Arbetslösheten har sjunkit. Mycket bra. Om det nu vore sant. Människor som inte är heltidsanställda och har ett anställningskontrakt är däremot hög. Dessutom ”försvinner” människor ur statistiken, olika statliga projekt såsom lärlingsplatser och liknande former.
Alla dessa åtgärder är enbart till att för att underlätta för företagen som inte behöver anställa utan tar in arbetslösa och låter staten betala för hela kalaset – inklusive lönen. När tiden för till exempel lärlingsplatsen går ut kastas den arbetslösa ut och ersätts med en annan ”lärling”. Så kan det pågå mycket länge och utan kritik från något håll. Mycket företagsvänligt av det socialdemokratiska arbetarpartiet som därmed sviker arbetarna.
Arbetarna emellertid får slita hårt under dom här formerna av statlig och slavliknande sysselsättningar. Oftast tvingas de arbeta många timmar extra och utföra arbeten som är så tunga att de allvarligt kan skada sig. Och ”lärlingens”-tystnad är uppenbar. Ingen vågar yttra något. Den förhoppningsfulla ”lärlingen” vill ju visa framfötterna inför en eventuell anställning eller åtminstone få ett bra betyg av företagsägaren. Och om denna företagare inte gillar hen… så är hen illa ute. Mycket illa ute. Och om ”lärlingen” är fackligt aktiv eller enbart någon som gillar att diskutera fackliga frågor är ”lärlingen” plötsligt rödlistad bland företagarna.
Företagarna har en så stor makt i dag att de utan kritik kan från myndigheter eller media trycka ner en människa av ren elakhet. Dom utnyttjar sin ställning – en sorts odiskutabel maktfullkomlighet. En diktatur. Även om det är en hygglig företagare som inte utnyttjar dom här formerna om ”lärlingsplatserna” så är systemet odemokratiskt. Regeringen har gett företagarna rätt till att behandla arbetarna uruselt. Arbetarna i en sådan här sorts sysselsättning står handfallna till företagarnas välvilja och nycker. Om en ”lärling” råkar ut för en slavdrivande mobbande tafsande företagare måste ”lärlingen” stå ut dom veckor och månader det handlar om. Annars är det kört för livet.
Arbetslöshetsstatistiken borde i stället mätas med antalet verkligt anställda. Inte över hur många arbetslösa som står utanför den verkliga och den artificiella arbetsmarknaden.
Kerstin Stigsson
