beslutar att flytta eller minska produktionen påverkas därför arbetare långt utanför den egna fabriken. Men besluten fattas i huvudsak utifrån företagens konkurrens- och lönsamhetskrav, inte genom någon gemensam planering av industrins framtid.
Det är också därför frågan om löneökningar inte kan skiljas från frågan om investeringar. Arbetsköparna kan hänvisa till en svag konjunktur för att begränsa lönerna samtidigt som de kräver större flexibilitet att flytta kapital och produktion. Arbetarna får då bära en del av industrins omställningskostnader genom lägre realinkomster och osäkrare anställningar, även när investeringarnas inriktning ligger utanför deras kontroll. Att IG Metall samtidigt kräver högre löner och skydd för produktionsanläggningarna speglar denna dubbla konflikt.
Varningsstrejkerna är ännu begränsade arbetsnedläggelser, men deras omfattning visar vilken betydelse den organiserade industriarbetskraften fortfarande har. Trots årtionden av automatisering, internationell produktionsflytt och omstruktureringar förblir industrikapitalets verksamhet beroende av arbetare som kan stoppa produktionen. När tiotusentals anställda samordnar sina stridsåtgärder blir de många enskilda företagskonflikterna en gemensam kraftmätning om fördelningen av industrins resultat och om vem som ska bära kostnaderna för dess kris.
