Jacob Forsell / Pressens bild.
Cornelis är en välgjord och gripande film om den holländsksvenske nationaltrubaduren, vissångaren och poeten Cornelis Vreeswijks hårda liv. Genremässigt klassificerar jag den som en biografi med dramainslag. Det är regissörens Amir Chamdins andra långfilm sedan debuten med Om Gud vill. Han har även en bakgrund som hiphopartist i den svenska gruppen Infinite Mass. Huvudrollen som Cornelis Vreeswijk spelas av den norske hårdrockssångaren Hans- Erik Dyvik Husby, medlem i bandet Turbonegro under artistnamnet Hank von Helvete. Han porträtterar Vreeswijk på ett inlevelsefullt sätt och utseendemässigt är de nästintill identiska. I filmen framställs Cornelis Vreeswijk som en paranoid och avundsjuk familjefar med dåligt självförtroende som knappt hinner spendera någon tid med sin son Jack. I en scen ur filmen hävdar dock Vreeswijk att han är gammaldags. Cornelis avundsjuka illustreras i en scen i filmen då han efter ett gräl med sin fru slår ner trädgårdsmästaren eftersom han tror att hon har varit otrogen mot honom. Cornelis har för övrigt två fruar i filmen. Den första frun Ingalill, får han sonen Jack med och den andra frun hette Bim. Allting kretsar kring musiken och kändisskapet som inkluderar alkohol, droger, kvinnor och tablettmissbruk. Därmed kan Cornelis Vreeswijk liknas vid en tidig svensk rockstjärna.
Filmen inleds med en återblick till Cornelis barndom i Andra Världskrigets Holland 1943, närmare bestämt i hans födelsestad IJmuiden. Sekvensen visar en 6-årig Cornelis som sitter i köket med sin mamma då två SS-officerare plötsligt knackar på dörren. De söker efter en försvunnen person. När Cornelis mamma berättar för de att sonen har tuberkulos, tar de med honom till stadens lasarett. Sedan får man se hur han på lasarettet sitter ensam i en säng. Återblickar görs kontinuerligt till detta barndomsminne under filmens gång. Den har en bruten kronologi då man i filmen gör tidshopp. Innan hans musikaliska karriär tog fart, arbetade Cornelis som mentalvårdare på Beckomberga i Stockholm, men efter det att en patient försökt strypa honom med hans slips, sade han upp sig frivilligt. Hans verkliga genombrott kom på en maskerad där han träffade trubaduren Fred Åkerström. Han gav Cornelis en gitarr och lät honom sjunga en ballad inför publik. Det blev omedelbart succé. Filmens tyngdpunkt ligger sedan på Cornelis Vreeswijks svenska karriär som musiker från 1960-talet till dennes död efter Roskildefestivalen 1987.
Filmens miljöer är autentiska och vackert skildrade. Den utspelar sig främst i Stockholm och Skåne. Vidare tycker jag att musiken höjde stämningen i filmen då den var mycket bra. Enligt min mening borde man lagt större vikt vid hans barndom och personlighet istället för att fokusera på de skandalomsusade och mediala händelserna i dennes liv såsom rattfylleri, krogslagsmål, fängelsevistelser, alkoholmissbruket och de enorma skulderna. Detta tycker jag förmedlar en negativ bild av den begåvade och humoristiske musikern Cornelis Vreeswijk. Å andra sidan tenderar filmer som innehåller skandaler att få fler tittare vilket i sin tur blir ekonomiskt gynnsamt.
Cornelis Vreeswijk släppte under sina 23 år som verksam artist 30 album. Han fick inspiration till sin musik från poem, ballader och blues. När han besökte Rio de Jannero 1967, tog han intryck av samba och trummor och skrev därefter Felicia Adjö. Han sjöng också låtar av Victor Jara. Denne folkkäre musiker fick dock aldrig svenskt medborgarskap vilket jag tycker är väldigt underligt då han var ett språkgeni. Dock kallade han sig själv för världsmedborgare. Cornelis Vreeswijk dog i levercancer den 12 november 1987. Förutom cancern, hade han även diabetes. Han är än idag, 23 år efter sin bortgång omtyckt av så gott som alla generationer.
Charlie Paulsson
