Lördagen den 5 mars samarrangerade Sveriges Kommunistiska Parti Malmö och Kommunistiska Partiet Malmö, med respektive ungdomsförbund, en lyckad manifestation inför internationella kvinnodagen.
Torgmötet inleddes klockan 12 på Möllevångstorget av konferencier Lisa Engström. Sedan talade Marie Norgren (SKP), Karin Brag (KP), Victor Diaz De Filippi (SKP) med flera. Åhörarna lyssnade till trevlig musikunderhållning av bland annat Nadia Montes.
– Det blev ett lyckat arrangemang som visar att när två kommunistiska partier samarbetar leder det till framgång, säger Håkan Jönsson, SKP Malmös ordförande.
Victor Diaz De Filippis tal:
Internationella kvinnodagen kommer i år liksom många tidigare år att firas i hela världen, och det är ju glädjande. Initiativtagarna ville genom att lyfta fram en internationell kvinnodag i synnerhet lyfta fram arbetarkvinnornas situation och mobilisera dessa för förändringar i samhället som gav dem lika rättigheter, inte bara i hemmet utan framför allt på arbetsmarknaden.
Clara Zetkin var övertygad om att kvinnornas frigörelse hängde intimt samman med arbetarklassens frigörelse, och arbetarklassens frigörelse var inte möjlig utan kvinnans frigörelse från slavarbetet i hemmet och på arbetsmarknaden. Och utvecklingen har inte kunnat vederlägga hennes övertygelse.
Fortfarande är arbetarklassen av båda könen bunden vid löneslaveri och utsätts för exploatering. Formerna har förändrats på de drygt hundra år som förflutit sen internationella kvinnokonferensen i Köpenhamn beslutade att göra den 8 mars till en kampdag för arbetarkvinnorna, men i de praktiska handlingarna är förändringarna för små för att kvinnorna ska kunna nöja sig med dessa.
Trots att nästan alla partier från moderaterna till yttersta vänstern numera bekänner sig som feministiska partier och att det dessutom har bildats ett speciellt feministiskt parti, med en avhoppad vänsterpartist som ledare, står frågan om arbetarkvinnornas rättigheter fortfarande och stampar på samma plats. Varken rödstrumpor, feministiskt initiativ eller andra borgerliga kvinnorörelser har haft kraft och förmåga till verklig förändring, och frågan är om de egentligen har haft viljan. Det har snarare varit en anpassning till den borgerliga individualistiska ideologin där det gäller att armbåga sig så långt fram som möjligt. Nu har man i mångt och mycket lyckats ersätta klasskampen genom att göra feminismen till en modenyck med starka populistiska drag, så att alla politiska krafter skall kunna fira Internationella kvinnodagen.
Så har det inte alltid varit. Från början klassades den Internationella kvinnodagen som ett kommunistiskt jippo för att splittra familjen och under mellankrigstiden förbjöds manifestationer på Internationella kvinnodagen i flera länder. Manifestationer och demonstrationer som oftast vände sig mot de fascistiska hoten, krävde fred och kvinnornas rätt till arbete på lika villkor med männen.
Hitintills hade kvinno- och barnarbete mest betraktats som en möjlighet för kapitalägarna att utvidga sina profiter genom att efter behov dra in kvinnor och barn i produktionen, främst för att kunna pressa ner lönerna.
Den 7 mars 1980 undertecknade Sverige FN- deklarationen ”Konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor” vilken trädde i kraft den 3 september 1981. Artikel 11 lyder som följer: 1. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden för att, med jämställdheten mellan män och kvinnor som grund, säkerställa samma rättigheter särskilt a) rätten till arbete såsom en oförytterlig rätt som tillkommer alla människor; b) rätten till samma anställningsmöjligheter, inklusive användning av samma urvalskriterier vid anställning; c) rätten till fritt val av yrke och anställning, rätten till befordran, anställningstrygghet samt alla anställningsförmåner och tjänstevillkor, liksom rätten till yrkesutbildning och omskolning, inklusive lärlingsutbildning, högre yrkesutbildning och återkommande utbildning; d) rätten till lika lön, inklusive förmåner, och till lika behandling vad beträffar arbete av lika värde liksom till lika behandling i fråga om arbetsvärdering; e) rätten till social trygghet, särskilt då det är fråga om pensionering, arbetslöshet, sjukdom, invaliditet och ålderdom samt annan arbetsoförmåga liksom rätten till betald semester; f) rätten till arbetarskydd, inklusive skydd för fortplantningsfunktionen.
I samband med FN- deklarationen har internationella kvinnokonferenser hållits i Mexico City 1975, Köpenhamn 1980, Nairobi 1985 och Peking 1995, men ingen av konferenserna har kunnat lyfta frågan om jämställdhet som konferensen inspirerad av Clara Zetkin i Köpenhamn.
Därför att frågan om jämställdhet inte handlar om hur många kvinnor som sitter som VD eller i bolagsstyrelser i de imperialistiska företagen. Imperialism och kapitalism är bärare av klassorättvisor, utsugning och förnedring och för oss kommunister är det självklara valet att avskaffa dessa institutioner för att skapa ett verkligt demokratiskt och rättvist samhälle. Vi kommunister nöjer oss inte med representation, vi tror inte på något imaginärt systerskap eller särskilda kvinnliga egenskaper. Trots att feminismen har blivit ett modeord, ett bihang som feministisk utrikespolitik och feministiska invandringspolitik kan vi när vi närmare skärskådar vad som ligger bakom tydligt se att under namnet feminism förs det en oerhört reaktionär politik, en politik har inneburit, sänkta löner och sänkta bidrag till kvinnliga ensamstående föräldrar för att inte prata om död och förintelse. Madelaine Albright, Cherie Blair, Hilary Clinton, Birgitta Olsson och Margot Wallström för att inte glömma bort Svenskt näringslivs VD Carola Lemne är kvinnor som bekänner sig till feminismen vars intressen knappast sträcker sig till sina så kallade systrar som tillhör det arbetande folket.
Vi kommunister tror på en gemensam kamp oavsett kön, att det är klasskampen som förändrar världen. 8 mars är en socialistisk kampdag, så låt oss fira den som en sådan också. Ingen klasskamp utan kvinnokamp och ingen kvinnokamp utan klasskamp.
