Avvisningarna av flyktingar ikväll 10/10 2017 – Folkförförarnas hantverk

Afganistan är så säkert, säger folkförförarna. Bild: ResoluteSupportMedia/Flickr

Ikväll, kl. 21.50 den 10 oktober, ska 20 ensamkommande afganska unga flyktingar avvisas från Göteborg och flygas till Kabul. Vi har varit med om det förr, i mars i år, och med tanke på alla som sitter i förvar och väntar på sin avvisning ska vi får vara med om det igen. Det är vår orubbliga socialdemokratiska regering som står för denna skam.

En gång betydde ordet socialdemokrat att man ville bygga ett socialistiskt samhälle, skapa en verklighet där ingen förtrycktes, där det fanns jämlikhet och där solidaritet var självklar. En gång var det omstörtande att vara socialdemokrat, det var farligt och det var att konfrontera klassamhället. Men något hände, inte sant? Ni socialdemokrater släpptes in i den borgerliga värmestugan tillsammans med alla dem som litade på och röstade på er, och snart började ni tala om hur socialismen skulle komma på fredlig väg via parlamentet. Och det stod inte på förrän socialismen sköts på framtiden och administrationen av den borgerliga staten blev allt viktigare, en stat där arbetande människor skulle få det bättre enligt er, men där vi måste finna oss i att inte ha den ekonomiska makten. Och nu, idag, så talas det inte alls om socialismen längre. Det talas förresten knappt om att folk ska få det bättre heller utom i valtider – och då är det oklart vad bättre betyder och för vem bättre gäller. Jobb? En bra miljö? Bra skola? Pengar? Säg det den som vet.

Helt uppenbart vill ni i regeringen att vi ska sitta still i båten, att vi ska känna att vi vet vad vi har med er och att det skulle kunna vara värre. Vi ska tänka att det som idag inte är till för flyktingar inte är till för oss svenskar heller imorgon, om vi inte ger er vårt förtroende. Vi ska tycka att vi har det ganska bra och känna oss rädda för att mista det vi har – vad spelar tjugo människor för roll, om vi nio miljoner kan få ha det som vi har det? Ni vill ha vår fullmakt att offra ett par tiotal och om ni inte får vår fullmakt vill ni i alla fall ha vårt tysta medgivande. Med uttryckslösa ansikten framträder ni och säger ord som trygghet, rättssäkerhet, rättvisa, fred – stora ord som inte betyder något längre, annat än att ni vill genomföra det ni vil genomföra och vi ska lita på att ni vet bäst.

Man skulle kunna kalla er demagoger. Det är ett fint gammalt grekiskt ord som betyder folkledare, och begreppet hade knappt myntats förrän det kom att betyda sådana som leder folket vilse – folkförförare. Ni har fört folket vilse. Ni har fört oss till en plats där vi ska bedövas av ert eviga nötande om hur er budget ska gå ihop, hur ni ska utveckla företagandet och höja skatterna eller låta bli, där ingenting avgörande någonsin kommer upp på agendan. Det är en plats där vi inte längre ska tro att vi har kraften, förmågan, intellektet och viljan att ta makten, där vi ska tro att vårt väl och ve ligger i era händer och att vi måste vara tacksamma: för praktikjobb som betalas med våra egna skattepengar, för socialbidrag, för sjukvård som i alla fall finns, för att vägarna går att köra på och luften fortfarande går att andas.

Ni har fört oss till en plats där vi ska sluta tänka, sluta ha moral, sluta ha klasskänsla, sluta vara solidariska. Våra liv ska utspela sig i en meningslös dimma, där lycka är detsamma som att ha ett jobb och möjlighet till lite extra konsumtion, där vi suger i oss er löjliga, fördummande kultur som avkoppling. En plats utan en självständig tanke. En plats där solidaritet är främmande och skrämmande, eftersom den ställer krav på er, på samhället, på oss själva.
Den plats dit ni har fört oss är full av förakt och hat. Ni vill att vi ska andas in det, göra det till en del av oss, förakta våra förföljda systrar och bröder för att de kommer från andra delar av världen, för att de talar andra språk, har andra religioner, står frågande inför vår kultur. Ni vill att vi ska kväva vår moral, för om vi sväljer era lögner en gång kan vi svälja dem igen, tusen gånger om. Ni vill att vi ska känna vrede, javisst – den vrede som ligger djupt i själen, över våra liv där tiden för intellektuell och känslomässig utveckling, kreativitet, och ett gott ansvar stjäls från oss, den vreden ska vi rikta utåt, mot de andra som ni pekar ut för oss. Så blir den harmlös för er och förgörande för de andra, främlingarna. Men i den processen vill ni också förgöra oss. För vad blir kvar av en människa när hennes solidaritet, humanitet, moral, klasskänsla, drömmar och visioner har tagits ifrån henne?

För detta bär ni ansvar och skuld, socialdemokrater i regeringen. På era välskrubbade ansikten klibbar skiten och från era välansade fingrar droppar blod och slem från bomberna i Kabul.

Och det sista ordet är långtifrån sagt. Vi värjer oss. Ni kan inte ta vår stolthet och vår solidaritet, ni kan inte råda över våra drömmar. Det kan ta tid – men det sista ordet kommer att sägas en dag när vi skapar en annan värld, där det inte finns plats för folkförförare och folkförgörare. Och fram till dess kommer vi att bli fler och fler som återtar rätten över våra egna tankar och avvisar er och ert förakt och ert slickande på borgerlighetens skor.

Marina Weilguni

Dela:

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *