UTRIKES Har du hört tala som den grekiska ön Ikaria, där Ikaros flög för nära solen med sina vingar fästa vid kroppen med vax? Vaxet smälte och han störtade i havet och hördes aldrig mera av… Det var modigt och egensinnigt gjort, och ännu idag går invånarna på ön i hans fotspår – modiga är de och egensinniga, och lever på ett sätt som man måste beundra, även om det kan vara en smula frustrerande för den som är van vid turistanpassade grekiska öar, där alla kanter slipats av så att upplevelsen blir så friktionsfri som möjligt.
Ikaria ligger bland Tolvöarna i östra Egeiska havet, alldeles intill turistmagneten Samos – men skillnaden mellan öarna är enorm. Ikaria kallas för ”den röda klippan” och är kommunistön där ”Folklig samling” (Laiki Syspirosi, kommunistpartiets lokalvalslista) vann valet och placerade borgmästaren Fanouris Karoutsos i det gula kommunhuset i staden Ayios Kyrikos. När jag besökte Ikaria för några veckor sedan fick jag tillfälle att samtala med honom under ett par timmar, och med hjälp av tolken Spiros berörde vi några viktiga aspekter av livet och det röda styret på ön.
En historia av exil
Så vad är det som har gjort invånarna så radikala? Fanouris berättade att Ikaria alltid har varit en ö dit man skickade de obekväma i exil. Redan under medeltiden, när det bysantinska riket behärskade Egeiska havet skickade kejsarna i Konstantinopel dit politiska rivaler, besvärliga adelsmän och medlemmar av de kungliga dynastierna som kunde hota tronen och makten. Det fick till följd att invånarna blev omåttligt stolta – de hörde ju till rikets främsta (fast för tillfället avpolletterade) och bevarade sin särart genom att inte beblanda sig med de andra öarnas invånare. Det var kanske inte särskilt radikalt eller snällt, men stoltheten kom väl till pass efter 1936, när högerdiktatorn Metaxas deporterade främst vänstern till ön.
Under det grekiska inbördeskriget, där Demokratiska Armén kämpade mot den grekiska regim som skulle ordna in landet i västmakternas imperialistiska planer nåddes toppen på förvisningarna. Över 13 000 kommunister, vänstersympatisörer och antifascistiska motståndsmän deporterades till Ikaria. Exilen på Ikaria innebar lyckligtvis inte att man sattes i koncentrationsläger – de förvisade bodde och levde tillsammans med lokalbefolkningen. När den grekiska militärjuntan tog makten 1967 återupplivades exilsystemet.
På Ikaria hamnade alltså fackföreningsledare, intellektuella, författare och regimkritiker i olika omgångar. Det var människor som kom att samarbeta med lokalbefolkningen. Tillsammans byggde de upp en politisk medvetenhet och en vilja att förändra världen på den lilla grekiska ön.
På Ikaria fanns ingen borgarklass
Ikarias borgmästare berättade att en viktig orsak till att detta fungerade var att Ikaria aldrig hade haft en borgarklass. Det var oväntat och tog ett ögonblick att smälta – men så var det naturligtvis. Den grekiska staten hade tagit sin hand från den karga ön och inga rikedomar fanns att hämta där. Exil-kommunisterna och de självförsörjande bönderna fick klara sig själva, och upprättade så småningom ett eget system, där man bytte varor med varandra, odlade upp varenda jordplätt man kunde tvinga att bära frukt och levde nära naturen på ett sätt som gjorde Ikaria till en av de berömda blå zonerna där man blir urgammal.
Solidariteten inom byarna och i familjerna är stor, man hjälper varandra där man kan, sa borgmästare Fanouris och berättade att Köpenhamns borgmästare faktiskt kommit på besök för att studera vad som gjorda öborna så friska och gamla. Han chockades av att familjerna hjälpte sina vuxna barn i så hög grad, istället för att låta dem klara sig själva när de väl blivit myndiga. Fanouris ville veta hur vi tänkte om det i Sverige, och när jag berättade att socialdemokratin först förlagt familjens funktioner till staten och nu sparar in statens satsningar på vård, utbildning och barnomsorg för att driva sin krigsekonomi enades vi om att folken blivit dubbelt lurade på många håll i Europa.
Moderna tider och deras problem
Och jo, även på Ikaria drar ”moderna” vindar in, även om det gamla solidariska sättet är seglivat. Vi pratade om de stora protesterna mot massturismen på olika håll i Europa, där människor upplever att deras kultur drunknar i profitjakt, de stora människormassorna innebär ett hårt slitage på miljön och där invånarna för en ständig kamp för att tjäna tillräckligt för att överleva också lågsäsongen i sina exploaterade samhällen. Numera finns det ju ett minimum av turistboenden och ordnade badstränder för turisterna också på Ikaria, men kommunisterna är lugna: hamnarna är små och dåliga, klipporna är höga och byarna ligger utströdda i bergen – nej, några jättelika kryssningsfartyg lär inte lägga till här inom överskådlig framtid och charterplanen uteblir nog ytterligare en tid.
Dessutom är Ikarias invånare inte så särskilt service-minded. Vi pratade om alla butiker som är öppna när ägaren känner för det, och ingen vet förstås när det kan vara, och om taxichaufförer som bara tar en körning om de har lust med det just då. Stress är inte ett Ikaria-problem, menade borgmästaren och skrattade.
Sen kom vi osökt in på ekologi och miljö, och jag fick veta att ett stort problem på Ikaria är att odlingsjord överges och inte längre sköts om. Människor flyttar till andra ställen eller försöker sig på att försörja sig på annat sätt, och den oskötta marken blir ofruktbar. Jag tänkte på de eroderade gamla terassodlingar jag sett, där den grå klippan går i dagen och den fruktbara myllan så småningom hamnar i havet.
Ikarias berömda getter gör också sitt till jordförstörelsen: man har länge fått bidrag för att hålla getter, och får det fortfarande från EU, och naturligtvis tackar folk och tar emot. Även om getterna är en del av den lokala (mat)kulturen och trevliga inslag i dagsljus på vägarna är de ett stort problem. De halvvilda flockarna äter nämligen rent. När de hamnat på ett ställe där växterna smakar dem blir de kvar tills inte ett grässtrå vajar i vinden längre innan de skuttar vidare. Och trafikolyckor med getter är vanliga, sa Fanouris mörkt och suckade.
Vindkraftverk är ett annat problem, visade det sig. Det blåser ju ordentligt på Ikaria, så jag tänkte att det kanske skulle vara en bra lösning för att få ren och billig energi. Lite tveksam blev jag förstås när vi passerade ett par fullständigt gigantiska brusande vindsnurror, och borgmästaren hade inget gott att säga om dem heller. Från energikapitalisternas sida planernas omkring 150 kraftverk, så Ikaria skulle väl se ut som ett piggsvin i havet om de fick igenom sina planer – och det är ändå bara ett estetiskt problem. Jorderoderingen när man gräver ner deras enorma fundament är allvarligare, och att den billiga elen skulle komma till Ikaria kan man dessutom genast glömma. Den är avsedd för export till fastlandet där man kan göra rejäla pengar på den.
Att vara goda människor
Man kan inte bygga socialism på en liten ö mitt i det kapitalistiska samhället, sa Ikarias borgmästare avslutningsvis. Jag undrade hur hans väljare tänkte om vad kommunisterna faktiskt kan åstadkomma och han sa att de naturligtvis är medvetna om problemet. Vad man kan göra är att rensa ut all korruption i kommunförvaltningen och göra den genomsynlig för människorna, och man kan ställa krav och mobilisera för dem. Och man kan försöka vara bra och goda människor, sa Fanouris och log – och jag tänkte att det faktiskt är viktigt. Hurdan man är som kommunist – kanske särskilt som folkvald kommunistisk representant i en politisk församling – betyder en hel del för andra människor, man blir en inspirationskälla och en förebild.
Så tog borgmästare Fanouris Karoutsos avsked med en stor kram, och skickade hälsningen ”Kali dynami” till SKP – något som väl kan översättas med att han önskade oss ”god kraft och styrka”, att vi ska kämpa på och inte ge upp.
Och ett ögonblick tyckte jag att Kapetan Aris, ledaren för den grekiska befrielsearmén under Andra Världskrigets ockupation, blinkade och log mot oss på porträttet på väggen ovanför borgmästarens skrivbord.
Marina Weilguni
